50-årsjubileet för Apollo 11 närmar sig, Nasa firar med att förbereda nya månfärder

Det är inte länge kvar nu tills vi skriver 2019 i kalendern, och det året har ju en väldigt speciell innebörd för vänner av rymdfart och dess historia. Räkna femtio år bakåt så förstår du.

Just det, nästa år har det gått exakt femtio år sedan Apollo 11, då Neil Armstrong gjorde det första stövelavtrycket i månsanden. Det första av vad som var tänkt att bli otaliga stövelavtryck under den rusch till månen som alla antog att skulle följa strax därpå.

Det var ju tänkt att vi skulle spela golf och ha semesteraktier på månen senast år 2000. Men hur gick det sedan?

Den 7 december 1972 steg Apollo 17-expeditionens landare från månen med Eugene Cernan och Harrison Schmitt ombord. Geologen Harrison Schmitt var för övrigt den enda vetenskapsmannen av de tolv människor som någonsin landsteg på månen. Han blev också den sista människan, åtminstone hittills, som har besökt månen.

Tillbaka till månen - eller?

Men åtminstone om folket på Nasa får som de vill så kommer det här inte att bli ett permanent tillstånd. Nej, den amerikanska rymdstyrelsen kommer inte att hinna landa en ny expedition på månen under jubileumsåret 2019, men man kommer åtminstone att ta några viktiga steg på vägen mot nästa visit.

Tidigt nästa år kommer Nasa att dela ut de första kontrakten för sitt kommande månprogram. Programmet, där också europeiska ESA, ryska Roscosmos, japanska JAXA och kanadensiska CSA har andelar, hette tidigare Deep Space Gateway, men har nyligen bytt namn till Lunar Orbital Platform Gateway, eller LOP-G.

Det här med Deep Space Gateway, ”porten till yttre rymden”, låter ju oss förstå att vi inte har att göra med en simpel månbas, utan att det är en mellanetapp på en större resa. Och det är precis vad det är.

För det första så är Gateway-stationen strikt taget inte en månbas, utan en rymdstation i omloppsbana runt månen. Till målsättningarna med stationen hör också att studera månen från den och att i sinom tid göra ett eller flera nya besök på månens yta, men på lång sikt är det inget mindre än Mars som är det huvudsakliga målet.

Servicestation för Marsfarare

Gateway-stationen ska alltså fungera som ett rastställe för framtida expeditioner på väg till Mars. Enligt nuvarande planer ska en sådan expedition styra mot den Röda planeten 2033.

Och nästa år börjar allvaret med förberedelserna alltså. De första kontrakten för planerandet och förverkligandet av stationens kraft- och driftssystem delas ut under början av 2019, meddelade Nasas vicechef William Gerstenmaier på ett rymdsymposium i Colorado helt nyligen.

De första komponenterna för den blivande månstationen ska enligt planerna skickas iväg mot månen 2022. Två år efter det här följer bostadsmodulerna för den kommande besättningen. 2025 är det tänkt att stationen ska vara klar i omloppsbana runt månen, beredd att ta emot sin första besättning.

Gateway-stationen är planerad för en besättning på fyra astronauter vars uppdrag räcker trettio dagar åt gången.

"Bensinmack" i rymden

Det finns ett par viktiga och väldigt konkreta baktankar med att göra den här månstationen till en hållpunkt för expeditioner på väg till Mars och tillbaka därifrån.

Den första har att göra med bränsle. Att förse en raket som är på väg till Mars med bränsle för hela resan är dyrt och besvärligt. Det går åt en massa energi bara till att lyfta upp den fulla bränsletanken från jordens yta ut i rymden.

Därför skulle det vara en god idé att starta från jorden med nästan tom tank och sedan tanka vid Gateway-stationen som kretsar kring månen. Man behöver inte ens landa på månen, det skulle vara lite som en Formel 1-pitstop i rymden.

Och bränslet ja, där utgår man alltså från att man kan utvinna det från månen i form av det vatten som vi vet att finns där, i frusen form, strax under ytan. Det skulle vara ett av huvudmålen med Gateway-stationen, att från omloppsbanan studera eventuella lämpliga vattenfyndigheter som man kunde producera bränsle för Marsresor av.

Vatten för törstiga astronauter

Och inte bara till bränsle, så klart. I något skede ska det ju sedan byggas en permanent månbas och vem vet vilka städer på månen, och sådant kräver ju en mängd vatten, till att dricka och duscha med.

Den andra huvudpoängen med att ha en rymdstation i omloppsbana runt månen är att stationen kunde vara första anhalten på vägen tillbaka för rymdfarkosterna som återvänder från Mars. Månens gravitation kunde användas till att bromsa in från de hårresande hastigheter som en Marsfarkost behöver komma upp i för att inte resan ska ta en evighet.

Resor till och från den blivande Gateway-stationen kommer att göras med Nasas kommande Orion-rymdkapsel som enligt planerna ska flyga bemannad 2023. Orion, som tillverkas av Lockheed Martin, ska också utgöra stommen för kommande resor till Mars och till asteroiderna.

Europeiska rymdstyrelsen ESA har också en viktig andel i Orion, det är ESA som levererar den så kallade servicemodulen till Orionkapseln, den som innehåller alla de viktiga drifts- och energielementen, syret, värmen och de andra livsuppehållande funktionerna för själva kapseln.

50 år sedan Apollo 8

Detta är alltså på gång då vi närmar oss året som markerar femtioårsjubileet av Neil Armstrongs första steg på månen. Men vi behöver ju inte vänta till 2019 med att fira, redan i år kan vi skåla för Apollo 8 som tog astronauterna Frank Borman, Jim Lovell och William Anders runt månen och tillbaka.

Apollo 8 var den andra bemannade flygningen i Apolloprogrammet, och det var första gången som människan lämnade en omloppsbana runt jorden. Apollo 8 resulterade också i det berömda fotografiet "Jorduppgång" där jorden stiger upp över månens horisont, en bild som var den första i sitt slag och som väckte en enorm uppmärksamhet då det begav sig.

Det här kan vi alltså fira redan nu i år, fast vi får återkomma till det senare i år när vi närmar oss det specifika datumet. Apollo 8-expeditionen pågick alltså mellan den 21 och den 27 december 1968.