Filmrecension: Avengers: Infinity War – roligt och träffsäkert om vår tids hjältar

I tio års tid har olika filmteam under ledning av producenten Kevin Feige virkat på det stora Marvelöverkastet. Ett lapptäcke vars rutor förenas av färggranna trådar som löper ut och in i varandra. När ruta nitton nu fogas till helheten börjar man äntligen ana ett mönster.

Redan inledningen till den nya Avengers-filmen visar att det minsann inte är någon barnlek att vara superhjälte i dessa tider.

Inte när världen hotas av den hänsynslöse Thanos (Josh Brolin) som är på god väg att roffa åt sig sex magiska stenar som kan förse sin ägare med herraväldet över hela universum.

Orsaken till att just Thanos anser sig vara bäste man för just det jobbet har att göra med att han kommit på hur man kan lösa det universella befolkningsproblemet.

Tesen är typ att om man eliminerar hälften av gänget så har resten sjukt mycket bättre förutsättningar att leva gott.

Problemet är bara att asaguden Thor (Chris Hemsworth) och hans kompisar Iron Man (Robert Downey Jr), Captain America (Chris Evans), Hulken (Mark Ruffalo), Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) och diverse annat löst folk inte alls tycker att det är ok att tänka i de banorna.

Nej, de börjar faktiskt protestera riktigt högljutt. Eftersom de värnar om denna värld. Och alla andra.

Här går det undan

Om man ens hyfsat engagerat tagit del av en eller flera av de Marvel Cinematic Universefilmer som prånglats ut på marknaden sedan Iron Man flög in på duken 2008 så är det omöjligt att inte sugas med av denna nya installation.

Tempomässigt är det fullt ös från början till slut och när det gäller stjärnglansen så dyker Hollywoodkändisarna upp med en frekvens som får minglet på Oscarsgalans röda matta att verka fattigt.

Faktum är att det är de flamboyanta rollkaraktärerna och deras uttolkare som får pulsen att slå snabbare. Åtminstone om man som jag är lite extra förtjust i Guardians of the Galaxy-gänget.

Dialogen är ledigt rolig och formligen sprudlar av hänvisningar till händelser och fenomen inom såväl filmseriens eget universum som i världen utanför.

Jargongen präglas genomgående av det smågnabbiga tonfall som kan förekomma mellan syskon eller riktigt nära vänner. Den där typen av relationer där alla visserligen älskar varandra, men där det ändå gäller att kämpa för att synas och höras.

Och gärna få sista ordet.

För att man är starkast, snabbast, smartast eller bara bäst sådär i största allmänhet.

Vår tids rädsla för en slö sekund?

Snygga specialeffekter och snärtiga skådespelare i all ära, men det hindrar väl inte att man ställer frågan om vad vi egentligen skall med alla dessa superhjältefilmer till?

Handlar det inte bara om billigt effektsökeri och hänsynslös marknadsföring i syfte att göra folk dummare samtidigt som de klämmer i sig popcorn och godis?

Nja, frågan är väl snarast om inte det universum som Marvel målar upp är en konkretisering av vår tids våta dröm? Svaret på alla våra behov?

Detta universum bjuder ju på ett högt tempo, en fragmenterad verklighetsuppfattning, tydliga hotbilder, starka hjältar och en tro på både vetenskapens och det övernaturligas frälsande kraft.

Allt på samma gång.

En hjälte för vår tid

Var tid behöver sin hjälte, men eftersom vår tid är lätt splittrad så erbjuder Marvel oss ett helt smörgårdsbord av olika hjältetyper.

Det är bara att välja.

Captain America är retrohjälten som står för lojalitet, heder och ära. Lagspelaren som aldrig skulle lämna någon på fiendemark. Min personliga Avengers-favorit är för övrigt fortfarande Captain America: The Return of the First Avenger / The Winter Soldier (2014).

Iron Man personifierar i sin tur den individualistiske livsnjutaren som tror på rationella lösningar, medan guden Thor står för ett tidlöst machoideal.

När det gäller Black Panther (Chadwick Boseman) så framstår han som en ny sorts prins i en modern värld. Insatt i allt som är nytt, men hela tiden starkt präglad av det förflutnas traditioner.

Och Hulken? Tja, han är vetenskapsmannen som misslyckades och som därmed ständigt går en match mellan sin längtan efter intellektuella lösningsmodeller och den primitiva instinkten att klämma sönder alla problem med sina stora gröna nävar.

Och så vidare.

Everybody cut Footloose

Det mest fascinerande med hela Marvelsagan är ändå att den hetsigheten till trots utgör en långsamt böljande kontinuitet. Allt hänger ihop, allt fyller en funktion.

Varje del avslutas med att en hand sträcks ut mot framtiden som ett löfte om en ny morgondag. Den som hört det kollektiva suset i salongen när man efter Black Panther-sluttexterna fick se en glimt av vem som väntade i kulisserna inför nästa film, vet hur engagerad publiken är.

Och vad annat behöver vi egentligen - än ett löfte om att allt fixar sig. Hur kaotisk och hopplös verkligheten än ter sig. Och oberoende av hur liten och obetydlig man än känner sig.

Peter Parker var ju faktiskt inte heller så cool innan han blev biten av den där spindeln.

Och kanske är det så Marvelöverkastet är tänkt att fungera - som ett täcke man kan vira in sig i för att drömma en stund. Färggranna, starka drömmar om halvgudar och trollkarlar och talande träd som lovar att allt ordnar sig till slut.

Bara man håller ihop, vågar hoppas och inte glömmer att lösningen aldrig är längre bort än närmaste 1980-tals hit. Den här gången är det främst Footloose (1984) som står i rampljuset. Och varför inte - den gav oss ändå en dansande Kevin Bacon och de odödliga raderna:

You're burning, yearning for somebody to tell you
That life ain't passing you by
I'm trying to tell you
It will if you don't even try