Ute på landet lockar drogerna mindre, men utehelger i stan höjer risken för återfall

Tioåringen cyklade iväg för att se på lysmaskar trodde föräldrarna, men i verkligheten köpte pojken blåa piller istället. Så börjar en av de livshistorier som ryms under vårdhemmets Syväpuros tak. De fyra män som vi träffat siktar på att en dag leva ett normalt liv.

På vårdhemmet Syväpuron hoitokoti i Liljendal bor bostadslösa. Ägaren, sjukskötaren Sanna Schmandt, säger att problemen med bostadslöshet och missbruk hänger ihop.

Antingen är det alkohol eller droger – oftast både och.

– De unga förstår knappast hur invalidiserande missbruket kan vara, säger Schmandt.

Invånarna är mellan 23 och 75 år gamla. Enligt Schmandt är det fullt på boendet hela tiden, mellan 20 och 24 invånare. Klienterna kommer från Helsingfors och Borgå, städerna har slutit avtal med vårdhemmet.

Träning i vardagslivet

Boendet är helt drogfritt. Här tränar de boende på att leva vardagsliv, såsom att äta, tvätta sig, och besöka tandläkaren.

Återfallen brukar ske när klienterna åker till exempel till Helsingfors under helgerna.

– Vardagen har svårt att ersätta rusmedlens väsen med fart och farliga situationer. Hjärnan lär sig att det borde hända något hela tiden, säger Schmandt, och menar att klienterna kan berätta mer vad det handlar om.

Missbruket började i barndomen

Runt ett av matsalens plastdukstäkta bord bänkar sig Paku, 35, Marko, 34, Paavo, 64 och en 47-årig man som vill kallas T. Tre av fyra säger att vägen till bostadslöshet och missbruk började redan i barndomen.

– Jag gick i åttan i högstadiet då min lillebror, mamma och jag flyttade bort hemifrån på grund av våld, säger Marko.

– Min pappa bjöd min första fylla på hembränt då jag var tio. I samma ålder cyklade jag hemifrån och sa åt föräldrarna att jag ska se på lysmaskar med en kompis. Men det var Diapam-piller. En del pojkar byter ishockeykort, andra byter blåa piller, säger Paku.

Suget är litet innanför Syväpuros staket – men många är rädda för loven

Marko säger att lockelsen att använda droger inte är stor på gården, som ligger ute på åkrarna långt från närmaste centrum.

Till närmaste butik är det sju kilometer.

Alla fyra säger att det är väldigt lätt att få tag på droger genast då man stiger ut från Syväpuros gård. På gatan vänder sig de andra genast till en i hopp om nya doser:

– Om någon har varit borta, alltså på institution, vet alla att hen har överlopps pengar, säger Paavo.

– Nog känner en hund igen en hund. Man vet vart man ska gå: ”subutorget”, boenden, klubbar. Man har en exakt karta i huvudet över var man får tag på vilka droger.

Berättelser kan hjälpa andra

De andra önskar vara anonyma, men Marko säger att han kan ställa upp på bild. Han tänker att hans berättelse kanske kan hjälpa någon annan.

Den där tanken om, det där behovet av ett vanligt liv. Den finns hela tiden i bakhuvudet.

Marko har under en ettårsperiod i Syväpuro haft två återfall. Nu har han varit nykter i ett halvt år.

– Om man tar något här så åker man ut direkt.

Marko säger att han varit råddig sedan barndomen och inte kunnat behandla sådant som hänt inom familjen. Han försökte studera vid yrkesskola, men det var svårt att ta ansvar.

För en tid sedan försökte han ta livet av sig genom att tända eld på köket. Han lade sig i vardagsrummet för att vänta på en osförgiftning, men räddningsverket hann före.

Lägenheten totalförstördes och Marko åkte på gatan.

Nu driver han gårdens kiosk med bland annat tobak och godis. Dessutom moppar han golv, tränar, lyssnar på musik och tar en dag i taget.

– Den där tanken om, det där behovet av, ett vanligt liv. Den finns hela tiden i bakhuvudet. Klart att jag också någon dag vill ha en bostad, en flickvän, kanske egen familj, säger Marko.

Om han hittar kvinnan ska hon absolut inte vara missbrukare som han själv. Han vill kunna ge barnen ett liv utan den smärta som han själv har haft.

En dag i taget

Paavo säger att det finns två vägar bort från gatulivet: sjukhus eller rehabilitering.

Jag frågar vad männen tänker sig om tre till fem år, och möts av skratt. En dag eller en timme in i framtiden är en mer passande måttstock.

– Under tre år använde jag inte droger, då tog jag mediciner enligt ordination. Så jag har upplevt det normala livet. Kanske det är så att alla måste skapa sin egen motivation, vad det är man är på väg mot, säger Paku.

Stödpersoner som inte brukar men som vet vad man pratar om

På Syväpuro uppstår en gemenskap och man stöder varandra. Sociala nätverk är en väg ut ur missbruket, menar männen.

– Bara en som själv varit med om det kan på riktigt förstå när man säger att nu behöver jag få något visst ämne, säger de i mun på varandra.

En del pojkar byter ishockeykort, andra byter piller

De är överens om att sådana här personer behövs också utanför vårdhemmet, där ute i livet. De behövs som exempel, och så behöver man nyktra kontakter, eftersom man blir så som man umgås. Paku har en bekant som motiverar honom:

– Min kompis nyktrade till och har nu en hög position i samhället, han ska doktorera, säger Paku.

Paku är aktiv inom AA-verksamheten och har hittat bra sociala kontakter också via det. Men det är inte lätt att veta hur man ska prata med varandra, hur man ska vara.

– När man alltid umgåtts med andra användare är det en ny värld att umgås utan rusmedel. Det är som att lära sig att gå.

Fokus på framsteg trots ilska och besvikelse

En sammanfattning av diskussionen blir att det behövs stödpersoner som har egen erfarenhet av missbruk, men som nu är nyktra och befinner sig ute i samhället.

I genomsnitt bor Syväpuroklienterna här i ett år. Knappt två tredjedelar av dem placeras sedan i något slags av bostad via bostadsserviceenheten.

En tredjedel flyttar tillbaka ut på gatan, och några hamnar in på sjukhus, säger Schmandt.

– Jag blir arg och ledsen när någon flyttar tillbaka ut på gatan, men jag tror att man måste fokusera på framstegen och leva i nuet.