Filmreflektion: Våld på bioduken går alltid hem - men varför är det så svårt med feelgood?

Filmbolag kör gärna med begrepp som ”varm”, ”mänsklig” och ”feelgood” i hopp om att locka publik. Ofta blir man ändå besviken och kan inte låta bli att undra varför det är så svårt att göra positiva filmer?

Här ett snabbt test - tänk på de filmer du senast sett på bio, hyrt eller snappat upp via tv eller någon annan plattform.

Vad ser du framför dig?

Hur många av filmerna innehöll våld av något slag? Hade en destruktiv känsla som drivkraft – i stil med hämnd, avundsjuka, girighet?

Min tippning är att procenten blir rätt hög. Det ligger nämligen nära till hands att bygga filmberättelser på motsättningar som angrips på våldsamma sätt - gärna av färgstarka rollkaraktärer.

Betydligt svårare verkar det vara att skapa fungerande filmer om vanliga människor. Och speciellt svårt verkar det vara att få en story att landa i en känsla av konstruktivitet och värme utan att det blir sentimentalt och sockersött.

Men nu dyker det plötsligt upp flera filmer som försöker sig på just detta. Hit hör franska La Villa och brittiska The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society (premiär 4.5).

Fransk feelgood med politisk fond

Handlingen i Robert Guédiguians La Villa – Huset vid havet är rak och enkel. Allt börjar med att en äldre man drabbas av en stroke medan han sitter på sin vackra terrass och blickar ut över havet.

Någon dag senare anländer hans tre vuxna barn till det forna hemmet för att försöka reda ut hur pappas framtid skall ordnas.

När alla väl möts framgår det att det finns gott om ofullbordade drömmar, gamla oförrätter, sorger och tillkortakommanden som otåligt trampar i farstun i väntan på att få stiga in i rampljuset.

Kasta sedan in en förälskad fiskare, ett desperat äldre par som inte har råd att bo kvar i sitt hem, en ung kvinna med en karriär att tänka på, tre flyktingar, några gränsbevakare och ett gäng hungriga investerare som bara väntar på att få hugga tänderna i den attraktiva strandtomten – och voilà; där har du hela samhället i ett nötskal.

Och det är det som är skönheten i det hela – en enkel konstruktion som bär upp ett myller av känslor.

När det privata blir universellt

En av hemligheterna bakom La Villa är antagligen tempot i kombination med persongalleriet. Vi hinner lära känna dessa medelålders människor som är tillräckligt komplexa för att de skall kännas verkliga.

Ingen är utpräglat god, ingen ond. Alla är summan av sina förutsättningar och erfarenheter och därmed är det lätt att känna både för och med dem.

Problemställningarna är inte heller hämtade från rymden; det handlar om sorg, kärlek, föräldraskap och utanförskap. Vilket syskon fick mera av vad och varför fungerar ens vuxna relationer så dåligt?

Vad blev det av pappas dröm om att skapa ett samhälle där alla delar med sig och lever i en kollektiv anda? Och finns det kvar något av de gamla värderingarna när det dyker upp unga människor vars nöd är av det konkreta slaget?

Det fina med La Villa är att den inte nöjer sig med att bara måla upp problem, den erbjuder även lösningsmodeller. För finns det något bättre sätt att klara av sin egen smärta än att försöka lindra andras?

Brittisk bokklubb med kriget som fond

Tesen om att det går att lindra den egna smärtan genom att möta andras går igen i The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society - i regi av Mike "Four Weddings and a Funeral" Newell.

Den kryptiska titeln döljer storyn om författaren Juliet (Lily James) som i det efterkrigstida London får nys om en bokklubb som verkar på den lilla ön Guernsey.

Spontant åker hon dit och lär under loppet av några dagar känna fem emotionellt sargade personer som sökt tröst hos varandra och i litteraturen.

Juliet som efter flera lättsammare bokprojekt drömmer om att skriva något stort och viktigt ser plötsligt sin chans att omvandla det hon hört till litteratur – men har hon rätt att göra det?

När litteraturen får en konkret betydelse

The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society är ingen dålig film - den är vacker, välspelad och trycker på många emotionella knappar samtidigt som den får en att reflektera över litteraturens betydelse för att hållas vid liv.

Och för att kunna gestalta liv.

Men när man ställer den bredvid La Villa blir det ändå tydligt varför den i högre grad doftar filmmanus och därmed löper större risk att kännas konstruerad.

Här är det helt enkelt lättare att urskilja sömmarna i texten och konturerna runt de enskilda personerna. Etableringarna är tydliga, scen följer på scen och man kan tydligt se vilken funktion karaktärerna är tänkta att fylla.

Frågan är om det inte finns större risk för den typen av tydlighet när en story går via många händer. I det här fallet från Mary Ann Shaffers och Annie Barrows roman via ett antal manusförfattare innan den slutligen landade hos regissören Newell.

Det är möjligt att Robert Guédiguians förutsättningar att skapa en helgjuten film är större i och med att hans sätt att skapa är så holistiskt. Han skriver sina manus själv och jobbar gärna med samma skådespelare - vilket till exempel gör att han i filmens tillbakablickar kan använda bilder på sin huvudtrio hämtade ur filmen Ki lo sa som de gjorde tillsammans 1986.

Det må vara en liten detalj, men den understryker på ett genialiskt sätt känslan av att rollkaraktärerna har ett förflutet som sträcker sig bortom den aktuella filmen. Vilket ytterligare stärker känslan av verklighet.

Så vad är det som krävs?

Trots gradskillnader och min hämningslösa kärlek till La Villa är det ofrånkomligt att bägge filmerna kan kruxa av de begrepp som jag inledningsvis nämnde.

Bägge är varma, mänskliga och feelgood. Sedan är det helt klart att musikanvändningen och stänket av sagoskimmer gör att Mike Newells film är mindre realistisk och stundvis snubblar på gränsen till det sentimentala.

Men oberoende av detta är andan positiv och viljan god. Inte minst för att man så tydligt betonar möjligheten att påverka genom sina egna val. Genom att se sig själv i relation till sina medmänniskor.

På köpet kan man i bästa fall få både vänskap, kärlek och passion.

Samtidigt förmår bägge filmerna väva in bilden av litteraturen/ konsten / det humanistiska tänkandet som en livlina.

Och därmed köper man gärna att den brittiske svinfarmaren Dawsey 1946 läser Jane Austen och att den franske fiskaren Benjamin kan citera vilka dramaklassiker som helst.

Vad mer kan man begära för att må bra?