Hoppa till huvudinnehåll

Tala om knarket

#30 "På något sätt så sätter sig alla människor vi möter i vårt hjärta"

Från 2018
En ung kille sitter på en bänk.
Bild: Unsplash / Montage: Miro Johansson

Även om de trillar tillbaka, tar återfall, så har de skapat en kontakt och ett förtroende för någon som de kan vända sig till när de är redo igen, berättar en läsare.

Det går på åttonde året nu. Åttonde året som jag möter dessa människor, med varierande former av missbruk, drogproblem, spelproblem. Av någon orsak har jag ju valt det här yrket själv. Jag har känt att det är ett område där jag har kompetens och förståelse, det är något som intresserar mig och som ett område där jag ständigt lär mig, utvecklas och som är utmanande.

Det finns dock en tung sida med att bemöta, stöda och hjälpa dessa människor. Jag har prövat på det mesta inom området. Avgiftning, behandlingsenheter och eftervård, individuella samtal, gruppsamtal, parsamtal, familjesamtal. Dom har alla något gemensamt. Det finns en enormt tung bakgrund, ett liv fullt av missbruk, droger, alkohol, sex, spel, otrohet, besvikelser, lögner, manipulation, återfall, bristen på tillit. Listan kan bli lång, för med ett missbruk kommer det konsekvenser, det är ett som är säkert.

Som behandlare behöver man hålla en viss attityd, stil, "mur" uppe för att orka. Det var det jag lärde mig när jag började jobba. Man ska inte låta dessa människor komma en in under huden, man ska inte låta dem sätta sig i varken ens huvud eller hjärta. Det är ett jobb, punkt slut.

Under mina 8 år har jag dock lärt mig att det inte fungerar så här. Vi som jobbar med dessa människor, som möter dem varje dag. Som ska stöda, hjälpa, hitta nya tankesätt, motivera, kämpa på - vi är också människor. Vi bekantar oss med vissa, men vissa lär vi känna på djupet - vi får en koppling till dem, till deras familj och till deras vardag. På något sätt så sätter sig alla människor vi möter i vårt hjärta, i vårt huvud. Så enkelt är det.

Jag har fått lyckan och äran att få jobba med många unga killar. Det finns något som sagt mig att jag kan bemöta dom på ett sätt som kan sätta ett spår i deras tankebanor - även om dom trillar tillbaka. År efter år blir jag påmind om det här. Jag ser en som trillar tillbaka, försvinner från vårdkedjan en tid, men tar kontakt när han är redo igen. Och det är där guldet sitter. Även om de trillar tillbaka, tar återfall, så har de skapat en kontakt och ett förtroende för någon som de kan vända sig till när de är redo igen.

Sällan får vi som arbetar med dessa människor höra att vi gör ett bra jobb, det är därför som jag år efter år utvärderar mitt eget arbete och tänker igenom vad jag är bra på, försöker hitta mitt eget sätt att jobba med de jag möter, att kunna hitta den målgrupp/klientgrupp som jag känner att jag kan bemöta bäst. Och faktum är bara att ibland synkar vi inte med vissa klienter, ibland inte med vissa åldrar och så vidare. Det är något vi måste komma ihåg och acceptera.

Men det mörka, det som sätter sig hos oss. Det är något vi måste kunna lyfta fram. Att ständigt befinna oss runt människor som mår dåligt, som behöver hjälp och som söker sig till oss - det kräver att även vi tar hand om oss själva. Säger stopp när vi inte orkar mer. Tar tid på oss att bearbeta det vi möter, för det är skrämmande saker ibland. Det är ofattbara historier, det är människor som knappt överlevt missbruket. Är det så konstigt att vi behöver få bearbeta allt det vi hör och det som delas med oss?

Ibland kommer det perioder när jag inte vill annat än sluta. Perioder när jag inte orkar möta mitt arbete. Det är inte människorna som söker sig till vården jag inte orkar med, utan hur vårt samhälle ser på missbrukare. Hur fan ska jag orka kämpa i motvind varje gång jag måste förklara vikten av tid, pengar och resurser på att hjälpa en missbrukare? Hur många gånger måste jag försöker övertala socialvården, sjukvården, arbetsplatsen eller skolan om att det är nu vi måste samarbeta och satsa på den här individen? Varför ser vi ner på missbrukaren före vi ens vet hela historien?

I en värld där det bestäms om en människa ska få åka på behandling beroende på pengar eller hur många gånger han tidigare har varit på olika vårdenheter - den världen vill jag inte arbeta i och det är den jag vill kämpa för att förändra.. så det är dags att ta steg ett i vårt samhälle och lyfta fram människan bakom missbruket nu.

För i slutändan är vi alla människor med olika, varierande problem och missbruk är inget konstigare än något annat - det är bara ett otroligt mörkt och skamfyllt problem som får många konsekvenser.

- behandlaren

Tala om knarket | Svenska Yles granskning 22.4–1.5.2018

• Mellan den 22 april och den första maj 2018 granskar Svenska Yle knarket.

• Hur påverkar knarket din vardag? Är du syster, bror eller bästa vän med någon som missbrukar? Jobbar du med folk som inte klarar av att ta sig till jobbet utan droger?

• Vår öppna granskning utgår från berättelser som personer i alla åldrar skickar in.

• Under granskningen hoppas vi kunna belysa flera aspekter av missbruk av narkotika och läkemedel med hjälp av era berättelser. Det kan handla om anhörigvården, polisens arbete, skolan, langning, partydroger, kriminalitet och så vidare.

• Vi garanterar att du får vara anonym om du vill.

Tala om knarket - publikens berättelser

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle