Filmrecension: Tully – sömnbrist, sextorka och skitigt hår, eller när småbarnstiden inte går som på Strömsö

Parfymdrottning, massmördare, feministikon – Charlize Theron spelar alla sorters roller. Och när hon nu drygt tjugo kilo tyngre än normalt stiger in i barnkammaren är det omöjligt att inte falla i farstun. Så bra är hon.

När såg du senast en trovärdig skildring av mammavardagen i en Hollywoodfilm?

Och nej, stressade New York-morsor i Sex & the City-tappning duger inte.

När har det senast handlat om Mamman i sig? Inte som hustru eller som förälder till en viss sorts barn. Barn som antingen är ondskefulla skräckfilmsungar, barn med olika bokstavskombinationer eller barn som är ovanligt kloka.

Eller lillgamla. Eller både och.

Nej, ytterst sällan handlar det om själva Moderskapet. Om kvinnan som mer eller mindre medvetet går in i rollen som skapare och upprätthållare av liv.

Samtidigt som hon går upp i vikt och ner i lön.

Och inte sällan upp i limningen. För att tiden är på kort, tröttheten konstant, kraven höga och förväntningarna stora.

I det här skedet drar jag efter andan och hoppas att jag bäddat tillräckligt väl för det glada budskapet om att det nu faktiskt kommit en sådan film.

En film som heter Tully.

Alla goda ting är tre

Marlo (Charlize Theron) och Drew (Ron Livingston) har varit gifta ett bra tag och har två små barn. Sonen Jonah (Asher Miles Fallica) är visserligen överaktiv, men än så länge har han klarat sig i vanlig klass.

Ekonomin flyter eftersom Drew avancerat på jobbet – men lika fint som Marlos bror Craig (Mark Duplass) bor familjen inte.

Men det gör å andra sidan att Craig är fast besluten att inför barn nummer tre ge syrran en nattnanny i present.

En nattnanny är en barnskötare som ser till att urlakade mammor får sova ostört nattetid för att klara dagarnas utmaningar.

In i det längsta kämpar Marlo för att orka dra hela lasset på egen hand, men så en dag halar hon fram den tummade lappen med ett telefonnummer - och efter det är ingenting sig likt.

Charlize Theron ger mjölkstockningen ett ansikte

Rollen som Marlo sitter som gjuten kring Charlize Theron – kvinnan som snart fått agera alla tänkbara varianter av mångdimensionella kvinnoroller.

Både positiva och negativa sådana. För sin insats som massmördaren Aileen Wuornos (med rötter i Finland) i Monster (2003) fick hon en Oscar. Och när hon med snaggat hår och armprotes körde hårt i Mad Max: Fury Road (2015) skrev hon ett nytt kapitel i sagan om filmhistoriens actionkvinnor.

Stark. Sårbar. Vacker och hård.

Och allt detta är hon även nu. Hennes Marlo är en komplex kvinna som älskar mammarollen, men som samtidigt lider av att hon tappat greppet om den hon var förut. Hur skall hon hitta hem igen? Till sig själv.

Diaboliskt bra manus

Ex-stripparen Diablo Cody väckte mycket uppmärksamhet när hon för tio år sedan vann en Oscar för sitt allra första manus – det som låg till grund för filmen Juno. (2007).

Den gången övertygade hon och regissören Jason Reitman med sin varmhjärtade skildring av en tonårsgraviditet – och nu gör duon samma sak med följande skede av föräldraskapet.

Man kan inte annat än häpnas över hur säkert bägge handskas med sina rollkaraktärer och teman.

Ingenting följer tidigare prövade stråk, vilket gör att man hela tiden blir överraskad. Den rike brorsan verkar vara en viss typ – tills man inser att han är så mycket mera.

Maken Drew är visserligen supersympatisk, men samtidigt just så närblind och trött att man förstår att äktenskapet gått i stå.

Och nattsköterskan Tully (Mackenzie Davis) – vem är hon egentligen? Skall man vara rädd för henne? Äter hon sig in i familjen? Eller är hon just så overkligt underbar som hon verkar?

Moderskapet är värt varje mässa

Det som gör Tully så tilltalande är ändå möjligheten till identifikation. Marlo är som nästan vilken grannmamma som helst, upplägget vardagligt och miljön alldaglig.

Och det allra bästa är att man landar i en känsla av att det är viktigt att få hjälp när saker går över styr. Att det är helt naturligt att vara trött och utled och lycklig på samma gång.

Med en sliten utsida som skyler över konturerna av den fräscha, rebelliskt livsbejakande tjugoåring som en gång fanns där under huden.

Och som kanske fortfarande kan lockas fram bara hen får sova lite först.

Om inte annat så vågar jag lova att det är snudd på omöjligt att förutse slutuppgörelsen.