Filmrecension: Love, Simon – äntligen en film där bögen i dramat inte blir svårt sjuk eller djupt olycklig
Av naturliga skäl har filmer om homosexualitet länge varit problemorienterade. Men kanske påverkar man mest genom att avdramatisera temat och väva in det i lättsammare genrer?
Allra först vill jag opponera mig mot både trailern och introt till Greg Berlantis film Love, Simon.
Varför?
Jo, för att adertonårige Simon (Nick Robinson) börjar med att hävda att han är precis som vem som helst i samma ålder.
Whaat?! Sådant påstår man förstås bara i en Hollywoodverklighet där det är självklart att tonårskillar är lugna, balanserade och duktiga elever med snärtiga kompisar.
Snygga killar som aldrig hört talas om finnar där de chillar i sina supertrendiga pojkrum i enorma villor som får mittuppslaget i Sköna hem att framstå som en skildring av slummen.
Och hur många mammor (Jennifer Garner) går från att vara skolans skönhetsdrottning till att bli superliberal världsförbättrare – samtidigt som de gifter sig med skolans snyggaste fotbollsspelare (Josh Duhamel)?
Nåja. När jag nu klargjort att man inte behöver ta allt man hör på allvar kommer vi äntligen till poängen: Simon är "precis som alla andra" – frånsett att han är bög.
En ungdomsfilm i tiden
Det är aldrig lätt att hitta rätt tonfall för en lättsam ungdomsfilm eftersom hela genren är ett minfält. Det är helt enkelt otroligt svårt att undvika att bli vuxet tillrättalagd och betrakta åldersgruppen man skildrar från oben.
För att mota Olle i grind satsar de flesta på att skyla över skavankerna med humor och/eller dans och musik.
Teamet bakom Love, Simon lyckas glädjande nog ro i land sin helhet utan att behöva ge avkall på temat. Även om här faktiskt finns både humoristiska slängar och diverse musikalnummer i samband med repetitionerna av skolans uppsättning av Cabaret.
Kärnan är ändå det svåra med att vara bög i hemlighet samtidigt som man är hemligt förälskad i en kille i samma skola.
Som också är bög i hemlighet. Och som man därför bara ”träffar” på nätet. Anonymt.
Inte alltid så gøy to be gay
Efter åratal av nödvändiga genomgångar av det förflutnas utmaningar känns det fräscht att äntligen se en film där bögtemat ganska långt står på samma startlinje som andra historier om kärlek med förhinder.
Visst inser man att det är extra komplicerat att vara kär samtidigt som man måste hålla skenet uppe på andra plan, men grundstämningen är genomgående positiv och kärleksfull.
Vi inser tidigt att det aldrig kommer att bli aktuellt att torka några tårar vara sig med eller utan handskar.
Den värme som genomsyrar såväl Simons föräldrahem som större delen av hans skoltillvaro får en att känna att det antagligen har större verkan att väva in temat såhär än i ett problemorienterat dramapaket.
På samma sätt som den svarta rollbesättningen i actionäventyret Black Panther antagligen betytt mera för en känsla av inkludering än många tungviktare i dramaklassen.
För handen på hjärtat; vilken typ av filmer är det mera sannolikt att tonåringar ser – tung action & lätta dramakomedier eller Oscarsvinnare som Moonlight (2016)?
