Sebastian Bergholm: Vi sliter ut miljön och vet inte hur vi kan få stopp på det - kan filosofi ge oss några svar?

Vart kan man vända sig då man känner sig maktlös inför en stor hotbild som klimatfrågan - Sebastian Bergholms kolumn söker efter svar.

Hösten 1986 efter att kärnkraftverket i Tjernobyl gick i luften så fick vi barn inte tvätta händerna i regnvattenstunnan och inte heller äta bär.

Det kändes som en olycka, en engångshändelse, det stora hot som hängde över oss vad kärnvapenkrig.

Jag brukade be till Gud att ingen skulle släppa atombomber. Kanske var det ett uttryck för att jag tänkte mig att det här fixar inte människan på egen hand.

Eller så var maktlösheten så påtaglig som barn.

På den tiden hade jag inte läst en rad filosofi, idag tänker jag inte att det krävs högre makter, snarare självinsikt, för att få grepp om dagens stora hotbild; klimatförändringen.

Grova miljöbrott - hur blev det såhär?

Finlands största miljöbrott kallades det då domen föll över gruvbolaget Talvivaaras tidigare ägare Pekka Perä.

Hela härvan med gruvan i Kajanaland har kritisertas, men mera på detaljnivå än som en djupare fråga om vad människan håller på med.

Ja, vad är det som ligger bakom sådana miljöbrott?

Vad får människan att smutsa ner sin närmiljö; vattendrag genom att bryta malm, förvandla havsbottnar till saltåkrar eller använda bekämpningsmedel som dödar insekter?

Gräver man i filosofin hittar man funderingar kring vad vi håller på med här på planeten.

Att bruka jord eller suga ut den

Vi har gått från en monstruös omkastning från att bruka jorden till att utarma den, skrev en av 1900-talets största filosofer, Martin Heidegger, i sin text Teknikens väsen.

Tankarna skrevs ner efter ett förödande världskrig där människan också genom bruk av tekniken ödelade städer och till och med atombombade.

Han använde det grekiska ordet deinos, skräcködla, för att beskriva den moderna människan.

Heidegger gillade det lantliga och enkla tyska livet och i den moderna tekniken såg han hot som på ett grundläggande sätt förändrade människans roll till naturen och på samma gång sätt att finnas till, leva i världen.

Han menade att den moderna människan hade förlorat sig själv och sitt grundförhållande till naturen.

Mycket av det vi gör utarmar jorden, till exempel finländarnas livsstil konsumerar flera planeter på ett år.

Problemet är inte detsamma på alla håll i världen - livsstilen varierar enligt rikedomarnas fördelning. Oavsett vem som konsumerar är miljöproblemen något som påverkar oss alla.

Är teknologi lösningen?

Livsstilen är inte hållbar, men lösningen på problemen ser vi ofta i samma teknologi.

Någon innovation räddar oss förmodligen, det är ett vanligt tankespår idag.

Samtidigt är det till naturen vi söker oss för ro, vi uttrycker vår kärlek till naturen i konsten, i musiken och jag semestrar själv i en dieselbåt i Skärgårdshavet eller flyger till Lappland för att får ta del av orörd natur.

Det här sättet att vara är, minst sagt, motstridigt.

Erbjuder filosofin då någon lösning?

Nja, men genom den kan vi granska våra liv.

I en underhållande och tänkvärd bok om den existentialistiska filosofin av Sarah Bakewell; Existentialisterna, serveras jag tankar som får mig att enklare kunna greppa min egen frihet och det ansvar som följer av den.

Vi är alltid fria att välja

Existentialismen var en modefluga i det efterkrigstida Frankrike som påverkat vår kultur mer än man kan tro.

Existentialisterna brottades med de enorma frågorna om livets mening och var, bland annat, inspirerade av Heidegger.

Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre var en av rörelsens främsta tänkare och kort och gott ägnade han sig åt att få grepp om vad det betyder att människan är fri.

Utan Simone de Beauvoirs tankar om att inte födas till kvinna, utan bli det skulle det inte finnas en feministisk rörelse som den ser ut idag.

Frihet betydde ett tungt ansvar och att i varje situation ha ett val att göra.

Kvinnan som föds in i en värld där hon ges en viss roll har friheten att försöka ändra på det här, se sig själv på ett sätt som bryter mot traditionen eller historien.

Vi kan också välja att leva på ett inte så slitsamt sätt men gör det förstås rätt sällan. Varför då?

Ond tro

Sartre har ett begrepp som kallas ond tro, det vill säga situationer då vi lever som om vi befann oss inne i en roll.

Jag skulle säga att det att vi ibland ser på oss själva som konsumenter är ett exempel på den här onda tron – då handlar vi och fattar våra val på basis av hur vi uppfattar att konsumenten gör.

Vi ser att vi står inför ett problem med miljön men söker lösningar i vår roll som konsumenter, i justeringar i våra sätt att leva.

Vi köper kanske en miljöbil, ekologiska ägg eller klimatkompenserar flygturerna.

Bra saker tänker jag - men inte förändrar det livsstilen hos en kultur som konsumerar sig fram till olika lösningar på problem.

I existentialismen kan vi få stöd för att vara fria att välja att leva på ett sätt som är mer konsekvent i förhållande till de miljöproblem vi ser som verkliga.

Att se vad vi kan påverka och hur vi är ansvariga för det vi gör är ändå tungt, visst skulle jag föredra att hitta bekväma sätt att lösa problemen.

Jag gillar att semestra, köpa skivor som flygs hit från olika håll i världen, mat och frukter som inte växer här.

Mycket mera än rotfrukter åtminstone.

Gruvtrubbel

Det är lätt att se varför bolag som Taivalvaaras verksamhet betyder trubbel, svårare att hitta ett sätt att leva som är mindre slitsamt.

Den här svårigheten är, tror jag, lika filosofisk som den är praktisk.

Frågan om vad livets mening är försöker vi besvara hela tiden genom det vi gör: vi ordnar ost och vinkvällar, går på bio eller är aktiva i handbollsföreningens juniorsektion.

Men då det i olika rapporter om miljöproblem eller om ekonomiska orättvisor bara formuleras ett problem som påstår att vår livsstil inte är hållbar så lämnas vi ensamma med frågan om vad alternativet skulle vara.

Hur skall vi leva om vi själva anser att det enda rimliga är att avstå?

I den politiska diskussionen kring de här frågorna så är alternativen rätt få - grovt beskrivet så har vi medelsvensssonlivet med villa och solsemester på ena sidan och "alternativa livsstilar" på den andra.

Vad skall man då göra om man inte är någon hippi eller konstnärssjäl eller upplever mening i den samhörighet och glädje som kollektiva sociala eller politiska rörelser kan ge?

Är man bara trubbel isåfall?

Jag vet inte och inte svarar heller filosofin på det, den bara beskriver frågorna.

Svaret är vi tvungna att fundera ut själva – men jag är övertygad om att massan: den moderna, västerländska och kanske medelklassiga människans problem ligger i ett ”om inte konsumtion – så vadå istället?”.

Den diskussionen är vad vårt samhälle skulle behöva föra.

Vad tycker du?