Från badhus till kulturhus - staden säljer nu gamla bastun i Ekenäs
I slutet av 1800-talet blomstrade badkulturen i Hangö. För att också locka badgäster till Ekenäs byggdes en badinrättning vid havet nära Stallörsparken. Byggnaden är nu till salu.
Gamla badhuset är tillsammans med sommarrestaurang Knipan ett av de landmärken som är mest synliga för dem som kommer sjövägen till Ekenäs.
Eftersom det fanns en gammal tradition av att dricka brunn i Ekenäs ville man bygga upp en badkultur i området, berättar museichef Dan Lindholm.
Tanken var att bygga upp en helhet kring Stallörsparken med hotell Continental, sommarrestaurang Knipan och ett badhus.
Då gamla bastun byggdes fanns det inte någon allmän badinrättning i Ekenäs. Därför fanns det olika badavdelningar i huset, en allmän avdelning och en avdelning för herrskapsfolk, förklarar Lindholm.
- I bottenvåningen fanns allmänna bastur för män och kvinnor skilt. I övre våningen var det mera för societeten.
Gamla bastun stod klar år 1903. På grund av det oroliga läget i Finland och Europa blev Ekenäs aldrig någon stor badort, säger Dan Lindholm.
- Det blev kanske inte riktigt som man hade tänkt sig. Men vi har åtminstone en ståtlig byggnad här.
Dan Lindholm säger att badinrättningen ritades av Theodor Höijer. Många av byggnaderna under den tiden byggdes i jugendstil, men Lindholm säger att gamla bastun är byggd mera i klassisk stil.
I vissa papper har det enligt Lindholm nämnts att det skulle vara Hjalmar Åberg som har ritat gamla bastun.
Åberg är arkitekten bakom sommarrestaurang Knipan och den nyligen rivna magasinsbyggnaden i Norra hamnen i Ekenäs.
- Om Åberg skulle ha förverkligat och planerat det här skulle det ha varit mera jugend.
Då gamla bastun byggdes hade Västvallen kring gamla stan i Ekenäs ännu inte byggts. På den tiden kom vattnet ända upp till de byggnader som var närmast stranden.
- Redan samma höst som byggnaden blev klar vallade vattnet här omkring då det var högvatten och det lär ha kommit ända in i entrén. Kanske en stenbyggnad med ganska hög sockel passade ganska bra här.
De flesta byggnaderna i gamla stan är byggda i trä. På innergården vid gamla bastun finns en träbyggnad som är äldre än badhuset.
- Många av träbyggnaderna i gamla stan är medvetet placerade invid havet. De hade ju ofta båthus och man kom med båten till gården.
Då badhusverksamheten lades ned övergick byggnaden till Ekenäs stad på 1920-talet.
På tomten finns också en nyare bastubyggnad som är från 1960-talet. Där levde badkulturen vidare och allmänheten har kunnat använda sig av bastun.
Västnyländska ungdomsringen köpte gamla bastun av Ekenäs stad för 50 000 mark år 1995. Villkoret var att byggnaden skulle återgå till staden då ungdomsringen inte längre använde den.
I slutet av år 2013 återinlöste staden gamla bastun för ungefär 30 000 euro.
Raseborgs stad har som mål att sälja byggnader som staden inte behöver.
Staden säljer därför nu de tre byggnaderna som hör till gamla bastun som en helhet. Anbudstiden går ut den 29 juni.
Lindholm hoppas att köparen förstår att gamla bastun är värdefull och skapar en verksamhet som passar in i miljön.
- Det hindrar ju inte att man kanske gör några förändringar, men att man gör det utifrån byggnaden och inser att man kanske inte kan göra vad som helst.
Raseborgs stad hyr nu ut gamla bastun till konstnärer, hantverkare och företagare. En av dem är konstnären Larson Österberg som har haft sin ateljé i andra våningen i två och ett halvt år.
Han stortrivs i sin ateljé med utsikt över Knipan och Stadsfjärden.
- Det är det bästa man kan få; ljus från två håll och ljus rakt in.
Österberg hoppas att de nya ägarna också vill ha konstnärer i huset.
- Det är redan nu ett levande kulturhus så det skulle vara fint om det skulle få fortsätta.
Museichef Dan Lindholm håller med om att gamla bastun tack vare det fina ljuset passar utmärkt för ett kulturhus.
Österberg har också en annan idé för vad gamla bastun skulle kunna användas till.
- Det som saknas här i Ekenäs är en bastu, litet i stil med Löyly i Helsingfors; att man kan komma hit, bada bastu och kasta sig i viken.
Artikeln bygger på intervjuer som Gunilla Ginström har gjort.