Filmrecension: I Feel Pretty – Amy Schumer gör en Bridget Jones

Det går knappast att överdriva Amy Schumers betydelse på den internationella komediscenen. Hon är suverän på både stand up och sketcher, men hur fungerar hennes humor i långfilmsformat?

Låt det genast vara sagt: upplägget i Abby Kohns & Marc Silversteins I Feel Pretty är genialiskt.

Fantastiskt, smart och roligt.

Amy Schumer spelar Renée, en helt vanlig kvinna med ett helt vanligt jobb. På fritiden umgås hon med bästisarna Jane (Busy Philipps) och Vivian (Aidy Bryant) eller försöker trimma formerna genom att gå på spinning.

Renées högsta dröm är att en vacker dag vakna upp och vara vacker.

Men sådant händer förstås bara i sagornas värld. Om man nu inte råkar falla och slå huvudet så att man tuppar av – för då kan vad som helst hända.

Det som händer Renée efter att hon fallit och slagit huvudet är att hon plötsligt ser sig själv med nya ögon. Där hon förut såg en helt vanlig kvinna står nu en gudinna.

En modell. En skönhet. En dröm.

Och i samma ögonblick exploderar hennes självförtroende i ett fyrverkeri av glädje och stolthet. Nu kan inget stoppa henne i vare sig kärleks- eller arbetslivet

Från rungande JA till tveksamt nja

Som ni kanske märker är det ingen tvekan om att I feel Pretty är en film jag förtvivlat gärna skulle vilja hylla och älska.

Redan för att själva upplägget är så bra. Och för att temat landar så rätt i en selfiefixerad tid som formligen vrålar efter skildringar av den svåra balansen mellan inre och yttre skönhet.

Och vem kunde vara bättre än Amy Schumer på att skildra just detta? Stjärnan som inte tillåtit att hennes Renée retuscheras eller förvanskas på minsta sätt.

Den mage och de överarmar som dallrar njutningsfullt när Renée släpper loss i en vild bikinidans är med andra ord hennes egna.

Men, men – trots att jag nästan tar i så att livstycket brister så kan jag inte säga annat än att filmen som helhet landar i ett ljummet mellanting mellan frän komedi och sockersöt Hollywooddröm.

Dubbla budskap

Problemet med I Feel Pretty är att man hela tiden har en molande känsla av att filmens kärna krossas av kravet på en enhetlig story och ett tuttenuttigt slut.

Istället för att erbjuda några slagkraftiga sketcher tvingar formatet fram en mängd utdragna transportsträckor som leder mot ett förutsägbart slut.

Och i samma veva hotar formen äta upp själva budskapet. Eftersom dramaturgin förutsätter en viss mängd vändpunkter och en utveckling av huvudpersonen så kantrar Renées nyvunna självförtroende småningom över i att hon blir odrägligt full av sig själv.

Det ger visserligen upphov till en del tragikomiska scener, men skapar samtidigt dubbla budskap. Å ena sidan understryker man att en god självkänsla kan trivas även i en kropp som drar större storlekar än vad modevärlden föreskriver, å andra sidan spelar man på klichéen att vackra människor per automatik är självcentrerade egoister.

Och helt i enlighet med den tankegången tampas filmens sympatiska skönheter – modellaspiranten Mallory (Emily Ratajkowski) och företagsledaren Avery LaClaire (Michelle Williams) – naturligtvis med dåligt självförtroende.

Släkt med både Mia Skäringer och Bridget Jones

Som artist har Amy Schumer en svensk motsvarighet i Mia Skäringer som både på scen och i film gett sig i kast med jobbiga kroppsideal och kvinnliga stereotypier.

Och som rollkaraktär har Renée helt klart en brittisk kusin i Bridget Jones – som på film lämpligt nog gestaltats av en annan Renée, Renée Zellweger.

Likheterna gäller allt från klädsel och attityd till den frenesi med vilken bägge damerna angriper spinningcykeln.

Därtill har vi slitningen mellan två män. I Renées fall i form av den tryggt hygglige Ethan (Rory Scovel) och den farligt lockande Grant LeClair (Tom Hopper). I det ena fallet finns faktiskt en anstrykning av den typ av attraktion som paret i Fifty Shades-serien hade varit i stort behov av.

Skillnaden mellan Bridget Jones och I Feel Pretty är att förstnämnda bärs upp av ett helt karaktärsbygge medan I Feel Pretty bygger på en enda ploj.

Och hur fint det än är med Renées pampiga hyllning till Den Vanliga Kvinnan så är det inte svårt att räkna ut vilken variant som bär längre när det gäller att hålla liv i en långfilm.