Bokrecension: Dikter om sorgens olika schatteringar

För några år sedan listade Svenska Dagbladet de tjugo viktigaste unga poeterna som skriver på svenska. En av dem var finlandssvenska Matilda Södergran som i vår är aktuell med sin femte diktsamling, Överlevorna, som skildrar en smärtsam sorgeprocess.

Jag håller Matilda Södergrans nyutkomna diktsamling i min hand. Boken är svart med titel och författarnamn i guld omslutna av en cirkel av blommor eller växter med flikiga blad som påminner om en törnekrona, eller den smärtkrans som återfinns i texten.

Bokens yttre utformning för tankarna till Bibeln eller till psalmboken, och det som utspelar sig mellan pärmarna är ett slags sorgesång.

Diktsamlingens titel, Överlevorna, är ett slags kombination av orden ”överlevare” och ”kvarlevor”. Och den centrala frågan är vem eller vilka det är som överlever vad och vad det är som blir kvar?

Diktsamlingen inleds med ett kort citat av Adele Södergran som anger ton och rikting för det som komma skall: ”Man brukar tala om livets gång, / men det här är livets undergång.”

I början av samlingen ligger diktjaget i solen:

”Om jag somnar i solen / ska trollsländan komma / och sy igen mina ögonlock // väcka mig sedan med ljudet hon gör / när hon flyger över huvudet och väger min själ.”

Diktsamlingen avslutas med en lek där en skara barn (?) leker död:

”De lade ner mig i gräset / och stack en rosmarinkvist / i mina knäppta händer. // Vi ska leka en lek, sa de, / när de slöt mina ögonlock med starkt doftande fingrar / och lämnade mig att tro att jag var död. //

Hela tiden stod de bara ett stenkast / inne bland träden, // och kunde inte se sig mätta.”

En cirkel sluts kring den sorgeprocess som utgör kärnan i diktsamlingen.

Återkommande teman

I de tidigare diktsamlingarna har Matilda Södergran framför allt skrivit om kroppslighet, om våld, skevhet och sönderfall.

I essäantologin Poeter om poeter som utkom tidigare i år ingår en djupt inkännande och starkt berörande text om Matilda Södergrans poesi skriven av kollegan Carina Karlsson.

För Carina Karlsson har Matilda Södergrans texter blivit en form av katalysator och överlevnadsguide.

Tack vare Södergrans texter om kropp, smärta, sönderfall, skevhet, trasighet och äckel har Karlsson förmått sätta ord på de egna upplevelserna och erfarenheterna av att vara defekt:

”Vad vill hon mig, den här poeten? Hur kommer det sig att hon lyckas peta precis där det gör ont i mig, där det är skevt och mina sköldar glider isär, inte riktigt täcker mitt inre, inte riktigt skyddar det.”

I en intervju för Svenska Yle i augusti 2016 inrymmer Matilda Södergran att det finns teman i hennes författarskap som hon ständigt återkommer till och som utgör en stomme i det hon skriver, nämligen våld, kroppslighet, skevhet, utsatthet, upprivande och kvinnoperspektiv:

- För mig handlar det om att med feministiska och lyriska verktyg försöka problematisera och nyansera femininitet, genus, våld och sexualitet, säger Södergan
.

Sorgens olika schatteringar

I Överlevorna handlar det inte i lika hög grad om våld eller genus, däremot nog om kroppslighet och utsatthet. Om sorg och smärta, men också om tillförsikt och tilltro. Ja, rentav förväntan, glädje och hopp.

I dikterna möter vi ett jag som är på väg bort, och som då och då vänder sig om mot det hen lämnat. Det kan vara drömmens grundstöt, en kvinna i en nedskiten kjol, ett sorgebud.

Ett dråpslag har drabbat diktjaget som kämpar för att hållas upprätt i en tid av förlust och förvirring då allt blir förvrängt, obegripligt och ogripbart.

Med seismografisk känslighet skriver Matilda Södergran om det som skaver och skevar, om outtalade och övertagna rester, kvarlevor och överlevor som går att få syn på överallt, ”krigsårens helt oläkbara överlevor” som samlas ihop och skrinläggs.

Överlevorna är ingen lättillgänglig diktsamling. Till en början känns den spretig och oöverskådlig, men så småningom öppnar sig dikterna och de olika bitarna faller på plats i en mosaik som skiftar i sorgens olika schatteringar.