Kolumn: Våga möta sorgen

I dag på mors dag visar Yle Fem dokumentären Efter Inez, som handlar om en familj vars bebis dog redan i magen. Det är viktigt att vi vågar möta sorger så svåra som den här.

Tystnaden var värst. Undvikande blickar och snabba byten av samtalsämnen, vad som helst för att inte behöva nämna det svåra. Sedan vi förlorade vår bebis har jag kommit i kontakt med flera andra familjer som varit med om samma sorg och så gott alla säger samma sak: Det att folk inte sade något efteråt, att de inte vågade nämna barnet som dött, det var bland det allra värsta.

Det är svårt förstås. Få menar något illa när de inte vågar ta upp en medmänniskas förlust. De tänker troligen precis tvärtom, att de besparar den sörjande besväret att behöva riva upp såren ännu en gång. Jag tänkte säkert själv så förr. Men effekten av att du inte möter den sörjande blir inte hänsyn utan tvärtom en känsla av att sorgen förminskas.

Därför är det så viktigt att dokumentären Efter Inez har gjorts, och att den sänds hos Yle på mors dag, och att du läser den här texten just nu. Vi talar alldeles för lite om att barn kan dö, också innan de föds. Det händer lyckligtvis försvinnande sällan i Finland i dag, det händer bara omkring två föderskor på tusen. Men det händer.

Tomheten kändes starkare varje gång någon inte vågade nämna henne

När vår Tilde plötsligt dog tolv dagar före beräknat datum var det just som så många andra beskriver vid en förlust. Världen rasade omkring oss, och efteråt dominerades livet av en stor tomhet.

Den tomheten kändes starkare varje gång någon inte vågade nämna henne.

För när ett litet barn dör i magen finns det knappt några minnen alls att ta vara på. Det var som om vår bebis aldrig funnits. Ingen annan hade fått hålla henne i famnen, ingen annan hade fått beundra hennes mörka hårlockar och små tår. Bara hennes pappa och jag.

Hennes födsel och därmed existens finns inte i något register någonstans. Hon är ett namn på en sten i barnminneslunden, hon är några anteckningar i mitt gamla rådgivningskort. Hon är ultraljudsbilden och ett foto på mig med rund mage. Men för oss är hon naturligtvis mycket mer än så.

Alla jag känner som varit med om att förlora ett barn i magen lyfter upp särskilt en sak som viktig: Barnet måste räknas. Man är mamma eller pappa också åt barnet som dog. Vi har tre barn trots att mellansyster inte finns hemma hos oss. Och också den som förlorar sitt första barn har redan då blivit mamma, hon har burit och fött ett barn som sedan finns i hjärtat om än inte i famnen. Vi talar också för lite om att många upplever mors dag som väldigt svår, av många olika orsaker.

Tack och lov har sorgkulturen och förlossningsvården gått framåt. För någon generation sedan var det vanligt att det döda barnet bara fördes bort. Mamman fick inte ens se det. Det var bäst att glömma och gå vidare. Men ingen glömmer ju, och i dag vet vi därför bättre.

Vi hade en fantastisk barnmorska som stannade med oss långt in på natten, som såg till att vi tog bilder, många bilder, som såg till att vi gav vår dotter ett namn och klädde på henne och höll om henne.

Barnmorskan gjorde ett kort åt oss, med vår bebis fotavtryck och hårlock och mått. 3020 g och 51 cm. Det kortet och det fotoalbumet har hjälpt oss på så många sätt, också för att det gjort det lättare för andra i vår omgivning att förstå vad vi varit med om. Och att förklara åt Tildes systrar. Titta, här är hon. Hon skulle vara sex år i dag. Vad söt hon är, säger de.

En viktig effekt av att prata om sorg är att det förbereder omvärlden för den

En viktig effekt av att prata om sorg är att det förbereder omvärlden för den. Före vår Tilde dog hade bekanta till oss varit med om samma sak, och berättat om det. På något plan visste vi alltså att en sådan sak kan hända, och framför allt visste vår omgivning det. Att vi hade människor omkring oss som hade hört om den här sorgen förr var till stor hjälp.

Vi var överlag lyckligt lottade med familj och vänner som vågade möta oss i sorgen. Vårt hem fylldes av blommor och kondoleanser, vänner ringde på, de kom med mat och de tog ut mig på promenad, vi fick hjälp av socialarbetare och terapeuter. Och vi kom i kontakt med värdefullt kamratstöd, människor som varit med om samma sak. Bara de kan förstå.

Krishjälpen fungerade för vår del. För alla är det inte så, och det är väl delvis därför jag under åren varit så öppen med sorgen. Jag tänker att om någon berättar kanske det sedan finns fler som förstår att det är viktigt att lyssna.

Det är svårt med råd om en så individuell sak som sorg, men allmänt vågar jag nog säga att du ska höra av dig till den som förlorat någon. Vet du inte vad du ska säga, säg bara det: Jag vet inte vad jag ska säga men jag är så ledsen för det som hänt.

Berätta inte om dina egna sorger och bekymmer, inte när den andras sorg är färsk, det är fel tillfälle. Säg inte att du förstår för du kan inte förstå, och försök inte trösta för det finns ingen tröst. Säg inte “Ring om du behöver något” utan ring själv och erbjud konkret hjälp. Var aktiv, flera gånger, för den sörjande orkar inte vara det själv.

Och får du inget svar ska du nöja dig med det en stund. Alla orkar inte berätta, en del kanske vill byta samtalsämne. Alla måste själva få välja om och när de vill tala om sin sorg. Men när de orkar och vill, då ska de få göra det. Då måste omvärlden vara redo att möta dem.

Dokumentären Efter Inez sänds på Yle Fem i kväll klockan 22 och finns också på Arenan. Stöd och hjälp för dem som förlorat ett barn - föräldrar eller andra anhöriga - hittar du bland annat via föreningen Käpy ry.

Programmet är inte längre tillgängligt

Efter Inez - Spela upp på Arenan (Programmet är inte längre tillgängligt)