Mikko Heiniö: Åbokompositören som skulle bli författare
Väggarna i tonsättare Mikko Heiniös arbetsrum pryds stora konsert- och operaplanscher. Vid ena väggen står en brun flygel, på skrivbordet vid fönstret ett litet elpiano.
På golvet ligger ett gitarrfodral, i bokhyllan finns metervis av böcker och noter. Dessutom finns det en välfylld en hylla med pokaler och medaljer.
Heiniö jobbar helst hemma, men han är mycket strukturerad kring sitt jobb.
- Om man sitter och väntar på inspiration, så får man ingenting till stånd!
Trots att det är nära till arbetsbordet följer Heiniös dagar ett tydligt schema.
- Om jag inte jobbar i något speciellt projekt så brukar jag löpa på förmiddagar och komponera på eftermiddagar.
“Ni är tonsättare!”
Att Heiniö skulle bli kompositör var ingalunda klart. Han började studera språk och litteratur och hade tänkt bli författare.
- Jag hade visserligen alltid spelat piano, men jag hade den uppfattningen att jag hade börjat för sent.
Det var först under det fjärde läsåret som Heiniö gick en kurs i musikvetenskap, som ändrade kursen på hans yrkesbana. Heiniö trivdes så bra med ämnet att han på två år blev han magister i musikvetenskap och gick sedan vidare till studier på Sibeliusakademin. En av de lärare som stödde honom mest i den här processen var professor i musikvetenskap Erik Tawaststjerna.
- Jag minns väl då jag gick till honom första gången. Då jag kom in genom dörren utbrast han: Ni är tonsättare! Jag blev förstås ganska överraskad, men så tänkte jag att jag kanske måste tro på honom, säger Heiniö och ler.
Komponerandet vann till slut
Heiniö har under sin karriär fungerat som forskare och professor i musikvetenskap vid Åbo universitet mellan åren 1985 och 2005.
Dessutom har han haft styrelseuppdrag i såväl Teosto som Finlands kompositörer under ett trettiotal år. Men det tog länge för honom att våga satsa helhjärtat på komponerandet.
- Jag hade familj och tänkte att det inte skulle vara möjligt. Dessutom tyckte jag om att forska, skriva och undervisa. Det var en bra kombination först, men inte på sikt.
Men då Heiniö började komponera sin första opera, Riddaren och draken, ett beställningsverk för Åbo domkyrkas 700-års jubileum år 2000, märkte han att det inte längre gick att sköta komponerandet under sommarmånaderna vid sidan av de andra uppdragen.
Först blev det långa tjänstledigheter, men så småningom hoppade Heiniö av för att satsa på komponerandet, delvis tack vare Statens konstnärsstipendium och olika beställningsverk.
Allra helst opera
Men litteraturen har alltid haft en viktig roll i Heiniös liv och hans musik. Det märks i det att han helst komponerar vokalmusik. Det är texterna som inspirerar honom.
Allra helst skriver han opera, en musikform som tyvärr saknar en fast scen i hemstaden Åbo.
- Det är synd. Visst görs det en del opera, men det finns ingen kontinuitet.
Vad är det som är det fina med operan som konstform?
- Det är en jättestor utmaning på många olika sätt. Först och främst är det ett väldigt långt stycke. Hur ska man ett stycke som bär två eller tre timmar? För det andra så är det spännande att skapa levande figurer på scenen och förhållandena dem emellan. Också den sceniska tiden - hur ska man behärska den?
Operan är inte ett vokalstycke eller ett instrumentstycke, utan ett stycke för scenen, poängterar Heiniö. Det räcker inte för en opera att skriva instrument eller vokalmusik väl.
- Det finns inget recept för hur man ska lyckas där och det kan man inte heller lära sig någonstans, utan man måste ha en känsla för det, en känsla för scen och teater. Det är svårt, men jag tycker det är väldigt spännande.
Heiniös andra opera Käärmeen hetki fick sin premiär på Nationaloperan 2006 och då Åbo var kulturhuvudstad 2011 fick Heiniö i uppdrag att skriva en ytterligare opera. Det resulterade i operan Eerik XIV, som berättar historien om kung Erik XIV som sitter fängslad i Åbo slott och tänker tillbaka på sitt liv, med svenska Charlotte Hellekant i huvudrollen som Erik.
Operan fick ett varmt mottagande och också Heiniö var mycket nöjd med den nybyggda Logomosalens moderna akustikvärld som fick bli scen för operan.
Operan nominerades också för Nordiska Rådets musikpris 2014.
Premiärdags för tredje symfonin
Heiniö fortsätter att skriva musik och på hans 70-års dag uruppförs hans tredje symfoni av Åbo filharmoniska orkester. Det är ett verk med bland annat en slagverksgrupp, piano, harpa, och celesta, ett slags klockspel som spelas med tangenter. Att göra annorlunda val och skapa unika helheter inom sina olika projekt har varit ett av Heiniös varumärken, vilket syns också här.
Underrubriken är sinfonia concertante, vilket innebär att det är ett mellanting mellan en symfoni och en konsert, förklarar Heiniö. Det är en klassisk genre som inte längre existerar, men som var vanlig under till exempel Mozarts tid.
- För verket har jag valt ut slagverk, inte enskilda slagverkare som solister, utan olika kombinationer och hela gruppen. Men det är alltså ingalunda en konsert för slagverk, utan ett slags mellanting.
“Det låter skoj och är spännande tycker jag”
Intresset för språket och litteraturen går också igen i Heiniös språkkunskaper. Han låter sig gärna intervjuas på en vacker svenska, som av de fyra språk han talar, är favoritspråket.
Jag har faktiskt haft det som hobby, jag tycker väldigt mycket om att läsa på svenska. En av mina bästa vänner var Bo Carpelan, som jag tycker varit den finaste poeten i den finlandssvenska litteraturen faktiskt.
Kyrkooperan Riddaren och drakens libretto skrevs också Carpelan, vars andra texter han också tonsatt under årens lopp.
Heiniö gillar visserligen också rikssvenskan och svenskarna som folk, men trots det har finlandssvenskan haft en särskild plats i hans hjärta. Han har därför också varit mån att i Finland tala svenska med svenskspråkiga vänner, trots att de talar finska lika bra som Heiniö talat svenska.
Första ultraloppet som nästan sjuttioåring
Utöver forskningen, komponerandet och intressebevakningen inom olika musikorganisationer har Heiniö dessutom haft tid för löpning. I hallen ligger radvis med löpskor i alla regnbågens färger.
Det är hobby som han egentligen började med på allvar först då han gick i pension och trappade ner med olika uppdrag. Han har under årens lopp sprungit ett femtiotal maratonlopp. Det blir minst fem-sex lopp per år nuförtiden, ibland mer.
Jag började träna systematiskt först då jag blev pensionär. Jag fick helt enkelt mera tid och tänkte att det var en bra kvasiaktivitet, skrattar Heiniö.
Och det har gått bra. De pokaler som pryder arbetsrummet är alltså idrottspokaler, med flera finländska mästerskap i hans åldersklass. Och framgångarna har gett mersmak.
Framgången är enbart beroende av mig själv. Går det dåligt har jag mig själv att skylla, men går det bra så kan jag tacka mig själv. Det är något helt annat än i musiken. Vad gör jag med mina noter om ingen spelar det?
Och det är intressant också att se hur mycket är möjligt om man bara tränar systematiskt.
Så sent som för några veckor sedan antog han en ny utmaning i ett första så kallat ultralopp, där han löpte i sex timmar.
Det gamla finländska rekordet i åldersklassen var 57 kilometer. Jag löpte 61 kilometer, men det blev inte rekord för att jag var fyra veckor för ung, skrattar Heiniö.
Det låter alltså inte som om Mikko Heiniö kommer att lägga skorna på hyllan på ett bra tag.
Radio Vega Åboland: Mikko Heiniö berättar om hur han blev kompositör
Radio Vega Åboland: Mikko Heiniö berättar om sitt komponerande
' /%3E%3C/svg%3E)
