Varför sjunger finlandssvenskar i dur och finnar i moll – eller gör de det?
Bland de frågor som forskarna i musikvetenskap lade fram var det frågan “Varför sjunger finlandssvenskar i dur och finnar i moll – eller gör de det?” som tog en hem majoriteten, 51 procent, av rösterna.
Frågan besvaras av professor i musikvetenskap, Johannes Brusila, som bland annat har forskat i finlandssvenska och finska dansband.
– Jag tycker naturligtvis att det är ett oerhört intressant påstående för det är någonting som man hör nästan varje dag. Det är inte heller enbart frågan om musikens strukturer, utan det är inbakat i starka åsikter, attityder och identifikationer.
Men hur är det då – finns det någon grund i det här påståendet? Visst finns det det, medger Brusila. De låtar som människorna i allmänhet tänker på, brukar ofta gå i dur.
"Det har varit så här under de senaste 100 åren"
– Låtar som man förknippar med finlandssvenska institutioner, som man lär ut i finlandssvenska skolor, som folk associerar till när man säger finlandssvenskhet och musik går i dur. På motsvarande sätt när det gäller finskspråkig kultur går låtarna i moll.
– Ser man på den populäraste populärmusiken, dansmusiken, schlagern, och finsk iskelmä så är också dur och moll de centrala tonarterna. Detsamma kan man säga om 1900-talets mest sjungna repertoar. Det har varit så här under de senaste 100 åren, fortsätter Brusila.
Och det är inte bara den finlandssvenska musiken som går i dur, utan också den rikssvenska musiken går typiskt i dur, det visar forskning som man gjort bland notförlagsutgåvor. Redan tidigt på 1900-talet går den svenska musiken i dur och att den populära finska schlagern går i moll.
Ursprunget viktigt i ett icke-självständigt Finland
Men börjar man bena ut det här, så blir det komplicerat, påpekar Brusila. Hur har det blivit så här, har det alltid varit så här? Är det klart tudelat?
Ursprunget till den här typen av repertoarer och den här typens tankar härstammar från 1800-talet, då det nationella tänkandet, och inte minst minoritetstänkandet - och specifikt, tänkandet kring finlandssvenskheten, växte fram.
– Som en del av nationalromantiken började man leta efter “folket”. Man började undra vilket folk vi är och om vi har en egen särprägel? Det här blev viktigt i synnerhet i ett land som Finland, eftersom vi inte var självständiga.
För att hitta sitt ursprung sökte man sig till folkets kultur, de folkliga kulturyttringarna och traditionerna och började samla in dem. Därför kan man i Lönnrots och Topelius skrifter hitta beskrivningar av en ödmjuk, vemodig, vacker och enkel, men ändå jättefin folklig kultur, berättar Brusila.
– På deras tid var det ännu inte frågan om en tudelning i det finska och svenska. Det här kom sedan då språkstriderna tog fart. Då var det väldigt viktigt att man manifesterade den här skillnaden och sin egen tillhörighet.
Studentkörerna blev en viktig del av den här utvecklingen och de började profilera sig språkligt med hjälp av repertoaren.
– Hörde man till en finskspråkig studentkör så skulle man sjunga den, så att säga, äkta finska repertoaren. Och hörde man till en svensk studentkör så skulle man sjunga den äkta svenska repertoaren.
– Det som dessutom är intressant är att väldigt få av den första generationens fennomaner kunde finska eller använde språket till vardags, vilket gjorde det enklare för dem att uttrycka sin identitet och språkliga tillhörighet genom sång.
Det här är det vi forskare kallar för typiska kulturella konstruktioner.
Att man skapade en körsångrepertoar och skolsångrepertoar fick stor betydelse för 1900-talet, eftersom det spred också den här tudelningen och tanken som en viktig byggsten.
Det som också är intressant att det likt dur och moll, också tillskrivs skilda egenskaper åt de två grupperna, tillägger Brusila.
– Man talar om finlandssvenskar som glada, glättiga, lättsamma, kanske också lite ytliga – och det förknippar man med dur. Och det finska vemodet, som är melankoliskt, kanske till och med lite deprimerat rent av, det är moll.
Också det här är också en ganska ny och ung föreställning, precis som begreppen dur och moll överhuvudtaget, som inte är särskilt gamla i musikhistorisk mening och egentligen är ganska snäva kulturellt, påpekar Brusila.
– Det här är det vi forskare kallar för typiska kulturella konstruktioner. Det är uppfattningar som vi i dag tycker att inte bara är naturliga, utan naturlagar givna från ovan eller från urminnestider, men riktigt så enkelt är det inte.
Viktigt att ta avstånd för att kunna skapa en identitet
För en forskare blir det spännande eftersom det också berättar någonting om vilken roll musiken har för oss, hur vi som människor identifierar oss med saker och ting, och hur vi känner gemenskap i en grupp genom att ta avstånd från någonting, tillägger Brusila.
– Ofta blir det väldigt viktigt att ta avstånd från någonting som är väldigt nära för att det är så väldigt likt. Då blir det också desto viktigare att ta avstånd på ett starkt betonat sätt.
– Allt det här gör den här frågan mycket intressantare än bara den tredje tonen i skalan, som man på något sätt tycker att är den markanta markören av det här, skrattar Brusila.
Serien Vad säger vetenskapen? görs i samarbete med Fakulteten för humaniora, psykologi och teologi vid Åbo Akademi som en del av ÅA:s 100-årsfirande.
Johannes Brusilas svar del 1
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
