När dagens soliga Sveaborg förvandlas till ett mörkt helvete 1918 - Radioteaterns Dödens väntrum är en skrämmande bra upplevelse

Vad händer när ett vårfagert Sveaborg mitt i allt förvandlas till en mörk gång med celler?

När fågelkvitter byts ut mot fångarnas ångestfyllda skrik? När det inte längre luktar blommor utan mögel och havets bris blir till till unken och kall inomhusluft?

Motsatserna är otroligt påtagliga och närvarande när jag besöker Radioteaterns sommarpjäs Sveaborg 2018: Röster ur dödens väntrum.

Föreställningen är en ljudinstallation och en utställning på samma gång. Den behandlar ett av de mörkaste kapitlen i den finska historien - arkebuseringar på Sveaborg i kölvattnet efter det finska inbördeskriget 1918.

Det är just kontrasten som gör utställningen/pjäsen så otroligt gripande och också berörande. Ute flödar ljuset, inne är det trångt, mörkt och beklämmande.

Hur var vädret sommaren 1918?

Jag har försökt ta reda på hur det var 1918 när de dödsdömda satt i exakt det hus föreställningen visas på och de fram tills idag bevarade cellerna. Var vädret lika varmt och soligt då?

Jag kunde inte hitta några exakta uppgifter så jag tittade på originalbilder från tiden.

På några av dem kan man se att det hade varit varmt tidigt det året också. Titta på bilden här ovan. Inga löv på träden ännu men fångarna sitter ute, några med bar överkropp, för att värma sig.

Jag hittar en bild till från samma barack och samma gård, senare på året, med löv på träden. Också på den är det varmt väder.

Några fångar ligger nakna på marken och täcken och persedlar hänger över stängslen för att vädras.

Också på en annan bild kan man se att det fanns varma och soliga dagar på Sveaborg det hemska året 1918, när hela ögruppen hade förvandlats till ett fångläger som gott kunde liknas vid ett koncentrationsläger.

Efter att jag har sett och hört föreställningen och efteråt bilderna kan jag tänka mig hur skönt det måste ha varit för fångarna att värma sig ute i solen och slippa trängsel, ohyran, mörkret, och den råkalla luften i de gamla stenhusen med de tjocka, fuktiga stenväggarna.

Dödsriket

Allt det här känns påtagligt när man stiger in i det gult rappade huset där de dödsdömda satt inlåsta och inväntade sina arkebuseringar.

Utanför spatserar folk omkring i vårsolen. Barn leker, folk rastar sina hundar och fruktträden har börjat blomma.

Det finns ingenting som tyder på vilket helvete det måste ha varit för fångarna att vistas på Sveaborg för hundra år sedan. En vistelse som slutade för otroligt många i en ond och mer eller mindre bråd död.

Kanske var det på sätt och vis lättare för de dödsdömda, tänker jag, när jag går upp de få trappstegen som leder mig in i föreställningen. Det är måhända lättare att bli skjuten än att svältas ihjäl eller långsamt förgås i sjukdomar som difteri eller tyfus.

Inne i huset möts jag av en liten informationstavla med intressanta dokument och ett skrivbord där vakterna huserade. Och så börjar man höra ljud.

Det än så länge ospecificerade ljudet drar mig in i själva celltrakten. Dörrarna står öppna på vid gavel. Och i cellerna syns det som fångarna har lämnat efter sig.

Jag börjar dras in i cellerna. Det är ljudet som gör det. Jag hör mummel, prassel, gråt, skrik. Förhörsprotokoll uppläses, avskedsbrev skrivs, domsluten förkunnas. Ömsom på svenska, ömsom på finska.

I cellerna finns klädesplagg, böcker, almanackor, halvfärdigskrivna brev, skor, gammalt bröd, provisoriska sängplatser. Knappt skönjbart i det diffusa ljuset.

Jag försöker förstå varifrån ljuden kommer, men de cirklar runt i cellerna och korridoren. Lika ofattbara som scenerna som måste ha utspelat sig här mellan de tjocka väggarna för hundra år sedan.

Det är obehagligt, obestämt, obegripligt. Likväl har det hänt.

Jag lämnar celltrakten, utställningen, föreställningen, installationen. Kalla det vad du vill.

Ute i det fria

Väl ute hälsar mig världen och våren åter välkommen med sol och värme. Kontrasten är smärtsam. Jag känner mig sorgsen och glad på en och samma gång.

Sorgsen över det de dödsdömda var tvungna att genomleva i de nakna och kalla cellerna. Och glad att jag lever i andra tider.

Jag stannar en stund utanför den gamla fängelsebyggnaden som finns i Kronverket Ehrensvärd och bär det prosaiska namnet C 31.

Jag börjar samtala med andra människor som lämnar byggnaden. De ser lika skärrade ut som jag.

En smärtsam upplevelse

Den första jag möter är en ung kvinna, Isabelle från Frankrike. Jag frågar henne hur det kändes?

- Ledsamt, ledsamt, svarar hon.

Isabelle pratar varken svenska eller finska. Men det spelade egentligen ingen roll, tycker hon.

- Skriken var verkligen smärtsamma för mig, eftersom jag kände på mig att var där med dem, fångarna. Och jag kunde känna deras utsatthet. Det var starkt.

Hon säger att hon verkligen kan rekommendera föreställningen också för dem som inte förstår orden.

- Skriken, ljuden fanns i min kropp. De berättar någonting för mig. En smärtsam upplevelse.

Ståndrättsdom

Nästa person som kommer ut är Ulf från Umeå. Rikssvensk som han är har han förstås ingen aning om vad som hände i Finland 1918.

Jag hjälper honom lite på traven. Efter det säger han:

- Det är kusligt och fruktansvärt att sådant här har hänt, verkligen.

Jag frågar också honom om föreställningen hade berört honom?

- Ja, det gjorde det, faktiskt. Det var så fruktansvärt kort tid. Det var inte fråga, som i dagens rättssamhälle med rätt att överklaga, här var det, pang, pang på, på en gång, så det måste ha varit fruktansvärt.

Också han tycker att det känns bra att få komma ut i solen igen och vi båda glädjer oss över att vi lever i andra tider nu.

Tillbaka från framtiden

Vad bra, tänker jag, när jag går ner för backen till färjan som ska ta mig tillbaka till folkmyllret i Helsingfors att föreställningen nu visas hela sommaren.

Ursprungligen var det tänkt att den skulle ta slut i mitten av maj. Men då skulle man ha gått miste om den här oerhörda kontrasten att stiga in från ett soligt Sveaborg till ett mörkt helvete.

Och att få undkomma det igen.

Här hittar du mera information om öppethållningstider och annat praktiskt. Föreställningen är gratis.

Sveaborg 1918: Röster ur dödens väntrum

De dödsdömdas korridor har varit stängd sedan 70-talet.