Bokrecension: Poesi som partitur

När jag öppnar Oscar Rossis nya diktsamling Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång slås jag av att det är som att ta sig an ett partitur.

Bara formatet (B4) gör att det är hart när omöjligt att läsa samlingen utan att sitta vid ett bord, eller att stå vid en pult.

Den första delen av boken antar formen av ett körverk där olika röster vandrar in och ut ur varandra, än överlappar de varandra, än överröstar de varandra.

Läsningen kan följa å ena sidan en ökande, å andra sidan en minskande nummerserie.

Diktsviten bildar att intrikat mönster där olika berättelser löper parallellt både horisontellt och vertikalt. Eller så blandas de olika textfälten ihop och man får en helt annan slags läsning.

De korthuggna meningarna löper fram och tillbaka över sidorna och bildar en intrikat helhet av lösryckta citat, påståenden och konstateranden där kolontecknet : ofta antingen avslutar eller börjar en sats eller ett påstående.

Under läsningens gång krackelerar, fragmenteras och stympas språket. Den ordning som fanns i början löses upp och textsjoken flyter ut över sidorna.

Läsningen blir ett slags avkodning, ett försök att skapa mening och att kombinera de olika enheterna med varandra till en intressant väv av röster.

Fram växer ett antal bilder, ett slags medvetandeström, som handlar om tillkortakommanden, om en skör kärleksrelation, om emotionella blockader – bland annat och så mycket mer.

Men framförallt blir textflödet en illustration av och kommentar till den fragmenterade (ord)värld vi lever i med ett ständigt brus av lösryckta och stympade meningar.

Om otryggheten i ett främmande språk

Hur bunden är man av sitt eget språk, och kan man överhuvudtaget uttrycka sig vettigt på ett främmande språk?

I diktsamlingen andra del ger författaren uttryck för den frustration som begränsar ens förmåga att uttrycka sig mångsidigt och kreativt på ett språk som norska – ett språk som förvisso ligger nära det svenska språket, men som är sitt eget.

I ett brev riktat till Hild skriver författaren om hur han upplever att språkets register blir reducerat, inskränkt och förenklat när han tar sig an att skriva på norska.

Det finns en otrygghet i att sakna ord, att inte kunna bygga hela idiomatiska meningar. Det hela blir liksom på skoj, ett skämt, ett låtsasspråk.

Oscar Rossi är också översättare och det är intressant att ta del av hur han resonerar kring språk och identitet, språk och perspektiv, språk och dikt.

Om minne och språk

Diktsamlingen avslutas med prosalyriska texter som bl.a. utgörs av ett slags dagboksanteckningar från ett antal höstdagar i Köpenhamn där poeten deltagit i en begravning och minns några händelsefattiga veckor på 1990-talet i samma stad, i kvarteren där de hemlösa, prostituerade och narkomaner höll till.

Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång är en triptyk där de olika delarna är vitt skilda till stil och karaktär, men binds samman av ett utforskande av minne och språk, språk och perspektiv liksom synen på och förhållandet mellan text och (sam)tid.

Med hänvisning till samlingens titel: det är ofta detaljerna som rubbar och stör och som möjliggör olika tolkningar vid varje omläsning. Det som sipprar in mellan raderna och som öppnar upp för olika alternativa läsningar.