Kulturjournalisten Camilla Lindberg: Jag kunde inte andas i de tyska skogarna

Hela livet har kulturjournalisten och författaren Camilla Lindberg bott bara några minuter från havet.

När hon i vuxen ålder för första gången skulle övernatta på en plats där man inte i en handvändning kunde nå havet, drabbades hon närmast av panik.

Journalisten Camilla Lindberg, Finlandsredaktör för kulturtidskriften Horisont, har alltid bott nära kusten. I barndomens Hangö, studietidens Vasa och vuxenlivets Raseborg.

Och under oändliga barndomssomrar i den åboländska skärgården på öarna Rosala och Vänö.

Bilsemester i stället för skärgård

Där firades sommar på släta klippor bland enrisbuskar och strandalar, picnic med Mariekex och en flaska fjolårssaft och lunch vid mormors kastruller fyllda med flunderssoppa och alfågelsås.

En sommar på 1990-talet fattade Camillas familj ett för dem nästan radikalt beslut. De skulle för första gången inte fira sommar på öarna i Åbolands skärgård.

I stället åkte de på bilsemester ut i Europa. Allt gick bra så länge de höll sig på franska Rivieran, längs Medelhavets kust. Men på hemvägen, någonstans i de djupa Schwarzwaldskogarna i Tyskland sa det stopp.

- Jag fick svårt att andas i vår lilla bil utan luftkonditionering. Men det blev inte alls bättre av att stanna bilen och andas frisk skogsluft, snarare tvärtom. Efter en stund insåg jag att det nog handlar mera om identitet än om syre, säger hon.

Ångest utan hav

Trots att Lindberg var en vuxen tvåbarnsmor hade hon knappt någonsin sovit en natt på en plats på jorden där man inte kunde nå havet på några minuter. Det gav ångest.

- Vi valde att köra hela natten. Tills vi till slut nådde kusten. Utpumpade somnade hela lilla familjen i ett pyttelitet hotellrum, knappt större än en dubbelsäng, minns hon.

- Där sov vi skavfötters, men kunde andas. Nära havet, småler Lindberg, som inser att det kan låta neurotiskt.

Där och då insåg hon hur djupgående hennes havsgener och ö-identitet är.

I sitt sommarprat i Yle Vega tar Camilla Lindberg lyssnarna med på en resa till öar i Östersjön och Medelhavet; Rosala, Vänö, Jurmo. Leros, Lipsi, Kos.

- Poeten John Donne skrev ju att ingen människa är en ö, som är hel och fullständig i sig själv. Var och en av oss är ett stycke av fastlandet, säger hon.

- Varje människas död förminskar var och en av oss. Han nämner Europa och påminner om det till synes självklara – att när en jordklump sköljs bort av havet så blir vår kontinent mindre. Hans ord är mycket tänkvärda i dag, med flyktingströmmarna över Medelhavet, säger hon.

Öarna lär oss att vi aldrig ska ta något för givet

- Flyktvägarna är nyckfulla. Vädret förändras och plötsligt är man strandsatt. Kanske denna utsatthet gör att öbor har lättare att börja blicka uppåt? Att det liksom uppstår ett tunnare ställe mellan himmel och jord, funderar Lindberg.

- Jag tror att vi alla har vår lilla ö att förvalta, vare sig den är fysisk eller endast symbolisk. Att högakta vår känslighet och våra personliga gränser. Att våga drömma och inte enbart förlita oss till experterna som vill tala om hur liv ska byggas, säger hon.

Vegas sommarpratare: Camilla Lindberg

Programmet är inte längre tillgängligt

Den musikfria podcasten kan du ladda ner och lyssna på utomlands.

Sommarpraten sänds i Yle Vega varje vardag kl. 10.03, 18.03 och 22.15.

Låtlista:
Yo-Yo Ma & Kathryn Scott: The Swan
Susanne Alfvengren & Mikael Rickfors: Som stormen river öppet hav
Mikis Theodorakis: Strose To Stroma Sou
Nils Karlsson Pyssling (filmens soundtrack): Vad det är bra
Mia Marianne & Per Filip: Jag har en dröm
Paraskevas Grekis: En Méditerranée
Doug Seegers: Going Down To The River