Professor Åsa Palviainen: Jag lovade mig själv - aldrig mera Finland

Som ung forskare vid Göteborgs universitet kom rikssvenska Åsa Palviainen på ett stipendium till Jyväskylä. På flygplanet hem ett halvår senare lovade hon sig själv att aldrig mera sätta sin fot i Finland.

Några år senare var hon gift med en finskspråkig man, mor till en tvåspråkig son, husägare i det finskaste Finland och professor i svenska vid Jyväskylä universitet.

Det var en kall februaridag som hon lovade sig att aldrig återvända. Men man ska aldrig säga aldrig.

För hur det nu kom sig gjorde hon ändå ett återbesök i maj samma år, när vitsipporna blommade. Under det besöket sprang hon rakt i famnen på sitt livs kärlek.

- Det var en arbetsresa, men där stod han. Så olik allt annat jag mött, på många sätt så olik mig. Men samtidigt en människa, fylld av liv, potens och sårbarhet. Jag åkte hem till Göteborg för att packa väskan och flytta till Finland, berättar hon.

Finskan var svår, men kom via familjen

Det var inte lätt i början. Allra minst med finskan, som ju behövdes i det dagliga livet i Jyväskylä.

- Men när jag blev mamma vände det. Under mammaledigheten gjorde jag dagliga promenader till mina svärföräldrar. Och genom enkla och vardagliga samtal kring hur sonen sovit och när han bör äta nästa gång smög sig vardagsfinskan på, minns hon.

- Och jag minns deras lycka när vi äntligen började kunna kommunicera utan maken som tolk, säger hon.

Åsa Palviainen började jobba vid Jyväskylä universitet, där hon i dag är professor i svenska. I sin forskning har hon främst inriktat sig på flerspråkighet.

- Jag må vara filosofie doktor i språk, jag har läst enormt mycket facklitteratur, undervisat och föreläst. Men det finns ingen som har lärt mig så mycket om språk som min son, säger hon.

Vilsamt med finska tystnaden

Palviainen säger att hon ofta haft nytta av sin livsinställning, som på ren finska är ”Perkele – det SKA gå”! Det fick hon lära sig redan som ung.

När hon var fyra år gammal konstaterades det att hon var född med en hörselskada.

I sitt sommarprat i Yle Vega berättar Palviainen att hon aldrig låtit hörselskadan vara ett hinder – också om den egentligen kunnat bli det.

- När synen är det sinne du framför allt förlitar dig på ser du så mycket mer, du lär dig avläsa människor, avkoda information. Du blir expert på att lägga ihop ett plus ett och du försöker göra det mesta möjliga av det du kan ta in, förklarar hon.

- Du känner dig förstås tjatig när du måste säga ”va?” och ”täh?” om och om igen och du märker att den du talar med blir irriterad, säger hon.

- Nästa gång kanske du låter bli att fråga. Istället gissar du, skådespelar. Det blir ganska ofta fel och du blir trött. Det är därför jag finner tystnaden och ensamheten så vilsam, säger hon.

Nu är Finland hemma

Och i Finland är det absolut tystare än i Sverige. Redan vid Finnair-gaten på Heathrow flygplats i London, där Åsa nyligen mellanlandade på väg hem från en jobbresa i USA.

- Jag höll på att få hemlängtan, hem till barndomens Sverige, när jag såg planet som skulle flyga till Göteborg. Men när jag kom fram till Finnair-gaten blev jag full i skratt över kontrasten och igenkännandet. Lång, välordnad kö. Vuokko-klänningar och Marimekko-väskor, berättar hon.

- En hörbar, total tystnad. Då bara jag kände att det var dags att åka hem. Hem till Jyväskylä, säger hon.

Sommarpraten sänds i Yle Vega varje vardag kl. 10.03, 18.03 och 22.15.

Åsa Palviainen

Programmet är inte längre tillgängligt

Den musikfria podcasten kan du ladda ner och lyssna på utomlands.

Låtlista:
Anna Döbling: Gå vidare
Annika Cleo: Säg till om jag stör
Lady Gaga: Million Reasons
Katy Perry: Roar
Juha Tapio: Tykkään susta niin että halkeen
Galenskaparna & After Shave: Gött å leva
Håkan Hellström: Känn ingen sorg för mig Göteborg