Affärsmannen, juristen och fd ambassadören Bruce Oreck: Ingen förstod vad jag sa förrän jag fyllde tio

Bruce Oreck växte upp i New York City, på Manhattan, där man på en enda arbetsdag kan se dubbelt så många människor som hela Finlands befolkning.

Hans uppväxt präglades av tystnad och utanförskap. Bruce Oreck vill inte anpassa sig för att passa in.

Bruce Oreck talar engelska i sitt sommarprat. Han är tacksam för att alls kunna göra sig förstådd, på något språk.

När han var barn läspade han, han mumlade och talade så snabbt att allt flöt ihop till en enda gröt. Hjärnan klippte snabbare än tungan.

- Jag talade en rotvälska som ingen förstod. Kopplingen mellan hjärnan, öronen och munnen fungerade inte som den skulle, säger Bruce Oreck.

- Själv tyckte jag att jag talade flytande, men ingen förstod vad jag sade, säger han.

Bristfällig prematurvård

När Bruce Oreck föddes, alldeles för tidigt, var han alldeles för liten.

Det är svårt att tro i dag, eftersom han är en stor man, kroppsbyggarstor. Prematurvården var inte speciellt utvecklad. Bruce fick både lunginflammation och scharlakansfeber.

När han kom upp i skolåldern och ännu inte hade lärt sig prata ordentligt, insåg hans föräldrar att något måste göras.

- Lyckligtvis ordnade mina föräldrar så att jag fick gå i dövskola på eftermiddagarna, efter min vanliga skola. Där lärde jag mig tala så att också andra kunde förstå vad jag sa, jag lärde mig kommunicera, berättar han.

Bruce Oreck var annorlunda än sina vänner. Han var mycket mager, nästan blind på ena ögat och nästan döv på ena örat.

Han passade inte in bland klasskompisarna, han blev retad och mobbad. Det är svårt att kasta boll med nedsatt syn, utan djupseende.

- När man är barn är det viktigt att passa in. Min barndom var kaotisk, men orden blev min sköld och mitt vapen. Jag använde mig av ord och av humor, säger han.

Naturens ordning skapar lugn

När de andra barnen lekte efter skolan gick Bruce till dövskolan. Sina lediga eftermiddagar tillbringade han oftast på olika museer.

- Museerna blev mitt fönster in i världen. I en värld av dinosaurier och blåvalar hittade jag mitt sammanhang, mitt lugn, säger han.

Allra intressantast var utställningarna med mineraler som ordnar sig i former och mönster. Där hittade han en regelbundenhet, den ordning i universum som han saknade i sitt liv.

- Det finns ordning i naturen. När livet är komplicerat kan man alltid lita på att det finns en struktur, säger Bruce Oreck.

Bruce började samla mineraler och hans samling är omfattande. Grunden finns i barndomens strövtåg i de svala, tysta utställningshallarna.

Bruce Oreck har en tatuering, en bild han är stolt över att bära som enda människa i världen.

- Jag hittade en tatueringskonstnär i Stockholm, en före detta bokförare som använde sig av pointillism. Min tatuering är alltså helt uppbyggd av prickar, berättar han.

Imponerad av Barack Obama

I början av år 2006 uppmärksammades Bruce Oreck på fenomenet Barack Obama av sin dotter.

Först trodde han det handlade om ett rockband. Bruce läste på och blev imponerad av den unga, mörkhyade mannen med ett muslimskt mellannamn.

När Barack Obama lyckades samla 13 000 människor till ett möte som normalt skulle ha samlat en handfull människor blev Bruce nyfiken.

På amerikanskt allt-är-möjligt-vis fick han tag på senator Obamas telefonnummer och ringde upp honom.

- Vi pratade en stund och samtalet resulterade i att jag åkte till Washington för att träffa Obama. Vi hade många gemensamma intressen: bland annat energifrågor och klimatförändringen, berättar han.

Efter mötet i Washington sa Bruce upp sig på jobbet och volontärarbetade för Obama i 22 månader.

Han förväntade sig ett signerat foto som tack, vilket han också fick, men dessutom blev han erbjuden att åka iväg som ambassadör och fick själv välja land.

- Jag kunde ha valt ett soligt och varmt land, kanske något exotiskt, eller något av de andra nordiska länderna. Jag hade inga kopplingar till Finland, men känner ett starkt släktskap, berättar han.

- Jag har aldrig passat in, aldrig velat passa in, på samma sätt som Finland aldrig har passat in. Finland har heller inget intresse av att anpassa sin identitet för att passa in, säger han.

Orden Bruce lärt sig i dövskolan bar så långt att han fick åka till Finland för att bli president Barack Obamas röst.

När jag steg av planet kände jag att jag var hemma.

“I’m a trouble maker”

När tiden som ambassadör var över valde Bruce att stanna kvar i Finland.

- De tog mitt fina hus och alla mina förmåner. Kvar var bara Finland och jag. Men här finns så mycket fint och jag kan väsnas och göra mycket som finländare inte kan eller vill. Jag känner en djup kärlek till Finland, säger han.

Bruce Oreck bär gärna stämpeln av galen amerikan. Samtidigt är han glad över att finländare verkar lyssna på honom och hans idéer.

Han är lite frustrerad över att finländare verkar vara allergiska mot marknadsföring men glad över att han får undervisa i ämnet på Aalto-universitet.

Bruce önskar att finländare skulle uppskatta naturen mera.

- I många delar av världen har kopplingen till naturen gått förlorad, men här är den fortfarande stark. Ni plockar bär och svamp och är hemma i naturen. Jag tror det är därför ni är ett så förståndigt folk, menar han.

- Det är med en viss frustration amerikanen lyssnar på vårt sätt att tala om vårt land, säger han.

- Jag har bara en sak att säga: sluta klaga! Ni ska skatta er lyckliga över att få bo här, konstaterar Bruce Oreck.

Sommarpraten sänds i Yle Vega varje vardag kl. 10.03, 18.03 och 22.15.

Bruce Oreck 2018, engelska

28:42

Bruce Oreck, svensk översättning

Programmet är inte längre tillgängligt

Den musikfria podcasten kan du ladda ner och lyssna på utomlands.

Låtlista:
Hugo Friedhofer: Main Title
Richie Havens: Just Like a Woman
Mary Chapin Carpenter: 10,000 Miles
Billy Joel: And So It Goes
Mike And The Mechanics: The Living Years
Dixie Chicks: Wide Open Spaces
Bruce Springsteen: Born To Run