Forskare: Debatten om inbördeskriget har varit balanserad - men ännu finns svåra frågor man inte har talat om
Finland har lyckats bra med försoningen efter inbördeskriget 1918. Det anser historikern och forskaren Matias Kaihovirta i Karis.
På begravningsplatsen i Karis finns två minnesmärken över inbördeskriget. Gravarna restes med 30 års mellanrum.
År 1919 lät brukspatron Hisinger från Billnäs resa en minnessten över fyra tyska soldater som stupade i striderna i Karis den 6 april 1918.
Soldaterna begravdes i Karis och fick en gravsten ett år senare, berättar Matias Kaihovirta.
- Jag tror att det här är saker som vi inte känner så väldigt bra till, att vi har den här minnesstenen över de tyska soldaterna.
- I början av 1920-talet var det ofta minnesparader och det ordnades minnesfester i samband med ortens befrielse, som man kallade det för.
Senare har den här minnesstenen fallit i glömska, konstaterar Kaihovirta.
Det skulle ta 30 år innan det finländska samhället var redo att resa minnesmärken över de röda.
Kvarlevor flyttades
År 1949 restes minnesstenen över 14 röda på begravningsplatsen i Karis. Det är frågan om Karis- och Billnäsbor som avrättades i Karis och i Västankvarn.
Kaihovirta berättar att kropparna grävdes upp och flyttades dit 30 år efter inbördeskriget.
- Vi hade gått igenom ett till krig, andra världskriget, som på ett sätt hade en försonande effekt. Finländarna hade kunnat samlas i att försvara det gemensamma fosterlandet.
Vi kan ju titta ut i Europa och se till Balkan eller Spanien, det är ställen där man ännu har det här framför sig
Tiden var då mogen för att resa minnesmärken över de röda och kommunerna och församlingarna fick statsbidrag för minnesstenar.
- Efter kriget tyckte man från borgerligt, socialdemokratiskt och folkdemokratiskt håll att det var dags att resa minnesstenar också över de röda. Och minnas att de också på sätt och vis hade varit offer för omständigheterna år 1918.
Matias Kaihovirta har forskat i händelserna kring år 1918.
Han skrev sin doktorsavhandling om hur man i Billnäs gick vidare efter inbördeskriget. Det handlar om hur man tog sig an de sociala frågorna efter att invånarna i bruket hade stått på två olika sidor i kriget.
Historikerna har haft en stor roll i försoningsprocessen, att ta reda på vad som har hänt och att på ett objektivt och balanserat sätt framställa fakta
Kaihovirta tycker att Finland har lyckats bra med försoningsprocessen efter inbördeskriget.
Landet är i dag ett demokratiskt samhälle som klarar sig bra trots det som hände för hundra år sedan.
- Vi kan ju titta ut i Europa och se till Balkan eller Spanien, det är ställen där man ännu har det här framför sig. Där är det väldigt känsligt och väcker mycket konflikter precis som i Finland på 1920- och 30-talet.
Inbördeskriget på mångas läppar
Inbördeskriget diskuteras extra mycket i år då det har gått hundra år sedan händelserna som delade Finland.
Kaihovirta beskriver debatten som balanserad.
- Historikerna har haft en stor roll i försoningsprocessen; att ta reda på vad som har hänt och att på ett objektivt och balanserat sätt framställa fakta fast det har varit känsliga saker.
Kaihovirta betonar vikten av att fortfarande komma ihåg och inte glömma eftersom glömska kan leda till att händelser upprepas.
- Vi måste komma ihåg varför inbördeskriget uppstod.
Finns ännu frågor som måste diskuteras
Det är i dag ganska lätt att diskutera svåra saker, men det finns känsliga frågor som fortfarande borde lyftas fram.
Som exempel nämnde Matias Kaihovirta hur man tog hand om kvinnor och barn efter inbördeskriget.
- Jag tror att det här är en fråga som kan vara ganska känslig. Om vi börjar se på omhändertagna barn under 1920- och 30-talet som relaterar till just inbördeskrigets händelser kan det vara saker som till och med kan riva upp gamla sår.
Tidskrift och utställningar
Händelserna under och efter inbördeskriget uppmärksammas på många håll under våren och sommaren.
Föreningen Gardberg i Karis har nu i maj gett ut ett temanummer av den historiska tidskriften Ta Plats som handlar om inbördeskriget.
Matias Kaihovirta är en av redaktörerna och har också skrivit förordet.
- Här finns många som vi kallar för mikrohistorier, små detaljer som berättar om helheten. Det handlar om från Hangö i väst till Kyrkslätt i öst och om stort och litet.
I både Karis och Ekenäs öppnar 22.5 utställningar som handlar om tiden kring år 1918.
I Lokalarkivet Arresten i Karis öppnar utställningen Karis 1917-1919. Utställningen är öppen tisdagar klockan 13-16 och onsdagar klockan 15-18.
I en gammal kasernbyggnad på Ekåsenområdet i Ekenäs öppnar Ekenäs museicentrum EKTA sommarutställningen Fånglägerhelvetet - Dragsvik.
Utställningen är öppen tisdag-söndag klockan 11-17 och inträdet är gratis.
Museet ville öppna utställningen i en så autentisk miljö som möjligt, berättar museichef Dan Lindholm.
- Det är nästan på dagen hundra år sedan fånglägret för de röda inrättades på Dragsviks garnisonsområde och det är orsaken till att vi har en utställning här, så nära intill som möjligt.
Utställningen var en del av den stora Dragsvikutställningen som var fjolårets storsatsning i EKTA.
Den utställning som nu visas i kasernbyggnaden på Ekåsen bygger på författaren och historikern Sture Lindholms bok Fånglägerhelvetet Dragsvik - Massdöden i Ekenäs, som gavs ut för ett år sedan.
Kasernbyggnaderna byggdes mellan åren 1910 och 1913 och inhyste som mest kring 3 000 ryska soldater och officerare.
Efter inbördeskriget blev kasernområdet ett fångläger.
Som mest vistades där 10 000 fångar under sommaren 1918. Drygt 3 000 av dem dog.
Inbördeskriget i Karis
' /%3E%3C/svg%3E)
