En mammas villkorslösa kärlek efter sonens olycka: "För ens barn gör man ju allt som står i ens makt"
Anne Andersson förberedde sig på att yngsta barnet Tony skulle flytta hemifrån och bli självständig. Men det gick inte som planerat. I ett slag förändrades Annes och sonens liv totalt.
Sommaren 2010 var Tony inne på slutskedet av att ta sitt körkort. Efter att ha klarat av teoriprovet med glans var det bara två veckor kvar innan han äntligen skulle få börja köra sin egen bil. Bilen stod redan och väntade på gården.
På vägen hem från bilskolan höll Anne en obligatorisk moderlig moralpredikan.
- “Sen när du har körkort så, kom ihåg, ingen alkohol och hastighet och olyckor”... Allt det här diskuterade vi, som man som mamma gör. Och vid Bjärnåkorsningen, när vi svängde in mot Kimitohållet satt han sin hand på min arm och sa: “du kan lita på mig, mamma”.
Klockan var tre på natten då telefonen ringde. I andra ändan hörde Anne Tonys kompis som undrade om Tony var okej. Det var inget skämtsamtal, som Anne först trodde. Tony hade råkat ut för en bilolycka.
Nej tack, ingen präst
- Han var sex veckor i koma. Dom gav egentligen inte något hopp åt honom alls. [På sjukhuset] frågade dom om vi vill prata med en präst.
- Det tyckte jag inte, jag sa “Tony stiger nog upp härifrån”, berättar Anne.
Ivern att få testköra den egna bilen hade tagit över Tony efter några öl tillsammans med en kompis.
Enligt polisen hade Tony kört 120 kilometer i timmen. Bilen flög över 50 meter. Tonys kompis som var med klarade sig så gott som oskadd, men Tony fick två hjärnskador.
Anne tog foton på sjukhuset av det hon trodde skulle bli det sista hon såg av sin son.
- Dom hade ju inte tvättat honom för dom tänkte att han inte ändå klarar sig, säger Anne medan hon tittar på en bild av Tony i sjukhussängen.
Närmare än tidigare
Anne som nu är 53 år har varit närståendevårdare åt sin 26-åriga son Tony i åtta år, hela tiden fast bestämd på att inte ge upp.
- Det är ju nog så att man står vid sitt barn, må han så vara 18 år. För sitt barn gör man ju allt som står i ens makt, konstaterar Anne.
Att bli närståendevårdare åt sin tonårige son var ändå inget Anne kunnat föreställa sig. Innan olyckan var Tony mest inne på sitt rum och pratade inte så mycket. De var som längst ifrån varandra då han mitt i allt behövde sin mamma igen.
Det är ju det som är så intressant. Han är liksom tillbaka till det som han var när han var barn
Anne
Små steg mot ett eget liv
Under åren som gått har Annes uppdrag som närståendevårdare ändrat form. I början handlade det om att rehabilitera Tony, att få honom i rörelse och lära honom tala igen. Nu handlar det om att få honom in i vardagen så att han en dag kan leva självständigt.
Tonys skada är helt osynlig, förutom ett ärr på vänstra sidan av huvudet som syns genom det kortklippta håret. Talförmågan tog skada och gör det ibland svårt att uppfatta vad Tony säger.
Minnesproblem, koncentrationsproblem, en trötthet som slår ner honom totalt. Det kommer han att få leva med, räknar Anne upp.
Tonys hjärnskador gör att närminnet är svårt att lita på. Också de mest enkla vardagssysslorna kräver tillsyn. Tony har gjort ett häfte med instruktioner för matlagning, men det kan ändå hända att han låser sig då något inte fungerar som det ska.
Det har hänt att han glömt att han haft potatisen att koka medan han gått ut. Även om han har en påminnelse på i telefonen kan han glömma varför det larmar.
Drömmen om självständighet
Ännu bor Tony hemma, med Anne och hennes man Bjarne. Tony har precis klarat av en utbildning i skogsarbete och drömmer liksom vilken annan ung vuxen som helst om att kunna flytta hemifrån. Men det är inte helt enkelt.
Brukar du bli frustrerad över allt du inte kan göra själv?
- Jo eller mer ledsen. Jag blir ledsen för att jag ställt till det för mig själv, säger Tony.
På Axxell Brusaby där Tony studerat, har de skräddarsytt utbildningen i skogsarbete åt honom. Han har tyckt jättebra om studierna och har klarat av dem på tre år – inom utsatt tid.
- Vi har inte någon panik att sätta honom som arbetssökande genast, för det klarar han inte av. Han behöver ha någon med sig som back-up. Men det här med skolan är ett så stort steg, att han i alla fall har en utbildning!
Det är ett väldigt stort steg för Tony då hans självförtroende varit nedtrampat efter olyckan, menar Anne.
Hon är övertygad om att det ska finnas en plats åt Tony.
Jobbet som krishjälp
För Anne själv har det varit viktigt att kunna kombinera vårdandet med sitt jobb som ombrytare på Annonsbladet. Det är ett sätt att emellanåt få rikta in tankarna på något annat.
- I början blev jag erbjuden lugnande och sjukledigt från ÅUCS, men jag har inte varit sjukskriven, jag har varit på jobb hela tiden, säger hon.
Jobbet har varit den enda krishjälp Anne fått. Hon har inte hittat någon stödgrupp som skulle passa just henne och Tony. De flesta andra som vårdar en närstående är par över 50 år.
- Här på Kimitoön har vi varit på julfester som ordnas för närståendevårdare och deras anhöriga. Det brukar vara 10 personer där.
Alla andra har sin make/maka i rullstol. Men vi har deltagit för att alla blir så himmelens glada av att se Tony. Vi har varit mer som ett programnummer
Anne
Också Tony har ett jobb, på restaurang Skippers i Dalsbruk. Han får ingen lön, utan det är en slags rehabiliteringsverksamhet. Han har många arbetsuppgifter:
- Jag spelar musik från dator, säljer drickor, blandar drickor. Tömmer bord, diskar. Lite allt som behövs. Pratar med kunderna om dom ser ensamma ut, berättar han.
För Tony är det viktigt att känna att han har en plats där han behövs, och jobbet ger det extra lyftet hans självförtroende behöver, som efter olyckan fått en ordentlig törn.
Oron som inte släpper
För Anne gav olyckan upphov till en ständig oro, som också lett till sömnproblem.
- Man vänjer ju sig också vid att man inte behöver så mycket sömn. I längden blir det ju förstås lite jobbigt. Jag vill inte ta sömnmedicin, man blir så dåsig på något sätt av den. Det är en bättre dåsighet när man bara inte har sovit. Jag somnar genast och sover en till två timmar. Sedan kan jag vara tre till fyra timmar vaken. Sedan sover jag ett par timmar. Så vaknar jag. Så tänker jag att “okej, snart måste jag stiga upp, nu borde jag sova och då blir det ju ingenting.”
Att konstant vara tillgänglig är något som är nödvändigt - var Anne än är har hon alltid telefonen med sig. Tony kan mitt i allt behöva henne.
- Jag är kanske inte riktigt någonsin helt ledig. Fast Tony reder sig på ett sätt helt själv. Men inte kan jag ju lämna telefonen någonstans. Den är med mig 24 timmar i dygnet. Att han vet att han får tag på mig om det är någonting, säger Anne.
Mamma hjälper
Det är alltid till Anne som Tony ringer när han behöver hjälp. Ofta handlar det om små vardagliga saker som mitt i allt inte fungerar som de ska. Det kan vara att tvättmaskinen snurrar, men det kommer inget vatten, eller att spisen blinkar. Då måste Anne tipsa om att sätta på vattenkranen, eller att det säkert är fel kokplatta som är på.
Anne känner både en rädsla för att släppa taget om sin nu vuxna son, och en rädsla för att något ska hända henne så att hon inte kan finnas till hands. För ännu behöver Tony sin mamma, en bit på vägen i alla fall.
Har den här rädslan vuxit?
- Det är klart, den växer förstås bara med det att jag för varje år blir äldre. Vem som helst kan få en stroke eller hamna i en trafikolycka. Ingen vet hur det ser ut om två minuter. Men å andra sidan har Tony för varje år kommit längre, så vi far ju lite åt samma håll på det viset. Han blir starkare och jag försöker hänga med.
Tony har gått från en inåtvänd tonåring till en mycket omtänksam ung vuxen. Han är närmare sin mamma än någonsin.
- Mamma är en ängel som har fallit ner från himlen. Utan henne skulle jag inte vara här nu. Hon har lärt mig att gå och tala två gånger. Jag är evigt tacksam för det.
Text: Fanny Malmberg
Närståendevårdare
Mindre än var femte närståendevårdare förvärvsarbetar och mer än hälften av närståendevårdarna är över 64 år
Andelen män av närståndevårdarna ligger på 30 % och har ökat under 2000-talet
Upp till knappa hälften (46 %) av de som får vård av en anhörig, skulle få institutionsvård om de inte haft en närståendevårdare
Källa : Institutet för hälsa och välfärd (THL) Rapport 9/2014
