Därför är superhjältetrenden så stark: alla former av fiktion ryms i Marvels universum

Marlon Saares studerar manus och regi på Arcada och stiger gärna in i Marvelvärlden. Vad är det som lockar och vem vågar egentligen kalla sig ett riktigt fan?

Under de tio senaste åren har Hollywood prånglat ut en oändlig mängd filmer som bygger på olika serietidningskaraktärer producerade av Marvel Comics sedan 1939.

Enbart Avengersgalleriet omfattar nitton filmer. Nitton.

Det är inte konstigt om man tappar greppet om vilken superhjälte som gjorde vad mot vem i vilken film.

22-årige Marlon Saares har inga problem med den biten, men aktar sig trots det för att kalla sig ett riktigt fan. För det finns ju alltid de som kan ännu mer – de som sett filmversionerna upprepade gånger och läst alla album som ligger till grund för dessa.

- Jag måste erkänna att jag läst mera OM serietidningarna än tidningarna i sig. Men visst har jag läst en del, till exempel The Infinity Gauntlet som delvis gett upphov till den senaste Avengersfilmen Inifinty War, säger Marlon som tycker att Disney lyckats bra med sin Marvelvärld.

- Det är ett otroligt komplicerat universum de skapat. Ett universum där det visserligen finns superhjältar, men också fantasykungariken och rymdvarelser och allt möjligt annat.

- Allt det som finns i andra former av fiktion finns i den värld Marvel skapat - och på något sätt håller det ihop, lyder Marlons förklaring till vad det är som utgör tjusningen med det hela.

Det gäller att välja hjälte - eller?

Mycket av dynamiken i de nya superhjältefilmerna bygger på energin och jargongen mellan färgstarka rollkaraktärer. Och därmed ligger det nära till hands att fråga om favoriter när det gäller persongalleriet.

Men så enkelt är det inte.

- Ett problem är att det är svårt att tycka om en enskild karaktär eftersom kvaliteten mellan filmerna skiftar så mycket. Till exempel Thor var en ganska tråkig karaktär i de fyra första filmerna som han var med i, men när de sedan gjorde Thor:Ragnarok (2017) och vågade ta större risker så blev hans karaktär mycket mera intressant.

Just nu tycker Marlon ändå allra bäst om Thanos – skurken i Infinity War. Och detta eftersom Thanos bryter mot det etablerade mönstret där skurken ofta är en kopia av hjälten.

Vilket tidigare inneburit att Hulken slagits mot en ännu större Hulk och Iron Man mot en starkare Iron Man - medan Doctor Strange drabbat samman med en magiker från den egna magiskolan.

Och så vidare.

Men Thanos tillför alltså något nytt.

- Om man har sett filmen och funderar på vem det är som är proaktiv i berättelsen och vem det är som har tydliga mål, så är det Thanos. Och trots att dessa mål är nära att krossas är det slutligen han som lyckas.

- Så egentligen är det antagonisten som är den egentliga protagonisten i Infinty War. Och det gör den mera intressant än de andra filmerna, konstaterar Marlon Saares.

En längtan efter kontinuitet?

När den verkliga världen blir alltmer splittrad är det lätt att inbilla sig att superhjältefilmerna svarar på ett behov av kontinuitet och stabilitet.

Varje film tar vid där den föregående avslutades och pekar samtidigt framåt mot nästa film. I en oändlig räcka.

Enligt Marlon har det här greppet berättarmässiga fördelar, men det kan också förvandlas till en lek som mal på tomgång.

- Positivt är att man inte alltid behöver etablera så mycket av en bakgrundsberättelse, utan man kan utveckla det som redan finns, säger Marlon i samma andetag som han pekar på nackdelen.

- Det har blivit populärt att ha med hänvisningar till tidigare filmer utan att det egentligen gynnar den aktuella filmen i sig. Då blir det hela bara ett skämt mellan filmmakarna och publiken, säger Marlon och antyder ett strukturellt problem.

- När Marvel gör en film som är en bra helhet så undermineras den samtidigt av att de måste plantera frön för framtida filmer. Det gör det svårt att se filmerna som enskilda verk – något som blivit ännu svårare sedan de upptäckt hur framgångsrika de är med det de påbörjat.

Deadpool tar ett steg längre

Bara några veckor efter att Infinity War hade premiär var det dags för superhjältevärldens mest bångstyrige gestalt att än en gång inta scenen.

I filmtappning gjorde Deadpool entré för två år sedan och blev med sin ironiska jargong och en snäppet högre våldsfaktor genast en kultgestalt.

Vilket är roligt med tanke på att filmen tillkom efter hårt motstånd. Få trodde att det skulle fungera. Men poängen är att man kanske vågar ta ut svängarna mer om man tror att något är dödfött.

- De som skrev gjorde vad de ville med serien - eftersom det inte fanns några risker kvar - och just därför blev den populär. Man tog vilka skämt som helst och brydde sig inte om normerna i superhjälteserietidningsvärlden.

- Som film är Deadpool helt postmodernistisk. Den kritiserar superhjältegenren och varje scen är full av hänvisningar till popkulturen.

- Inga värden är heliga, inget är tabu i Deadpool. Nästan inget, preciserar Marlon som säger sig gilla det faktum att Deadpool är annorlunda. För att den vågar kritisera på ett ärligt sätt, och trots att den inte utvecklar själva genren.

Men visst finns det en ironi i att just det här konceptet fungerar så bra.

- Deadpool skulle ju inte kunna existera utan det den kritiserar, konstaterar Marlon.

Mättad marknad?

I skrivande stund toppar Avengers:Infinity War och Deadpool 2 listan över mest sedda filmer i Finland - det finns därmed inga större tecken på att superhjältesuget skulle vara på väg att avta.

Men är det möjligt att tänka sig att det i något skede kommer en gräns för mycket publiken orkar ta emot av samma vara?

- Jag måste erkänna att jag i något skede blev trött på Marvel eftersom många av filmerna inte erbjöd något nytt. Men jag blev intresserad av att se hur långt de kan gå, säger Marlon som till och med börjat ifrågasätta om det längre går att använda begreppet "film" i sammanhanget.

- Det känns mera som en tv-serie som översatts till biografen, konstaterar filmentusiasten som flera gånger understryker att superhjältefilmerna inte utgör en egen genre, utan ett sammelsurium av olika former av fiktion.

- Det kan vara fantasy, hända i rymden eller handla om en spionberättelse eller scifi – Marveluniversumet är så stort att man kan göra vad som helst för film trots att det ingår superkrafter.

- Frågan är om människor blir trötta på superkrafter och övernaturliga grejer, säger Marlon innan han med ett litet leende konstaterar.

- Men det har folk uppenbarligen inte ännu blivit eftersom vi fortfarande har religioner i världen.