Från får till garn – Alicia är expert på hållbar garntillverkning

Alicia Trezise-Segervall flyttade till Finland från Australien för kärleken. Hennes passion för ull och stickning fick henne att starta ett eget spinneri i den gamla byskolan i Koskö, i Österbotten.
Hit kan man komma med ullen från sina egna får, också om man bara har ett par stycken och få tillbaka spunnet garn i önskad tjocklek. Det var just bristen på en sådan möjlighet som gjorde att Alicia kom på idén med ett lokalt spinneri som värnar om de etiska, ekologiska och hållbara aspekterna av garnframställning.
Jag vill ju inte själv ha gift på min kropp så då ska det inte finnas kemikalier i garnet heller
Det behövs minst 4 kg ull för att starta maskinerna. Det är enbart sommarull som duger till garntillverkning. När vinterpälsen klippts bort och fåret fått gå ute på grönbete hela sommaren och pälsen tvättats av regnet flera gånger, går det att spinna garn av den utväxta ullen på hösten.
De korta håren runt ben och huvud går inte att använda så de ska först klippas bort. Allt hår runt rumpan och smutsigt hår under magen ska också klippas bort. Det som är kvar, den så kallade "sadeln" på djuret ska sedan klippas skilt och tas vara på.
Det är viktigt att samla och spara ullen i papperspåsar. När du fått ihop minst 4 kg kan du komma med din säck till Alicia på Koskö Mill.
Alicia granskar ullen noga och sätter in den i tumlaren. Ett hjul byggt av galler. Här slås ullen ner mot gallret så att bajsrester och smuts lossnar, i enlighet med principen att allt tungt faller neråt.
Golvet blir skräpigt. Men ullskräpet, som man också kunde kalla "mervärdesavfall" i sammanhanget, lämpar sig ypperligt i trädgården. Alicia samlar det i en skild påse för att sedan sprida ut det i grönsakslandet.
Det är bra att täcka odlingarna med ullskräp, det ger näring samtidigt som det håller en del oönskade djur borta från grödorna.
Sedan sorterar hon ullen på ett gallerbord. Det är Alicias man Matts Segervall som byggt de lite udda hjälpmedlen som behövs i processen.
När ullen är skräpfri läggs den i tvättpåsar i vattenbad och på så sätt tvättas, i tre till fyra omgångar.
Alicia använder inga kemikalier i sin bearbetning av garnet.
- "Jag vill ju själv inte ha gift på min kropp, så då ska det inte heller finnas kemikalier i garnet, som man ska ha mot kroppen", säger hon.
Med hjälp av en centrifug pressar hon vattnet ur ullen innan det läggs på tork. Genom hela processen håller Alicia noggrann kontroll på vems garnet är så att ingen ull blandas med någon annans. Man kan vara helt säker på att om man klippt sitt "Mimmi-får" så får man sitt "Mimmi-garn" hem med sig att sticka vantar av.
Det tar minst ett dygn för ullen att torka. Sedan sätts den in i en så kallad ullöppnare.
Ut kommer fluffig ull som samlas i lådan familjen själv byggt. Sedan väger Alicia ullen noga innan hon brer ut den på bordet som matar den första kardningsmaskinen.
Den första kardningsmaskinen kardar ullen till ett tunt flor som samlas på ett hjul längst bak. Denna "madrass" tar Alicia sedan loss och flyttar till den andra kardningsmaskinen.
Den andra kardningsmaskinen gör rullar av ullen. Alicia kallar dem för "ostar" eftersom de på engelska kallas för "cheeses". Och visst ser de lite ut som ostar.
Den här maskinen är liksom de andra maskinerna tillverkade på 1940-talet och kan göra två våningar med många "ostar" på rad. Det är de gröna gummiplattorna som gnuggas mot varandra och skapar de porösa ulltrådarna.
Ostarna, eller förgarnet (det ännu otvinnade garnet), läggs sedan uppe på spinnmaskinen. Alicia trär vant i de sköra trådarna. Hon sätter tvinn på ulltrådarna med hjälp av en vanlig piprensare, för att få dem att hålla ihop.
Piprensaren skadar inte heller maskinen när hon trär i garnet. Detta tips fick hon av en engelsman som en gång jobbat med den här sortens maskiner.
Spinnmaskinen gör entrådigt garn. Upp till 60 rullar ryms samtidigt. På väggen hänger kugghjul som kan bytas ut till större eller mindre beroende på vilken hastighet man vill ha på maskinen.
Det entrådiga garnet som samlats på träkoner tar Alicia sedan med sig till tvinningsmaskinen. Här kan man tillverka två-, tre- eller fyrtrådigt garn. Extra läckert blir det med garn som tvinnats av en vit tråd och en tråd brun ull.
Nu är garnet färdigt att användas. För att få loss garnet från konerna använder hon sig av en stor härvel som kan göra många garnhärvor på en gång.
Härvorna får sedan noggrann markering enligt hur många kilometer ullen färdats. Här har ingen ull åkt kors och tvärs för de olika momenten i processen. Garnerna markeras med till exempel 6 km. Mer lokalt än så kan det knappast bli.
Vill du veta mer om maskinerna och höra en radiointervju med Alicia så hittar du det i artikeln om hur spinneriet övertog byskolan.