Jan gjorde det som de flesta av oss har drömt om - Att bara kasta loss och lämna allt bakom sig

Jan från Jakobstad har gjort just det. Gett sig av. Stuckit. Dragit iväg. Kärt barn har många namn. Jag måste medge att jag omedelbart kände ett sting av avund i mitt bröst när jag hörde om hans resa.

Hur gör man? Hur tänker man? Hur vågar man? Många frågor jag ville ha svar på. Därför flög jag ner till Gran Canaria för att mönstra på för några dagar.

"He gå int ti res från sej själv"

Jag är en landkrabba och ganska värdelös som gast på en segelbåt, men det störde inte Jan Backman nämnvärt. Jag träffade honom i Anfi del Mar och så seglade vi iväg.

Henrietta

Jan seglar inte på vilken skorv som helst utan på en smäcker skönhet i mahogny och mässing som heter Henrietta.

Jan och Henrietta, det låter ju som ett gammalt par. Han, karln och hon, båten, tänker jag med ett ganska romantiskt sinnelag.

Men Jan punkterar myten om att båten alltid är en hon.

- Annars talar man ju alltid om hon när det gäller båtar. Men i Österbotten, på dialekt, talar vi bara om "handi båtn".

Då jag såg bilderna på Henrietta, då var det ju den båten jag visionerade om. Så jag tackade universum. Gåvan kom sent, men det var bara att ta emot den och göra det bästa av det

― Jan Backman

Jan fick Henrietta till skänks av de gamla ägarna, familjen Krogius i Helsingfors. De kunde inte längre ta hand om båten och undrade om Jan skulle vara intresserad.

Att få en gammal träbåt som gåva känns ju ganska stort. Det måste ju vara en våt dröm för en båtbyggare? Men Jan håller inte riktigt med.

- Visst är det en fin gåva, men skulle jag bara ha drömt om att segla iväg så hade det funnits mycket enklare vägar.

Men det var, enligt Jan, på den här vägen det skulle göras. Inte på en modern båt utan på en gammal skorv. Och det var inte heller kärlek vid första ögonkastet, intygar han.

- Jag har nog jobbat lite för mycket med gamla träbåtar. Jag såg ju precis vad det handlar om, och jag visste, oj, nu får vi hitta kärleken.

Jag kommer ihåg den där situationen, och jag tänkte - en gammal segelbåt... Så jag slängde ur mig, jag har nog med det jag har, men nu är man ju alltid intresserad

― Jan Backman

Jan

Om kvällarna sitter vi i kajutan eller sittbrunnen under stjärnorna och samtalar om livet. Jans liv - och mitt liv.

Vi samtalar om det som ligger framför en och det som man har lämnat. Eller tvingats lämna.

Jan har lämnat sina barn, sina föräldrar, sin familj, sina österbottniska vänner och sitt jobb som båtbyggare bakom sig.

Hur vågar man? I vår ålder? Vi är båda födda 1963. Hur går det till? Är det ett beslut som man fattar hastigt och lustigt eller mognar det en längre tid?

- Det tog fyra år från det jag fick Henrietta tills hon var relativt klar och redan hösten ett år tidigare trodde jag att jag skulle komma i väg. Men nog visste jag innerst inne att det var omöjligt.

När jag fick Henrietta tänkte jag att jag skulle göra nånting gott med henne, nåt slags retreat-segling, så att det skulle vara en idé med det och inte bara en båt

― Jan Backman

Jag undrar ändå hur man gör. Håller man beslutet inom sig eller berättar man det för andra?

- Jag lade ut det ganska tidigt, då jag började känna, okej, jag ska göra det här. Det som du lägger ut, det blir verklighet. Det är ju också ett ganska stort steg att göra en sådan här grej. Det är ju många som drömmer om det, men det är väldigt få som gör det.

Det är inte så enkelt att hålla en dröm vid liv. En dröm som betyder en radikal ändring på allt man hittills har gjort. Och att göra det ensamt måste vara ganska betungande.

- Jag ville inte i början segla ensam. Det fanns de som var väldigt intresserade. Men jag märkte, att om jag skall vänta på att jag får en partner som kan segla iväg med mig , då blir det ingen seglats.

Jan är ingen ensamvarg. Han tycker om människor och att ha människor runt omkring sig. Han är utåtriktad och snackar med vem som helst om vad som helst.

Jag tycker ju om människor. Jag älskar ju människor. Men jag tycker ju inte om det som människor ställer till med

― Jan Backman

Han är med andra ord ingen typisk ensamseglare. Ingen Hjallis Harkimo direkt.

- I något skede sade jag, okej, jag är ensamseglare, så ser vi vad som händer. Men det var inte grejen från början.

Gång på gång återvänder jag i samtalen till Beslutet. Det är nästan så att jag vill lära mig hur man gör. Jan berättar för mig när han fick känslan för första gången. För väldigt länge sedan.

- Som ung pojke seglade jag till Karibien, men som besättning på en annan båt. När jag stod där, på natten, under stjärnorna, kom en dröm om att jag kanske en dag skulle göra det på egen köl, men det kom annat i livet.

Så är det. Det kommer annat i livet. Alltid. Utbildning, yrke, familj, husköp, barn ... Först ska man väga, sedan våga. Men man får inte väga för länge. Då blir det aldrig en förändring.

Då jag seglade över Atlanten för trettiofem år sedan, då hade jag en dröm om att segla på egen köl. Så jag lade väl ut det i universum, i min dröm, under stjärnorna

― Jan Backman

Livet

Jan utbildade sig först till metallarbetare och sedan till båtbyggare. Han köpte Jakobstads båtvarv och började bygga träbåtar. Karriären rullade på.

Men han kände att någonting saknades. Att det han höll på med inte var hållbart: producera, konsumera, förbruka. Han började fundera över vad vi håller på med.

- Jag är väldigt mörkgrön. Det är väldigt påtagligt och det har tagit väldigt mycket tid för mig att försöka fundera ut hur stort mitt ekologiska fotavtryck är.

Värderingar som sådana är för mig att göra så lite skada som möjligt åt naturen, och kanske kunna bidra positivt, även för människorna runt mig och för naturen

― Jan Backman

Det här ekologiska tänket syns överallt på Henrietta. Det finns solpaneler och till och med ett torrdass. Jan behöver varken vatten eller kemi när han gör sina behov.

- Vi använder dricksvatten för att spola ner vår avföring i stället för att kompostera det och föra det tillbaka till naturen. Därför har jag en komposteringstoalett som separerar och komposterar.

Toaletten finns framme i båten. Efter att man har gjort sitt vrider man några varv med en vev som finns på sidan. Då blandas hela härligheten och blir så småningom till god kompost som kan släppas ut var som helst.

Systemet fungerar mycket bra. Toaletten är luktfri. Det vet jag. Jag sov nämligen direkt på skiten. På en brits som fälldes ut på kvällen.

I dag finns ju lagar om septiktank och du måste ta till vara det, men det är bara en lag. Folk kör ju bara ut allting i havet

― Jan Backman

Henrietta har också en elmotor. När Jan slår på den hör man ingenting. Tyst glider man fram. Det är som att segla utan segel.

- För många år sedan gjorde jag ett val, att jag skulle begränsa användning av fossila bränslen, eller i princip att inte alls använda fossilt bränsle. Det är den största boven. Den här billiga energin som vi får från olja.

Motorn driver inte bara fram båten när det är stiltje. Den förser också båten med överloppsenergi.

- Jag tillverkar energi då jag seglar. Då roterar propellern bakåt och motorn genererar elektricitet tillbaka till batterierna. I stället för att ta elektricitet så ger den.

Livet handlar ju om val som vi gör

― Jan Backman

Havet

Jag hade aldrig tidigare varit på en segelbåt. Än mindre sovit på en. När jag var gast på båten var havet för det mesta ganska lugnt. Men det fanns ett par nätter då det gungade ordentligt och det var svårt att få nattsömn.

Snacket om vädret är väsentligt när man är ute till havs. Det vet Jan efter ett halvt års ensamseglande.

- Havet är väldigt olika från dag till dag. Du har alltid vädret att ta i beaktande. Då naturen visar sina krafter är man liten. Jag väntar nog hellre än ger mig ut hårt kämpande.

Man kan ju segla vart som helst med vad som helst. Det finns ju folk som seglar med kanoter jorden runt

― Jan Backman

Vi hade, lyckligtvis eller tyvärr, inte det problemet. När jag var på Henrietta var det snarast så att vi hade för lite vind. Ingen fara för sjösjuka här inte. Men hur är det att vara på Henrietta när det blåser hårt?

- Henrietta är nog en väldigt sjöduglig båt om man tänker långfärdsbåt. Henrietta är också en snabb båt. Men nu gäller det ju inte att vara snabb, om man seglar den här typen av segling. Det är inte det som är det viktigaste, utan att hon håller och man kommer fram.

Så är det. Hellre stannar man inne i en marina eller en hamn när det börjar blåsa hårda vindar.

- Jag har ju inget mål på det sättet. Jag måste inte nånstans, Därför kan jag välja vilket väder jag går ut i. För det är tufft och blir tufft, oberoende av vad du har för båt, hur stor den är, hur liten den är.

På min fråga om man får vända om när man seglar säger Jan att det inte har att göra med om man är ute och seglar. Det har att göra med ens egen personlighet och vad man strålar ut själv.

På något sätt har jag insett fånigheten i att tävla mot varann

― Jan Backman

Har du har fått vända? undrar jag. Jo, massa gånger, svarar han och så skrattar han högt och länge.

Tvivel, hopp och kärlek

Att sitta i en träsegelbåt ute på de stora haven är som att sitta i ett nötskal. När jag ligger vaken om natten börjar jag fundera på vad som kan hända med båten och oss mitt ute på Atlanten.

Jan skrattar bort mina farhågor. Enligt honom finns det inget worst case scenario.

- Det värsta som skulle hända är att man faller överbord. Då drunknar man och är borta. Om man vill besegra sina rädslor då ska man fundera på vad som är det värsta som kan hända? Det är det att jag kan dö, och det är ju inte så farligt.

Var du än är så är du väldigt nära naturen

― Jan Backman

Jan är helt tydligen en fatalist. Men hur är det? Tvivlar han inte ibland på att det var rätt det han gjorde?

- Jovisst tvivlar jag, men om jag har känt att jag sku åka hem, nej. Vi är ju fulla av tankar och känslor. En röst som pratar: vad fan håller jag på med egentligen? Vad är det här? Varför göra jag det här? Är det här meningsfullt?

Jag försöker sia lite om framtiden med Jan. Inte så att jag funderar på vart han är på väg. Rent bokstavligen. Utan mera vad han vill med sitt liv. Förutom att snurra runt jorden i en liten fingerborg.

- Jag har ju fortfarande en dröm i livet, att jag skulle komma till en plats där jag känner att här skulle jag vilja vara, här känns det bra. Ett ställe där man kan odla kärlek mellan människor.

Det är ju så att vi inte behöver så mycket annat än kärlek, medmänsklighet, god mat, bra vatten och ett ställe att vara på

― Jan Backman

När man seglar med Jan kan man konstatera att han är i väldigt bra skick. Rent kroppsligt åtminstone. Men hur mår han innerst inne, funderar jag på.

- Det är ju hur man tar det där med att må. Jag menar, man kunde ju säga att jag mådde bra där hemma också. Oberoende om jag är hemma eller i en segelbåt så gör jag en resa. Livets resa. Den börjar när jag föds och så varar den så länge den gör.

Och så säger han något mycket klokt och eftertänksamt.

- Det går ju inte att resa från sig själv.

"He gar int ti res från sig själv"

42:00