Wilhelmina och Victoria kämpade med stress, dyslexi och en svår ätstörning – nu blir de studenter!

Det är bråda dagar för tvillingsystrarna Wilhemina och Victoria Grönqvist. Festförberedelser varvas med inträdesförhör och på lördag ska systrarna äntligen få sina studentmössor.

Vägen hit har varit lång och full av motgångar. Därför bestämde de sig i ett tidigt skede för att studierna i Borgå gymnasium skulle få ta fyra år istället för de vanliga tre.

- Det började egentligen redan på nian. Jag fick anorexi, men riktigt illa blev det först under mitt första gymnasieår när jag fick ligga på sjukhus, först i Borgå och sedan i sex veckor i Ekenäs. Då missade jag ju en hel period av skolan, berättar Victoria.

Tvillingsystern Wilhelmina fortsatte att gå i gymnasiet under tiden, men oron för systern gjorde det svårt att koncentrera sig.

- När Victoria kom hem igen och sakta började må bättre bestämde jag mig. Jag ville ju gå gymnasiet tillsammans med henne! Då bestämde vi oss tillsammans med vår studiehandledare att sikta in oss på fyra år.

Det är först i efterhand som Victoria riktigt har insett vidden av systerns handling.

- Just då hade jag så fullt upp med min ätstörning och mina egna funderingar. Men under trean och fyran har det ibland slagit mig att det var en stor sak. Wilhelmina hade kunnat bli student tillsammans med alla våra bästa kompisar för ett år sedan, men hon valde att vänta på mig! Det är klart att jag är jättetacksam.

Tungt när tvillingen rackar ner på sin kropp

Eftersom Victoria och Wilhelmina är tvillingar ser de väldigt likadana ut (fast de själva inte nödvändigtvis håller med).

Den som insjuknar i anorexi bygger upp ett förakt gentemot den egna kroppen, men hur förhöll sig Victoria till Wilhelmina och hennes kropp, som är nästan identisk?

- När sjukdomen satte igång sommaren mellan åttan och nian peppade jag oss båda. Vi skulle inte äta det ena och det andra, vi skulle träna och om Wilhelmina tog en kakbit kunde jag inte begripa varför, för vi hade ju kommit överens om att låta bli. Men senare började jag rikta kroppsföraktet bara mot mig själv. Jag har hela tiden sett Wilhelmina som fin och som en förebild.

- Jo, fast självklart påverkade det mig att Victoria varje dag sade saker i stil med ”usch vad tjocka ben jag har” och ”usch vad jag är ful”. I början hetsade vi både med mat och träning, men på något sätt lyckades jag ta mig ur det här tänket, så jag blev till all lycka aldrig sjuk.

Lätta upp schemat, träffa vänner och strunta i kursvitsorden

Efter vistelsen i Ekenäs började Victoria sakta må fysiskt bättre. Anorexin har ändå funnit med under hela gymnasietiden, vilket också har blivit en stor utmaning för Wilhelmina.

- Ibland har jag oroat mig så mycket över henne att jag inte riktigt har kommit ihåg att se efter mig själv. Att hon var borta i sex veckor var en stor förändring för mig, vi har ju alltid varit tillsammans. Men det gick ganska bra.

Systrarna har också läs- och skrivsvårigheter vilket redan i sig gör att de får arbeta hårdare än många klasskamrater. Men de gjorde upp en strategi för att klara gymnasiet dyslexin, ätstörningen och stressen till trots.

- Vi började med att göra upp ett luftigare schema med färre kurser i varje period. Det var också viktigt att få med kurser som kändes roliga, i vårt fall extra gymnastik.

- Sedan kändes det viktigt för oss att hinna träffa kompisar och ta det lugnt på fritiden. Av sådant får man energi och det gör att man orkar med skolarbetet mycket bättre.

Den stora utmaningen var ändå att sänka kraven.

- Vi var redan i högstadiet sådana som ville ha högsta möjliga medeltal och bra vitsord i allt. Men i gymnasiet spelar det faktiskt inte så stor roll vad man får för vitsord i de enskilda kurserna, de siffrorna kommer ändå ingen att se. Så vi satsade på att ta oss igenom kurserna med skapliga vitsord, utan att känna oss misslyckade om det inte blev en massa nior och tior.

Du är hur bra som helst fast du får ett sämre vitsord ibland

Systrarna återkommer flera gånger till att de i perioder haft dåligt självförtroende och väldigt höga krav på sig själva, både gällande utseende, hälsa och skolprestationer. Varifrån kommer de här kraven?

- Mest från oss själva, men delvis också från omgivningen. Man vill ha bekräftelse och genom att ha fina vitsord har man visat att man är värd någonting!

- Våra föräldrar har i alla fall aldrig satt några krav på oss. Pappa klappar oss alltid på axeln och är stolt vare sig vi kommer hem med en sexa eller en nia. Han vet hur vi kämpar.

- Och mamma har ofta sagt åt oss att trappa ner och komma ihåg att det inte är nödvändigt att få de bästa vitsorden. Småningom har vi väl börjat fatta att man kan prestera mindre men ändå vara hur bra som helst.

Dags att skiljas åt?

Nästa vecka är fullspäckad av inträdesprov.
Wilhelmina skulle helst vilja komma in på utbildningslinjen för speciallärare i Vasa. Victoria funderar på att bli lärare i hälsokunskap.

Båda söker in till flera olika linjer i både Vasa och Helsingfors. Med andra ord kan det hända att tvillingarna i höst inte bara går i olika skolor utan bor i olika studiestäder. Hur förhåller de sig till det?

- Haha, du är inte den första som frågar. Jag tror det kommer att vara bra för oss, och någon gång måste vi ju dela på oss. Men visst är det lite skrämmande, säger Wilhelmina.

- Jag tror faktiskt att jag är den av oss som kommer att klara det bättre, fast jag varit den osäkrare och den som blev sjuk. Mina har ju ett behov att ha koll på mig hela tiden, säger Victoria.

- Jo, det där blir en utmaning för mig, men jag har jobbat med saken. Victoria börjar vara frisk och det är inte mitt ansvar att se till att hon sköter sig, säger Wilhelmina.

- Jo, du får lätta på tyglarna lite nu.

Tvillingarna märker att de har inlett en slags separationsprocess under det senaste halvåret. Tidigare klädde de sig ofta nästan likadant, men nu känns det inte längre rätt.

- Vi vill inte ses som ett paket utan som två individer. På lördag tar vi i och för sig studenten i precis likadana klänningar, men annars.

Mäktigt och obeskrivling

För ett år sedan fick systrarna rusa från fest till fest för att hinna uppvakta alla vänner som fått sina mössor.

Dagen blev rolig, fast de på förhand undrat om det skulle kännas väldigt snopet. Och i år kommer dessa samma vänner att kunna dyka upp på Victorias och Wilhelminas fest.

Det är svårt att på förhand visualisera hur det kommer att kännas när studentmössan väl sitter på huvudet.

- Jag kan inte ens beskriva känslan. Jag är så stolt. Vi har kämpat så himla hårt, konstaterar Wilhelmina.

- Jag vill både att lördagen ska komma nu genast och att den aldrig ska vara över. Men tänk att vi ska få göra det här tillsammans. Mamma och mommo har ju redan tårar i ögonen, det här är stort för oss alla.

- Det är en mäktig känsla. Vi gjorde det. Tillsammans.