Sex and the City fyller 20 år - vilket är ditt bästa minne av succéserien?

Den 6 juni 1998 skrevs tv-historia. Då sändes det första avsnittet av serien Sex and the City. En serie som skulle komma att förändra sättet på vilket man skildrar kvinnlig vänskap och talar om sex. För alltid.

Ja, ja! Jag fattar mer än väl att ni genast vill kasta er in i en diskussion om hur det kändes att under flera år leva med Carrie, Charlotte, Miranda och Samantha.

Leva det där livet som hela tiden var lite fränare, lite lyxigare, lite sexigare och verbalt sååå mycket snärtigare än den egna verkligheten någonsin kan bli.

Och ändå hela tiden med en koppling till hur det på riktigt känns att vara singel, förälskad, kär, lycklig eller olycklig.

Men håll ut – ni skall snart få ge uttryck för allt ni minns av korta kärlekssagor och långa luncher, åldersnoja och shoppingterapi.

Först måste vi ändå hinna etablera bakgrunden. Hur började det egentligen?

Verklighetens Carrie

Det första kapitlet i historien om Sex and the City skrevs redan 1993 när en skribent vid namn Candace Bushnell började jobba som kolumnist för The New York Observer.

Utgående från sina egna och sina vänners erfarenheter av att åka i singellivets bergochdalbana skrev hon regelbundet humoristiska texter som 1994 började publiceras under rubriken Sex and the City.

Framgången resulterade i att kolumnerna tre år senare utkom i bokform. Under samma slagkraftiga titel.

I det skedet hade redan tv-producenten Darren Star börjat dra upp riktlinjerna för en serie baserad på texterna. Star var ett hett namn i tv-världen efter framgångar med serier som Melrose Place och Beverly Hills, 90210 och insåg genast potentialen i Bushnells material.

Det första budet gick till ABC, men den utstuderat sexiga linjen fick tv-bolaget att dra öronen åt sig. Kunde man överhuvudtaget kalla en serie Sex and the City?

Den biten var däremot inget problem för kabelkanalen HBO som i desperat behov av en hit vädrade framgång kring Stars projekt.

Under tio dagar i juni 1997 spelade man således in ett pilotavsnitt.

Och resten är tv-historia.

Välskriven vänskap och sexig attityd

Vad var det då som fungerade så bra?

Tja, allt.

New York utgjorde en perfekt fond för händelseförloppet. En stad full av liv. Pulserande, lockande och hemlighetsfull framstod den stundtals som en femte huvudperson.

När det gällde persongalleriet lyckades man genomgående värva rätt skådespelare för rätt roll – även om både Sarah Jessica Parker och Kim Cattrall var svårflirtade.

Filmstjärnan Parker ville inte ta steget tillbaka till tv-världen, medan Cattrall tyckte att hon vid 41-års ålder var alltför gammal för rollen som sexgudinnan Samantha.

Med Samanthas hjälp sparkade serien upp dörren till det tidigare så privata och tillrättalagda sexlivet genom att vägra godkänna några tabun. Här talade alla högt om allt och en hel del visades även i bild.

Vid sidan av dessa tre s - för Staden, Skådespeleriet och Sexet - kan man destillera ner framgången till ytterligare ett s – s som i Skrift.

Det var nämligen satsningen på ett starkt manus som slutligen lyfte serien till nya sfärer.

Dialogen porlade fram som vattnet i en klar fjällbäck och varje avsnitt byggdes skickligt upp kring ett tema. Ett tema som belystes ur flera olika synvinklar och som på slutet lämnade fältet öppet för åskådarens egna reflektioner.

Hur skulle jag ha gjort? Vem sympatiserar jag med? Hur känner jag?

En levande helhet

I motsats till många andra serier lyckades Sex and the City hålla nerven intakt genom samtliga sex säsonger. Mycket tack vare färgstarka sidokaraktärer och fritt spelrum när det gällde de dramatiska vändningarna.

Det hände hela tiden någonting, vilket hindrade helheten från att stelna i formen.

Rent berättarmässigt övergav man snabbt den första säsongens grepp med att låta karaktärerna tala direkt till kameran.

Och tematiskt tog man efterhand in allvarligare teman som cancer, impotens, missfall, skilsmässor, adoption och död.

Samtidigt som tematiken blev djupare blev ändå ytan allt mer polerad. Carries lägenhet piffades upp och man fick se mer även av de övrigas boendemiljöer. Kläderna började spela en större roll - skor och väskor likaså.

Lyxfaktorn blev stadigt högre.

Men vem bryr sig så länge persongalleriet är tillräckligt mångsidigt för att alla skall kunna hitta någon att hänga upp sin identifkation på?

För visst fanns det väl någon för alla? Eller?

Effekten

Idag är det ingen tvekan om att Sex and the City förändrade tv-världen. Med sin skildring av kvinnlig vänskap och sin frispråkiga attityd i förhållande till sex banade den väg för en helt ny attityd.

Utan Sex and the City hade vi inte haft serier som Girls eller filmer som Bridesmaids.

Och hade tiden varit mogen för Amy Schumer utan tjejerna från New York?

Men vi skall förstås inte heller glömma att peka bakåt, Sarah Jessica Parker har framhållit att hon sett Jennifer Saunders från Absolutely Fabulous som en förebild.

Och där har vi ju en serie som de facto bröt ny mark när det gäller både kvinnlig vänskap och allmän frispråkighet långt innan Darren Star började slipa sina planer.

Kritiken

I skuggan av framgången har det naturligtvis också funnits plats för kritik mot Sex and the City. Var finns diversiteten? Är den traditionella tvåsamheten svaret på alla frågor?

Hur lycklig blir man av konsumtion, hur verklighetsfrämmande är inte den värld som målas upp och hur klarar helheten egentligen Bechdeltestet?

Allt detta är sant - men det gör inte att jag på något sätt kan förklara bort min egen kärlek till serien som hade Finlandspremiär i juni 1999. Varje nytt avsnitt var en händelse att avnjuta, analysera och diskutera.

Älskade såväl Charlottes (Kristin Davis) romantiska syn på kärleken som Samanthas gränslösa kärlek till sig själv.

Och höll in i det sista tummarna för Carrie och Mr Big (Chris Noth).

Vill minnas att de finska nyhetsuppläsarna strax innan det sista avsnittet sändes den 23 november 2004 pekade framåt mot "stunden som alla tittare väntat på" - och senast i det skedet kan man väl slå fast att Sex and the City blev mer än en tv-serie, den blev ett internationellt fenomen, ett stycke tv-historia.

Innan nästa visuella sensation drabbar oss hoppas jag att du går in och skriver vad du förknippar med serien om Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte - vad har den betytt för dig?

Eller hör du till dem som vägrade titta?