Filosofen Hans Ruin: Om du vill att ditt minne ska leva vidare - skaffa avkomma!

Hur ska man göra för att ens minne ska leva vidare? Är det endast via barn, barnbarn och andra släktingar som minnet av en vanlig människa lever kvar?

– Kraften att vilja bli ihågkommen är enormt stark. Tidigt i historien hade människan upplevelsen av att tillvaron är sårbar och ändlig. Det gällde att hitta på sätt att lura döden genom att förlänga minnet av en själv, säger Hans Ruin.

Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har bland annat skrivit antologin Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets förvandlingar (tillsammans med Johan Redin).

– Att till exempel bygga monument kan vi spåra så långt tillbaka som vi överhuvudtaget kan blicka bakåt i kulturen.

Är man stadd i kassa och vill att ens minne skall bevaras är det en bra idé att till exempel inrätta ett stipendium vid något universitet.

– Att göra en donation är ett sätt att knyta ihop både sin egen värld och sitt eget namn med framtiden. De materiella tingen kan färdas över längre tidsrymder än en mänsklig kropp.

Skaffa avkomma!

– Att få barn som i sin tur får barn är ett sätt i att, åtminstone i en kortare tidsrymd, få vara med i folks minnen, säger Hans Ruin. De flesta har en bild inte bara av sina mor- och farföräldrar utan också av deras föräldrar. I familjer som odlar en större minneskultur kan namn och historier leva i fyra, fem generationer.

Minnet av en människa lever vanligen kvar i cirka åttio år

Det handlar både om att ha efterlevande och att det berättas historier om en. Minnet av en människa lever vanligen kvar tre, maximalt fyra, generationer eller cirka åttio år. Så länge finns det ett levande och direkt minne. Sedan tonar man bort.

Måste man vara en Mannerheim för att ens minne ska leva länge?

– Det går nästan aldrig att kontrollera det minne folk kommer att ha av en. Du kan tänka att du vill göra något storslaget, till exempel genom en donation i ditt namn. Men det är ett samspel mellan så många människor och faktorer att det inte går att styra, säger Hans Ruin.

Personer som Mannerheim eller Topelius lever vidare för att de är en del av det större kulturella minnet. Hela samhället har ansvar för att komma ihåg dem, genom undervisning, riter och officiella arrangemang.

– Här finns en oöverstiglig orättvisa. Vissa människor försvinner och lämnar inga spår alls, medan andra får leva kvar i tusentals år.

Ondska bästa receptet för evigt liv

– Man måste fråga sig vad det är man vill att skall leva kvar. Är det det egna namnet som man inte vill att skall utplånas ur historien? Då är jag inte säker på att jag vill avslöja receptet, säger Hans Ruin, för då ska man inte göra några goda saker - utan onda saker. Människor som gjort stor skada har en benägenhet att bli ihågkomna.

Läs också om familjen Nelin-Cronströms minne. Familjen hade inga arvingar och drabbades av Estoniakatastrofen. Deras konstfyllda hem och det omhuldade sommarstället donerades till Österbottens museum repspektive Stiftelsen för Åbo Akademi. Idag återstår splittrade samlingar och en förfallen sommarstuga. Så blev det med det minnet. Eller finns det andra sätt att bevara ett minne?

Vi vill också höra om vilka minnen som är viktiga för dig: Mitt minne - vad är viktigt att bevara? Vad ska slängas och vad vill du spara?