Filmrecension: Jurassic World: Fallen Kingdom - dinosaurierna visar tydliga tecken på att vilja gå i pension

För femte gången på tjugofem år förlitar sig Spielberg & co på karaktärer som Michael Chrichton skapade 1990. Frågan är om det inte börjar vara dags för de uråldriga dinosaurierna att dra sig tillbaka?

Filmen Jurasssic Park bevisade 1993 att det inte är någon god idé att experimentera med DNA som legat inkapslat i bärnsten i miljontals år.

Tjugotvå år senare lät Jurassic World tydligen förstå att det inte var så smart att öppna en dinosauriepark för besökare.

Och nu visar Jurassic World: Fallen Kingdom att man nog borde låta bli att försöka sälja dessa bepansrade varelser i militärt syfte.

Men när har vi någonsin lärt oss något av historien?

Och när har filmbranschen någonsin kunnat motstå frestelsen att mjölka ett vinnande koncept tills det ramlar ihop av pur utmattning?

Vi har sett det förr

Jurassic World:Fallen Kingdom följer mycket långt ett mönster vi känner igen från mängder av filmer i samma genre.

Hotbilden etableras snabbt och så snart monstret visats i bild går återstoden av tiden ut på att köra enligt mottot "fullt ös, medvetslös".

Det gäller att utvinna så mycket som möjligt ur ett evigt smygande hit och dit i skrämmande miljöer där faror hotar bakom varje knut.

Det gäller att varva "i sista minuten"-scener med dialogavsnitt som rymmer en gnutta humor.

Och så gäller det att uppväga den barnsliga inramningen med någon form av hänvisning till verklighetens hotbilder - gärna med fokus på girighet och själviskhet.

Sådant som alla kan ta till sig.

Mörkt och farligt

Denna gång axlas regiuppdraget av spanjoren J. A Bayona som de senaste åren stått bakom flera uppmärksammade premiärer: däribland skräckfilmen El Orfanato - Barnhemmet (2007) och det suggestiva dramat A Monster Calls (2016).

Och det är fullt möjligt att det är Bayonas känsla för skräck som gör att man inte somnar även om resan i sig bjuder på ungefär lika många överraskningar som motorvägen mellan Helsingfors och Åbo.

Bayona gör det bästa av situationen och skäms inte för att strö ett sagoskimmer över de scener som utspelar sig på Lockwoods slottsliknande gård.

Men vad hjälper det när vi vet att dinosaurierna i något skede kommer att löpa amok och äta upp folk så det står härliga till.

Skådisarna sliter som djur

De vuxna skådespelarna gör så gott de kan för att hålla intensiteten vid liv, men denna gång är det unga Isabella Sermon som framstår som mest intressant.

Av naturliga skäl väcker barn i skrämmande situationer starka känslor och denna gång anar man dessutom att det finns en dinosaurie begraven någonstans.

Det är liksom något speciellt med lilla Maisie.

Mindre speciella är de övriga karaktärerna som tämligen sömlöst faller in i sina givna kategorier. Rafe Spall och Toby Jones är skurkigare än skurkiga och Justice Smith är just så nördig som nörden i den här typen av film förväntas vara.

Väcker associationer

Det absurda med Jurassic World: Fallen kingdom är att den för min del huvudsakligen fungerar som en associationslek. Många enskilda scener, bildvinklar och skådespelare får tankarna att ta ett skutt in i helt andra filmer.

Chris Pratt sköter sig visserligen bra, men får mig att önska att jag istället satt bänkad framför ett Guardians of the Galaxy-äventyr.

Bryce Dallas Howard gör vad hon kan av sitt material, men får mig mest att undra över vad Jessica Chastain sysslar med nuförtiden.

Och när det mest underhållande i en film som förväntas vara spännande är scenen då en dinosaurie ler in i kameran ögonblicket innan hen äter upp sin motståndare så finns det kanske inte så mycket att tillägga.

Annat än att slutet låter förstå att det här bara är början.