Judas Priest bjöd på sanslöst bra konsert i Hyvinge

Där satt den. Herredumilde vilket bra gig! Det är knappt jag kan tro det, men Painkiller ringer ännu i mina öron. Jag har aldrig sett någonting liknande.

Den andra dagen av Rockfest i Hyvinge bjöd på isande kall vind men en trevlig avslappnad rockfestivalstämning. Att ordna festivalen på ett flygfält i Hyvinge visade sig vara en bra och fungerande lösning.

Och klockan 22:30 kom skrällen.

Brittiska hårdrocksveteranerna Judas Priest kom, såg och segrade med marginal och red skrattande iväg på sina Harley Davidsons medan publiken stod med öppna käftar och inte riktigt kunde fatta vad de just sett.

Fatta att bandet är grundat 1969!

Jag hade faktiskt inte förväntat mig att de skulle vara i så här gott skick. Bandet har ju haft oturen på sin sida.

Den klassiska gitarrduon med KK Downing och Glenn Tipton decimerades 2011 när Downing hängde upp sina nitjacka när de var ute på sin avskedsturné.

In klev den 31-årige ungtuppen Richie Faulkner som rörde om i kortleken genom sin briljans så Rob Halford & co. fick en ny vitaminspruta och ändrade sig. Sedan dess har de gett ut två studioalbum och fortsatt turnera.

Den senaste motgången var Tiptons hälsotillstånd. Gitarristen har Parkinsons sjukdom och meddelade tidigare i år att han kommer att sluta uppträda live även om han fortsätter i kulisserna och ibland kan joina för ett par låtar live.

I Hyvingenatten såg vi nu den kända producenten Andy Sneap på gitarr istället för Tipton.

De måtte ha haft roligt när de mätte upp en egen läderjacka prydd av en massa nitar åt honom med för utan nitjacka spelar man inte i Priest.

Jag såg en mås få hjärtstillestånd i luften i Sinner

Så hur blev det mitt i allt så här bra? Först och främst ska jag göra det alldeles klart för er att Rob Halford sjöng som han aldrig sjungit tidigare.

Åtminstone inte under de år jag sett dem sedan Robs comebackskiva Angel of retribution 2005.

Det var rent, vackert, högt, högre, IIIaaaaaaaaaaaaaaaaargghhh. Jag såg en mås få hjärtstillestånd i luften i Sinner och trilla död ner på marken. Jag lovar.

Trummisen Scott Travis fick också tala till publiken. “Vad vill ni höra? Jag tror svaret finns bakom min rygg.” Painkillers rysligt fula skivomslag prydde skärmen och folk vrålade efter Painkiller.

I de högsta tonerna sprack folks glasögon och vuxna män kramade varandra för att det var så bra.

Till och med enda originalmedlemmen, basisten Ian Hill svängde som en brunstig älg och alla i bandet hade ett brett leende av att bara få spela alla dessa förbannat hårda låtar för ett hav av hårdrocksälskande finnar.

Fast tekniskt sett finns det noll originalmedlemmar i bandet. Hill har dock varit med sedan 1969.

Richie Faulkner är en rockgud

Men kvällens största vinnare och mannen som borde få en prenika på nitrocken för att han räddat hela bandets karriär var Richie Faulkner.

Den här typen sopar golvet med alla andra gitarrister. Dessutom är han en otroligt karismatisk gitarrgud, av det gamla gardets art.

Energin i Faulkner är i ärlighetens namn en helt annan än vad Tipton och Downing brukade bjuda på. En stor del av tiden stod han på ett eget podium och spelade och spexade med publiken.

Jag saknade inte dem för en sekund. Med Faulkner och Sneap på gitarr blev alla låtar sylvassa med en krossande kraft som inte för en sekund släppte taget om en.

I en låt hyllades Tipton genom att han syntes på skärmarna i ett gammalt liveklipp medan Faulkner då förstås lirade på scen. En lustig och litet rörande Guitar Hero-moment.

Före Judas Priest såg jag Children of Bodom, Sonata Arctica och Millencollin. Åtminstone delar av gigen. Sonata Arctica är ett väldigt nössö band. Mesigt.

Det har konstaterats att man inte kan lägga till ordet “fucking” mellan Sonata och Arctica.

Så där som “We are Twisted - fucking - Sister” eller “Här kommer Iron - fucking - Maiden”. Nå, jag förstår mig inte på sådant, men låt alla blommor blomma och så vidare.

Klassiker, udda låtar och nya låtar i harmoni

Judas Priests setlista var ypperlig, en massa godingar från alla årtionden i perfekt harmoni. Största allsången av det ansenliga publikhavet hördes i Turbo Lover.

Det hela körde igång med nya Firepower och det var ett nöje att höra mera udda låtar som t.ex. urgamla Tyrant (1976), Saints in hell (1977) och Night comes down (1984).

Showen var ett hav av röd eld och videoanimationer. Motorcyklar, Jack the ripper-tidningsurklipp, kusliga häxor och robotar. På alla sätt omoget men ack så fungerande.

Freewheel burning. Hell bent for leather. De gillar att åka motorcykel. Snabbare än alla andra.

“There´s many who´ve tried/To prove that they´re faster/But they didn´t last/Coz’ they died as they tried!”

Där ser man. Priest kör så snabbt att alla andra dör.

Och jo, Rob red in på motorcykeln med piskan i munnen och läderböghatten i Hell bent for leather.

Mannen som på 80-talet oförskämt anammade Tom of Finland-läderestetiken och fick en hel generation av heterosexuella hårdrockskillar att klä sig på samma sätt utan att fatta att det var den officiella läderbögslooken.

Helt lysande.

Där ser man. Priest kör så snabbt att alla andra dör.

Det var ju först på 90-talet som Rob Halford kom ut ur skåpet, även om alla i branschen ju nog visste att han var gay.

Jag har en gång intervjuat honom och jag minns att han var en särdeles sympatisk typ. Det lönar sig också att följa honom på Instagram.

För att visa att bandet inte litar enbart på gamla meriter så var den första encoren lysande Rising from ruins från nya skivan. Sedan Metal gods, Breaking the law och Living after midnight.

Till sist yttrade metallguden Rob Halford frasen “We are Judas - fucking - Priest”. Helt som om vi inte skulle ha vetat det. Det här var en närapå perfekt konsert som folk kommer att tala om länge.

Lyckade arrangemang med hög trivselfaktor

I år var Rockfest någonting alldeles annat än fjolårets ruskiga upplevelser i Vanda.

Onsdagens stora problem med Cashless-armbanden hade enligt arrangören lösts ganska långt och de hade haft ett möte med det belgiska bolaget som för första gången använde det här systemet på festival i Finland.

För när det en gång fungerade så uppstod det inga som helst köer till barer, matpunkter, klädförsäljning med mera och jag såg inga långa köer till infodesken, där jag själv stod i en timme på onsdagen.

Själva utsmyckningen av området var bra. En baltisk tivoli var uppställd på festivalområdet med diverse karuseller, krockbilar och attraktioner av nästan samma storleksklass som Borgbackens grunkor. Även maten och krääsäförsäljningen var bra.

Åtminstone de två hamburgarna jag käkade var bra och så hittade jag en bra axelväska också. Och Cappucinon var prima. Att ha så här hög trivselfaktor på en finsk hårdrocksfestival hör inte till det normala ska ni veta.

Det bådar gott för de två sista dagarna och nästa sommar igen.