Daniel Olin: Det blir svårare än jag trodde att lämna Bryssel

Tre och halvt år efter att jag flyttade till Bryssel är det om några veckor dags att säga adjö. Det blir betydligt svårare än jag hade kunnat föreställa mig.

Det var ändå inte kärlek vid första ögonkastet. Men med tiden har jag fått allt starkare känslor för Bryssel.

Till den grad att jag i dag stortrivs i en stad som samtidigt har så väldigt mycket man kan irriteras över.

Jag menar hur svårt kan det vara att plocka upp hundbajset? Eller lyckas fixa rulltrapporna i metrostationen?

Är det inte nog att trafiken i Belgien hör till den värsta i Europa? Ska dessutom landets huvudstad göra det ännu värre och gräva upp flera infartsleder samtidigt?

Som en måndagsmorgon då säkert hälften av stadens tunnlar plötsligt var stängda med ett trafikkaos utan like som resultat, förstås samma måndagsmorgon jag bokat in en viktig intervju utanför staden.

Eller varför ska det där belgiska ösregnet komma så plötsligt utan förvarning och så ofta?

Är det inte konstigt att en stad som erbjuder så mycket regn inte kan servera gratis dricksvatten på sina restauranger?

Hur kan det vara så svårt för butiker och restauranger att acceptera kortbetalningar?

Det som kanske irriterar mig mest är ändå hur svårt det kan vara att acceptera kortbetalningar.

Hallå det är 2018, sade jag till tandläkaren efter hon krävde att räkningen på 400 euro ska betalas kontant.

Inget kort, ingen faktura, nej istället blev jag tvungen att i ösregnet ta en sväng till bankautomaten som ligger en kilometer från mottagningen.

Ännu värre är det att försöka betala med kort i taxin. Antingen är det teleoperatören som har problem eller så är det kortläsarens batteri som är slut eller så skyller de på mitt bankkort. Alltid något, och så står man där vid bankautomaten igen medan taxichauffören otåligt väntar på sina pengar.

Nu kanske någon tänker; du har ju inte nämnt den belgiska byråkratin, den lär ju vara fruktansvärd, eller hur?

Visst har jag hört många kafkalika historier av vänner och kolleger. Själv har klarat mig utan några större missöden. Aningen struligt blev det ändå då myndigheterna hade registrerat min dotter som pojke. Det var skolan som lade märke till det när de inte fick elevräkningen att gå ihop.

Än idag förstår jag inte varför kommunen vill ha fem olika passfoton av varje familjemedlem. Inte ett eller två - nej fem.

Ännu mer huvudbry väcker ändå de belgiska skattemyndigheterna. Ingen, inte ens min skattejurist, verkar veta om jag får skatteåterbäring eller blir tvungen att betala restskatt för år 2016. Detta sommaren 2018.

Bryssel är Europas New York men utan wow-faktor

Men, jag orkar inte längre blir så himla uppjagad, känner inte heller för ha den där ”tänk-om-det vore-så-här-illa-i-Finland”- diskussionen.

Istället har jag alltmer börjat fästa uppmärksamhet vid sådant som man i Finland kunde ta efter.

Som att medbilister ger utrymme istället för att visa ett fult finger. Ingen har heller hittills försökt köra på mig när jag cyklat i staden, till skillnad från Helsingfors.

Jag gillar också att Bryssel inte sysslar med överdrivet förmynderi. Ett exempel är när våren anländer, ofta en månad tidigare än i Finland, för då fylls stadens parker av glada människor. Var och varannan står med en öl eller vinglas i handen, medan barnen leker på gräsmattan eller i sandlådan.

Ingen är överförfriskad, inte ens de där löst springande hundarna får en att bli irriterad. Ett bevis på att det inte alltid behövs förbudsskyltar för att få invånarna att trivas.

Men det jag gillar mest är att leva i en stad som är en verklig kulturell smältdegel. En stad där finns en enorm tolerans, god mat för att inte tala om alla de vänliga mänskor jag mött, från olika länder och kulturer.

Läget är ytterligare en fördel med det aningen kaotiska och småsmutsiga Bryssel. Man kan ju alltid ta tåget till städer med betydligt större wau-faktor som London, Paris eller Amsterdam. Dessa tre städer når man med tåg på under två timmar.

Summa summarum: Bryssel är en stad med många problem men också en stad som hela tiden utvecklats och är betydligt bättre än sitt rykte. En stad som kräver lite tid och tålamod för att lära känna och bli vän med.

Det är en stad jag kommer att sakna betydligt mer än vad kunde föreställa mig då jag landade här en kall grå januarikväll 2015.