Whitney Houstons liv fyller vita duken - kvinnan i hennes liv ratades av familjen och kyssen med Kevin Costner förändrade Hollywood

Hon prickade in fler listettor på raken än The Beatles. Hon lyste på det mest sålda soundtracket genom tiderna. Och hon var en av de första svarta artisterna som erövrade den vita publiken. Svarar det på frågan om varför Whitney Houston intresserar?

Jag var tonåring när Whitney Houston (1963-2012) slog igenom 1985. Året då radion smekte fram hennes första internationella hit Saving All My Love (1985) medan videon till How Will I Know hotade spränga tv-rutan.

Den amerikanska popsångerskan var helt enkelt en stjärna från första stund. En stjärna som hade allt; rösten, låtarna och stilen.

I jämförelse med Madonna som året innan tagit världen med storm framstod Whitney som ett mera klassiskt alternativ - musiken var inte lika utmanande och sexigheten betydligt mera påklädd.

Vad jag minns reflekterade jag inte över hennes hudfärg och hade noll koll på vad den kunde tänkas innebära i USA.

Jag bara lyssnade. Och önskade att jag haft en kropp som varit möjlig att hälla in i den typ av glittriga fodral hon gled omkring i.

Från musik till film

Åren mellan 1987 och 1991 var en enda lång musikalisk framgångskavalkad för Houston med mängder av hitar - bland dessa One Moment in Time som gjordes i samband med OS 1988.

Och hennes framträdande i samband med Super Bowl 1991 hör för många till klassen "när tiden står stilla"-ögonblick. I sin tolkning av den amerikanska nationalhymnen gav hon uttryck för alla valörer av sin röst. Styrkan, omfånget, känslan.

1992 var det dags att erövra Hollywood där hon i snabb takt gjorde tre filmer av varierande kvalitet.

The Bodyguard (1992), Waiting to Exhale (1995) och The Preachers Wife (1996)

Efter framgången med The Bodyguard, albumet My Love is Your Love från 1998 och några populära duetter (med bland andra George Michael) kring millennieskiftet försvann Whitney Houston stegvis ur min och många andras intressesfär.

Världsturnén 2009 lät förstå att hennes karriär var över. Sedan blev det tyst.

Fram till den där dagen i februari 2012 då medierna skrek ut att hon hittats död på sitt hotellrum.

Drunknad. Sönderdrogad. Ensam.

Dokumentären Whitney

I maj 2018 går jag på pressvisningen av dokumentären Whitney - den som i motsats till fjolårets Whitney: Can I Be Me godkänts av de anhöriga.

Jag vet egentligen inte vad jag förväntar mig - det är dagens andra film och jag är ganska trött.

Så släcks lamporna och Whitney fyller rummet. Och senast i det skede då tonerna av I Wanna Dance With Somebody hoppar ner från duken och rusar ut i salongen är jag såld.

På bråkdelen av en sekund landar jag i minnet av den jag var när låten kom 1987. Jag kan nästan vidröra tonårsdrömmarna, minns vem jag var kär i, tycker mig känna doften av hårspray och en mycket specifik parfym.

Alla mina skyddsmurar rasar med ett brak och historien om Whitney Houston sköljer över mig med full kraft.

En stark bild av bakgrunden

Om man ser enbart till strukturen så är Kevin MacDonalds sätt att angripa berättelsen om Whitney Houston tämligen traditionellt. Man varvar återblickar med olika framträdanden och intervjuar dem som stod henne nära.

Personligen anser jag att MacDonald får helheten att bli mer än ett pliktskyldigt uppradande av milstolparna i en superstjärnas liv. Tack vare att han låter hennes egen röst från olika intervjuer leda oss genom helheten känns det som om hon faktiskt själv är närvarande.

Gäckande och undflyende och nästan hela tiden utanför bild, men trots det närvarande.

Även de övriga intervjuerna fungerar bra. Många enskilda historier har jag hört om eller läst förr, men aldrig tidigare har jag kunnat se dem som delar i en kedja.

När slutets dramatiska avslöjande kommer hittar det genast sin plats i helheten. Det känns logiskt. Som en trovärdig förklaring till varför det blev som det blev.

Av hänsyn till dig som tänker se dokumentären vill jag inte avslöja för mycket, men det finns helt klart ett obehagligt kretslopp i berättelsen om Whitney. Ett kretslopp som sträcker sig från ett utsatt barn till ett annat.

Från Whitney till dottern Bobbi Kristina (1993-2015) som dog bara tre år efter sin mamma. Under kusligt liknande omständigheter.

Den amerikanska drömmen

I Kevin MacDonalds dokumentär får vi via Whitneys mamma, bröder, kolleger, släktingar, vänner och fans en inblick i den röriga barndomen, den komplicerade relationen till föräldrarna, äktenskapet med Bobby Brown, leken med droger.

Men man lyfter också fram den betydelse Whitney Houston haft för svarta kvinnor och det motstånd hon mött för att hon inte ansågs vara svart nog.

MacDonald placerar in henne i ett samhälleligt perspektiv - vilken roll spelade hon i 1980-talets USA? Ett årtionde präglat av den amerikanska drömmen om framgång och global dominans.

Med skådespelaren Ronald Reagan som president och en populärkulturell estetik bäst fångad i Coca Cola-reklamernas glassighet.

I den världen var Whitney Houston den första svarta artisten att erövra den vita publiken. På dess egna villkor.

Den sexuella mardrömmen

Om hennes hudfärg skapade diskussion så gällde detsamma hennes sexuella läggning. Det rådde ingen tvekan om att Bobby Brown var mannen i hennes liv, men i hur hög grad var Robyn Crawford kvinnan i hennes liv?

I över tjugo år stod Robyn vid Whitneys sida - både privat och professionellt. Stöttade och beskyddade. I såväl Kevin MacDonalds film som i Nick Broomfields & Rudi Dolezals Whitney: Can I Be Me (2017) är det många som undrar om slutet möjligen sett annorlunda ut om hon stannat.

Om hon getts en ärlig chans.

Om inte mamma Cissy Houston vägrat vidkännas möjligheten att dottern kunde vara homosexuell. Om inte omvärlden avvisat tanken på att drömflickan kanske var bisexuell.

Huruvida sagan slutat om inte Robyn skrivits ut ur intrigen kan förstås ingen svara på idag, men det som framstår som uppenbart är att Whitney Houston aldrig hann ikapp sin egen identitet.

Hon hann inte bearbeta vare sig barndomens traumor eller vuxenlivets besvikelser, hann inte söka sin egen väg, hann inte ta hand om sitt eget barn.

Hann inte leva. Inte riktigt på riktigt.

Den andra versionen

Det intressanta med att ha tillgång till två snarlika dokumentärer samtidigt är förstås att fundera på skillnaderna.

Och en av dem blir uppenbar redan i samband med anslaget. Whitney: Can I Be Me inleds med dramatiken utanför det hotell där sagan slutade.

Det förser helheten med en tragisk ram som gör att man inte riktigt kan njuta av den framgångseufori som sedan rullas upp.

Därtill ligger fokus i högre grad på det privata än det samhälleliga planet. Det talas mera och mer explicit om relationen till Robyn, samtidigt som relationen till dottern Bobbi Kristina får mindre utrymme.

Starkast intryck gör en av hennes livvakter som skrev en rapport om drogerna och en mängd andra problem. Istället för ett löfte om att man skulle ta tag i situationen fick han höra att hans tjänster inte längre behövdes.

Det hjälpte liksom inte att han i likhet med livvakten i filmen The Bodyguard var beredd att kasta sig mellan henne och hotbilden.

En hotbild bestående av ett självdestruktivt beteende.

The Bodyguard - tjugosex år senare

Efter att ha sett bägge dokumentärerna söker jag fram The Bodyguard (1992). Filmen som blev en av Houstons största framgångar - med ett soundtrack som med sina 17 miljoner exemplar är det mest sålda genom tiderna.

Jag gör det inte för att Whitney: Can I Be Me låtit mig få veta att det var Kevin Costner som övertygade låtproducenten om att de första tonerna till låten I Will Always Love You skulle sjungas utan ackompanjemang.

Eller för att Costner själv i Whitney berättar att han inte förstod vilken betydelse det hade att filmen visade upp kyssar mellan en vit Hollywoodstjärna och en svart kvinna. Detta alltså 1992 - inte 1952!

Nej, jag vill se om filmen för att kolla hur mycket man kan läsa in av den verkliga popstjärna i den fiktiva historien. Såhär med facit på hand.

Filmens handling kretsar ju lämpligt nog kring popstjärnan Rachel som efter att ha utsatts för hot anlitar en professionell livvakt.

Det visar sig bli en lätt förvirrad upplevelse. Filmen är inte ett dugg bättre än jag minns den, men rädslan i den fiktiva gestaltens blick känns plötsligt mer påtaglig.

Likaså vilsenheten. Tröttheten. Och insikten om att det kan vara svårt att skilja mellan rollen och det egna jaget.

Efteråt flyter bilder ur filmen ihop med intryck ur dokumentärerna. Hur Houston i intervjuer framstår som oväntat samlad, analytisk och vällformulerad.

Hur hon på scenen uppvisar en sällsam blandning av extatisk eufori och extrem musikalisk precision.

När bruset i mitt huvud äntligen tystnat är det en enskild mening ur en gammal tv-intervju som fastnat i mitt bakhuvud. Whitney Houston får frågan om huruvida framgången förändrat henne och svarar:

Det är inte framgången som förändrar en, det är berömmelsen.

Någon annan än jag som kommer att tänka på en ung svensk med artistnamnet Avicii?