När Marianne Långkvist förlorade allt förändrades hennes inställning till prylar

Minnen kan leva kvar på många olika sätt. Bland annat kan de leva kvar i dina ägodelar, till exempel i gamla föremål. Föreställ dig då att alla de här föremålen, så gott som allt du äger, plötsligt och helt utan förvarning försvinner. Det här hände Marianne Långkvist från Malax när hennes hus brann upp i en eldsvåda år 2012.

Den enda som var hemma när branden startade var Mariannes då nioåriga son Jesper. Han satt på övre våningen och spelade när det började brinna i ett värmeelement i tamburen.

– Jesper hörde hur något började spraka men trodde först att det kom från kakelugnen. Strax därefter såg han hur något blixtrade till i ögonvrån. Han kikade ner över trappräcket och såg hur det brann i farstun. Då blev det bråttom, berättar Marianne.

Jesper sprang över till grannen för att be om hjälp. När de kom tillbaka hade branden spridit sig i hela tamburen och det var bara att ringa brandkåren.

Att röja upp efter branden kändes som att röja ut hela livet, det kändes tungt. Vi hade hunnit bo i huset i 20 år och där fanns också saker som jag hade haft ända sedan jag var liten.

Marianne Långkvist

– Jesper hann inte ta med sig någonting. Vi andra var på jobbet eller i skolan och hade endast med oss det vi normalt har med oss dit.

Vissa tallrikar och fotografier klarade sig i branden men alla andra ägodelar förstördes.

Familjens husdjur, en katt och en kanin, omkom dessutom i branden.

– Ifall jag hade varit ensam hemma när branden startade hade min första instinkt varit att ta med mig katten och kaninen. Ifall barnen hade varit hemma skulle jag förstås först och främst sett till att de kom ut i säkerhet.

Fick mycket hjälp efter branden

Direkt efter branden flyttade familjen in i en lägenhet som Röda Korset ordnande.

– Min syster startade också en insamling på Facebook. Tack vare den fick vi allt vi behövde. Hjälpsamma människor erbjöd oss bland annat husrum, sängar, bord och soffor.

Det Marianne och hennes familj saknade mest strax efter branden var basförnödenheter såsom hygienprodukter och mat.

– Tandborste, tandkräm och hårborste var det första jag köpte. Mat och underkläder hörde också till det vi snabbt skaffade.

Efter branden stod bara husets yttre väggar kvar. Familjen kunde ändå renovera huset och ungefär ett år senare kunde de flytta in igen.

– Att röja upp efter branden kändes som att röja ut hela livet, det kändes tungt. Vi hade hunnit bo i huset i 20 år och där fanns också saker som jag hade haft ända sedan jag var liten.

När familjen slutligen kunde flytta tillbaka kändes det inte som förut.

– Det kändes som att flytta in på hotell, huset är väldigt annorlunda nu jämfört med innan.

Inställningen till prylar förändrades

Branden förändrade inte bara familjens hem utan också Mariannes inställning till prylar.

– Nu tänker jag efter mera innan jag köper något. Jag vill inte samla på mig saker som bara ligger i ett skåp och skräpar. Det jag köper ska jag också ha användning för.

Det Marianne saknar mest efter branden är inte något konkret föremål.

– Nej, det jag saknar mest är att barnen inte fick växa upp färdigt i det här huset. De blev istället tvungna att flytta hemifrån lite tidigare än jag hade tänkt mig.

De föremålen som är mest saknade är, enligt Marianne, de möbler som dottern Jasmin hade snickrat.

– Hon gick på inredningslinjen och hade snickrat massor med saker, till exempel skåp och byråer. Det kändes som att allt hon hade skapat försvann.

Det känns svårare att bevara minnen när man inte längre har konkreta föremål att koppla dem till.

Marianne Långkvist

En klocka som Marianne hade fått av sin numera avlidna mormor är också en kär sak som gick förlorad i branden.

– Jag har kvar den i garaget trots att den är helt förstörd. Jag har inte haft hjärta att slänga den.

Marianne menar också att det känns svårare att bevara minnen när man inte längre har konkreta föremål att koppla dem till. Nu bevaras de gamla minnena endast genom att prata om dem.

Samtidigt fäster hon inte längre lika stor vikt vid prylar som förut.

– För mig räcker det med att fotografera viktiga händelser för att bevara dem i minnet.