"Ryssland är ett öde. Israel är ett öde. Andra länder är bara platser där man bor" - Nymornat intresse för den rysk-judiska kulturen avspeglas i den samtida ryska litteraturen
De senaste åren har den rysk-judiska kulturen fått ett rejält uppsving i Ryssland. I Moskva finns idag ett flertal judiska skolor, synagogor, kulturcentrum, klubbar, bokhandlar och inte minst förlag som ger ut litteratur med judiska teman.
En inblick i på vilka sätt olika judiska teman behandlas i den ryska litteraturen idag kan man få i den pinfärska antologin Strykjärn och diamanter. Judiska berättelser i samtida rysk prosa.
Antologin med texter av tjugo ryska författare är sammanställd av Kristina Rotkirch och hon har också översatt en del av texterna. De övriga översättarna är Ben Hellman, Janina Orlov, Elizabeth Marschan och Emma-Lina Löflund.
Den rysk-judiska minoritetens dubbla blick
Kristina Rotkirchs intresse för den rysk-judiska kulturen går långt tillbaka i tiden:
- Under ett år bodde jag i det dåvarande Sovjetunionen, och sedan dess har jag vistats rätt mycket i Ryssland. Den judiska frågan i den sovjetiska/ryska historien är mycket speciell och delvis mycket svår, och under årens lopp har jag i allt högre grad kommit att intressera mig för den.
- Efter perestrojkan på 1980-talet blev det möjligt för rysk-judiska författare att publicera texter som de kanske skrivit långt tidigare, men som det inte var möjligt att trycka under sovjettiden.
- Många av de texter som kommit fram under årens lopp säger en hel del om minoriteters situation i allmänhet i och med att minoriteter ser på det samhälle de lever i med en dubbel blick. I de rysk-judiska författarnas texter kan man få en inblick i såväl tiden för Sovjetunionen som dagens Ryssland.
Från 5 miljoner till 200 000 på hundra år
Den judiska befolkningen i Ryssland har långa anor. Redan under antiken räknar man med att det bodde judar i Kaukasien och i Ryssland.
Under kejsardömets tid hade Ryssland världens största judiska befolkning, framför allt i de södra delarna av Ryssland i områden som Ukraina, Armenien och Georgien.
I början av 1900-talet bodde över 5 miljoner judar i Ryssland. Den största judiska befolkningen i världen fanns alltså i Ryssland.
Efter andra världskriget och Förintelsen samt utvandring räknar man med att ca 200 000 judar är bosatta i Ryssland idag.
I november 2012 öppnade dörrarna till det nya judiska museet i Moskva, The Jewish Museum of Tolerance Center, och tillsammans med judiska skolor, synagogor, förlag, bokhandlar och olika kulturcentrum kan man se tecken på ett nymornat intresse för den judiska kulturen i dagens Ryssland.
- Jag rekommenderar museet för alla som besöker Moskva, säger Kristina Rotkirch. Det är välgjort, intressant och livligt och ger en bra inblick i Sovjetunionens och Rysslands historia ur flera olika perspektiv.
- Under sin tid vid makten har president Putin månat om att hålla sig väl med minoriteterna i sitt stora land, och han har alltid varit positivt inställd till det judiska. Han var med på invigningen och han har också besökt museet i andra sammanhang.
- De senaste åren har det judiska kulturlivet blivit livaktigare, och idag är det möjligt att publicera böcker med judiska teman och att göra film om judarnas historia, så som t.ex. en intressant dokumentärserie av Leonid Parfjonov från 2016 om judarnas historia i Ryssland. Det finns ett judiskt liv i Moska och på andra ställen i Ryssland idag som inte fanns under sovjetisk tid.
Under sovjettiden hade staten en tudelad attityd till det judiska:
- Den officiella ideologin var att man kulle vara kosmopolitisk och internationell och antisemitism var något negativt. Samtidig såg man till att judar inte kom fram i samhället.
- I det sovjetiska passet fanns en punkt nr 5 som angav nationalitet, men därmed avsåg man inte rysk eller sovjetisk nationalitet utan etnisk tillhörighet. Judarna måste ange att de var judar, armenierna att de var armenier, finnarna att de tillhörde det finskugriska folken osv.
- För judarna utgjorde denna punkt ett rött stopp-märke som kom att utestänga dem från bl.a. olika vägar inom utbildningen och från högre positioner i samhället. Punkt nr 5 begränsade också deras möjlighet att åka utomlands.
Pyrande antisemitism
Den förhatliga punkt nr 5 figurerar i en text av författaren Alexandr Kabakov som handlar om en man vid namn Kuznetsov som blir sinnebilden för den vandrande juden i ett Sovjetunionen på 1940-50-talet där glåporden haglar tätt och misstänksamheten florerar.
”Här fanns allt som en drömmande person kunde drömma om: kålens gröna klot, äggplantornas lackerade stövlar, gurkornas pekande fingrar, lökarnas pärlemovita underkjolar, tomaternas högröda mörknad. Detta stilleben var på alla fyra sidor inramat av dill, koriander och krusiga salladsblad.”
David Markisj
I flera av texterna i den nyutkomna antologin Strykjärn och diamanter skildrar författarna svårigheter och motgångar som judar mött och möter i vardagen. Påfallande ofta stöter man på mobbning, hot och skymfningar, både av folk på gatan och från myndigheternas håll.
I dag kan man se hur antisemitismen än en gång sveper fram över Europa och också i Ryssland har judarna fått känna av trakasserier – det nymornade intresset för den ryskjudiska kulturen till trots.
- Den rysk-judiska författaren Elena Tsjisjova har berättat för mig att det idag mest är invandrarna från Centralasien som drabbas av fördomar och som behandlas illa. För judarna känns det som att sitta på avbytarbänken på en ishockeymatch: mitt i allt är det kanske vi som blir inbytta. Så helt lugn är man inte.
Den rysk-judiska emigrationen
Förföljelser och förtryck har fått miljontals judar att emigrera från Sovjetunionen/Ryssland under århundradenas lopp.
Före första världskriget sökte sig många ryska judar till USA och efter andra världskrigets slut har många judar sökt sig till Israel.
Många av texterna i antologin handlar följaktligen om emigration och om livet i det förlovade landet.
Den rysk-judiska författaren och journalisten Dina Rubina beskriver hur den rysk-judiska kulturen sammansmälter med den israeliska såhär:
”Receptet för den rysklitterära cocktailen i Israel är följande: ta det judiska temperamentet, tillsätt en rejäl dos sovjetisk mentalitet, rör ner en rågad sked kryddstarka invandrarproblem, en nypa vanlig mänsklig fåfänga, en halv kopp existentiell profetisk klåda, späd sedan med gränslösa mängder kärlek till det ryska ordet och den ryska kulturen, värm det hela i Jerusalems stekheta sol, skaka ordentligt och häll blandningen i flera stora och små former.”
- Dina Rubina emigrerade till Israel från Tasjkent och är idag israelisk medborgare. Men hon är oerhört populär i sitt gamla hemland.
- I dag bor ungefär 1 miljon ryska judar i Israel, dvs. betydligt fler än i Ryssland. Och trots att många rotat sig i Israel håller de stenhårt fast vid sin ryskjudiska identitet och den ryska kulturen. I sina texter skildrar Dina Rubina ofta denna blandning av det ryska, det ryskjudiska och det israeliska – ofta med humor, men också delvis med bitterhet. Det finns både kärlek och distans i hennes relation till de båda länderna.
Vid sidan av Dina Rubina skildrar ett flertal författare vardagen i exil och i det nya hemlandet. Det handlar om uppbrott, om anpassning, om såväl kulturmöten som om kulturkrockar. En del ger också uttryck för en hemlängtan som de har svårt att skaka av sig.
”Ryssland är ett öde. Israel är ett öde. Andra länder är bara platser där man bor.”
Dina Rubina
- Framför allt är det en längtan efter den ryska kulturen. Ryska judar i Israel vill på alla sätt bevara sin ryska kultur i sitt nya hemland och förmedla den till kommande generationer. Om det lyckas återstår att se. I dag är det ryskkulturella livet i Israel oerhört intensivt och man har en stark kultursamhörighet med bl.a. egna tidskrifter och radio.
- Av alla invandrargrupper som kommer till Israel är de som kommer från Ryssland svårast att integrera. De vill helt enkelt inte assimileras med den israeliska kulturen. De lär också vara något avståndstagande och verkar anse att de kommer med en kultur som är förmer än den israeliska …
Förtryck och falska rykten under Stalins styre
Många av författarna i antologin är födda på 1930- och 40-talet, men här finns också en handfull yngre författare representerade, så som Alexandr Snegirjov, Linor Goralik och Maria Rybakova.
Merparten av författarna har judisk bakgrund, men inte alla. Och de icke-judiska ryska författarna kan öppna upp för spännande perspektiv på det judiska:
”I själva verket föreföll det henne plötsligt att hon i det land där hennes förargliga härkomst gäller för alla, skulle kunna bli kvitt förargelsen, osäkerheten, otrivsamheten … Hon skulle få ett eget land, inte bara en plats där hon blivit född, utan ett eget hemland som självklart tillhörde henne och där absolut ingen kan ifrågasätta henne.”
Julia Viner
- En författare som sedan tidigare finns väl översatt till svenska är Andrej Bitov. I novellen ”En läkares begravning” skriver Bitov om hur hans släkt förhöll sig till en ingift judisk kvinna, hur man aldrig talade om att hon var judinna och hur man aldrig träffade hennes släktingar. Därmed blev en stor del av hennes personlighet osedd i den familj hon gift in sig i, även om hon var en högst älskad person.
I novellen ”Ljubka” av Dina Rubina skildras hur läkaren Irina blir avsatt från sin tjänst sedan ryktet börjat gå om mördare i vita rockar.
Under Stalins förtrycksperiod spreds nämligen falska rykten om att judiska läkare förgiftade folk med vett och vilja – något som givetvis spred misstänksamhet och avoghet gentemot den judiska befolkningen:
- Åren före Stalins död iståndsattes en kampanj mot dem som man kallade för kosmopoliterna. Alla förstod att det gällde specifikt judar och det drabbade i synnerhet judiska läkare som påstods vilja förgifta ryssar.
- Människor blev till och med rädda för att köpa mediciner som man trodde att hade blivit manipulerade av judiska läkare eller judiska kemister. Detta ledde till att en mängd framstående judiska läkare fängslades och torterades. Först när Stalin dog år 1953 avbröts denna antijudiska kampanj.
Den judiska historien synliggjord
Enligt Kristina Rotkirch är det väldigt viktigt att den judiska historien under de senaste åren i allt högre grad lyfts fram som en egen historia parallellt med den ryska/sovjetiska historien:
- Ända fram till perestrojkan uppmärksammades judarnas situation i Sovjetunionen och senare i Ryssland inte som sådan, utan man sågs som en del av det sovjetiska.
- När det gällde Förintelsen och andra världskrigets följder i Sovjetunionen talade man aldrig om de judiska offren utan alla var sovjetmedborgare och ryssar.
- Ett exempel på detta är Babij Jar, den ökända ravinen utanför Kiev där tiotusentals judar sköts ihjäl. På minnesmärket talades det endast om sovjetmedborgare. Jevgenij Jevtusjenko gjorde en storartad insats när han skrev sin dikt om Babij Jar där han framhöll att det var judar som led och förintades där – men det finns många andra exempel.
- Efter kriget skrev krigskorrespondenterna Vasilij Grossman och Ilja Ehrenburg en väldokumenterad bok om förintelsen på sovjetisk mark. Boken som bär titeln Den svarta boken fick inte tryckas i Sovjetunionen. Den kom sedermera ut i Israel och nu finns den tillgänglig också i Ryssland.
- För många judar och människor med judisk bakgrund är det befriande att äntligen få sin plats och sin historia synliggjord.
