Lägga ner eller satsa på webben? Finlandssvenska kulturtidskrifter oroade för framtiden

Våra tidskrifter är seglivade, men frågan är om de också är livskraftiga idag när utmaningarna hopar sig med indragna eller sänkta bidrag, en sviktande prenumerantbas och ökade distributionskostnader.

Under de senaste åren har vi kunnat se att traditionella printmedier i allt högre grad blivit utmanade av olika digitala plattformar där snabbhet och lättillgänglighet vinner racet om läsarna.

Ett förändrat beteende hos läsare, lyssnare och tittare bidrar till att medierna försöker hitta olika strategier och lösningar för att anpassa sig till ett medielandskap i allt snabbare förändring.

Precis som all journalistik jobbar kulturjournalistiken med olika former och olika tilltal: från nyhets- och aktualitetsmaterial och recensioner till längre essäer och djuplodande analyser.

Tidskrifternas styrka har alltid varit att erbjuda sina läsare det långsamma och det eftertänksamma.

Handen på hjärtat: när läste du senast en finlandssvensk kulturtidskrift? Eller när köpte eller prenumererade du senast på en finlandssvensk kulturtidskrift?

I vintras tittade jag närmare på kulturbevakningen i våra finlandssvenska medier idag i artikelserien ”Vem bryr sig om kritiken?”.

Då gjorde jag också en publikundersökning på Svenska Yles webb där läsarna/lyssnarna fick säga sitt om kritiken i de finlandssvenska massmedierna, tidskrifterna och webbplattformarna.

Hälften av de drygt 200 som svarade på enkäten uppgav att de regelbundet läser finlandssvenska kulturtidskrifter. Bland de mest populära tidskrifterna var Ny Tid, Astra, Nya Argus, Horisont och Finsk Tidskrift.

Stenhus eller hus byggt av halm?

Men hur mår våra finlandssvenska kulturtidskrifter idag? Räcker prenumeranterna till och hur ser ekonomin ut? Är den ekonomiska basen stabil som ett stenhus eller är huset byggt av halm som vilken vargavinter som helst kan fälla?

Ida Söderlund är ordförande för Tidskriftscentralen som arbetar för att göra de finlandssvenska kultur- opinions- och vetenskapstidskrifterna synliga.

I Tidskriftscentralen ingår tretton finlandssvenska tidskrifter. Föreningen bevakar tidskrifternas intressen och strävar efter att stärka deras ställning och att främja deras kvalitet.

Enligt Ida Söderlund finns det en mångfald inom det finlandssvenska kulturtidskriftslandskapet idag med stor variation vad beträffar såväl innehåll som utformning.

Arbetet med att jobba fram en kulturtidskrift vilar på frivilligarbete – få har möjlighet att ha avlönad arbetskraft på heltid.

- Många kulturtidskrifter lever på ganska lite pengar. De flesta som jobbar med kulturtidskrifter är avlönade på deltid eller på visstid och skribenterna är oftast frilansare som får väldigt lite betalt - om de överhuvudtaget får ersättning för sitt arbete.

- Nivån på arvodet beror givetvis på hur stort stöd tidskriften får från olika håll och på antalet prenumeranter.

De flesta kulturtidskrifter lever i hög grad på bidrag från olika stiftelser, fonder och samfund samt på understöd från Undervisnings- och kulturministeriet.

- Flera av de tidskrifter som är med i Tidskriftscentralen har i år fått sänkt bidrag från de finlandssvenska fonderna, en del har t.o.m. blivit utan bidrag.

- Men vi kan ju inte heller tänka att tidskrifterna enbart lever av och på fondpengar, utan vi får kanske snarare se tidskrifterna som en gemensam angelägenhet där man visar sitt gillande genom att teckna en prenumeration.

Enligt Ida Söderlund kan också ett litet avbräck i ekonomin sätta stora spår i en kulturtidskrifts verksamhet:

- Många tidskrifter har fått tänka om och se över sin verksamhet. En del funderar på att gå över till webben medan andra till och med funderar på att lägga ner.

Seglivade tidskrifter

Vid sidan av Tidskriftscentralen jobbar Tidskriftsprojektet sedan år 1995 med att stärka och stödja de finlandssvenska tidskrifterna bland annat genom olika former av fortbildningar och kursverksamheter.

Tidskriftsprojektet jobbar också för synlighet för tidskrifterna på bokmässor, i Den finlandssvenska bokkatalogen, på webben och på den digitala portalen paperini.com.

Till Tidskriftsprojektet hör i dag sammanlagt drygt 100 tidskrifter, allt från mindre medlemsbulletiner till stora och regelbundet utkommande tidskrifter.

Sedan drygt tio år tillbaka är Thomas Rosenberg koordinator för Tidskriftsprojektet och enligt honom är de finlandssvenska tidskrifterna över lag seglivade:

- Det verkar som om vi finlandssvenskar trots allt är oerhört fästa vid våra tryckta medier, både dagstidningar och tidskrifter. Om vi jämför med Sverige har vi ett överraskande stort antal tidskrifter. I Sverige och i övriga Norden har omsättningen bland tidskrifter varit betydligt större då flera tidskrifter har gått under och nya grundats.

- Hela tjugofem av våra tidskrifter är över hundra år gamla. Under de senaste decennierna är det förvånansvärt få som lagt ner sin verksamhet. Några har kommit till och några få tidskrifter har helt och hållet slopat printformatet för att enbart finns på webben.

Enligt Thomas Rosenberg är tidskrifterna lika livskraftiga som de organisationer som upprätthåller dem:

- Merparten av tidskrifterna vi har i Svenskfinland idag är medlemsblad och bulletiner för olika organisationer. Under senare år har många organisationer diskuterat huruvida det är ändamålsenligt att hålla fast vid den egna tidskriften, men de allra flesta har kommit fram till att det skulle vara att spara på fel ställe att lägga ner tidskriften som är en viktig länk till medlemmarna.

Fonderna viktiga bidragsgivare

Konstsamfundet hör till dem som ger mest bidrag till de finlandssvenska tidskrifterna – dels genom stöd till Tidskriftsprojektet, dels till enskilda aktörer och samfund som ger ut tidskrifter.

- Beloppen varierar beroende på hur många och hurdana ansökningar vi får in. Ingen erhåller automatiskt understöd. Att en sökande i en omgång beviljats bidrag innebär inte att bidrag erhålls i kommande omgångar, svarar kultursekreterare Klara Paul på Konstsamfundet per e-post.

Svenska kulturfonden understöder också på olika sätt de finlandssvenska tidskrifterna, bl.a. genom bidrag till Tidskriftsprojektets och Tidskriftscentralens verksamhet.

Annika Pråhl är kulturombudsman på Svenska kulturfonden, och enligt henne ger kulturfonden bidrag till tidskrifter som har ett tydligt kulturinnehåll och därutöver till enskilda kulturskribenter liksom litteraturföreningar.

- Våra stöd går till 7-10 tidskrifter per år. Antalet varierar beroende på hur de utkommer, ansökans kvalitet och om det finns oredovisade bidrag från tidigare år, uppger Annika Pråhl i ett e-postmeddelande.

Samtidigt konstaterar Annika Pråhl att kulturtidskrifterna har en viktig funktion i att bredda kulturdebatten.

Sedan år 2004 arrangerar Svenska kulturfonden Hans Ruin-essätävlingen tillsammans med ett antal finlandssvenska kulturtidskrifter i syfte att trygga den finlandssvenska essäistikens fortlevnad och att uppmuntra till spännande och stilistiskt stimulerande texter.

Uteblivna stöd och ökade kostnader tär på resurserna

Vid sidan av de privata fonderna och stiftelserna stöder Undervisnings- och kulturministeriet utgivningen av kulturtidskrifter med specialbidrag.

Christian Lång, som är verksamhetsledare för Tidskriftscentralen, riktar dock en viss kritik mot kulturtidskriftsstödet i dess nuvarande form:

- Staten har blivit striktare med sitt kulturtidskriftsstöd. Man måste betala tillbaka understödet helt eller delvis om man visar vinst. Det innebär att man tvingas ligga på minus eller noll hela tiden och det är inte hållbart. Tidskrifter som har skulder och dålig ekonomi har ingen chans att komma på fötter på grund av det kravet. En vinst eller en förlust för ett enskilt år säger inte någonting om tidskriftens ekonomi. Man borde hellre se på det egna kapitalet.

- Statens kulturtidskriftsstöd borde ändras från specialstöd till allmänt understöd. Då skulle återbetalningskravet försvinna. Det är svårt att utveckla en tidskrift eftersom inkomsterna kan variera från år till år: om någon ger ett större understöd ett år är det någon annan som sänker sitt understöd följande år.

- Kulturtidskrifter behövs för demokratin och yttrandefriheten. Kulturjournalistiken är en möjlighet att bekämpa desinformation och falska nyheter, slår Christian Lång fast.

Ifjol beslutade Undervisnings- och kulturministeriet att inte bevilja biblioteken inköpsstöd för kulturtidskrifter för år 2018 med hänvisning till att man som bäst gör en helhetsutredning om stödet. Ett beslut som givetvis väckt ramaskri och oro i tidskriftskretsar:

- Många av våra läsare finns på biblioteken och därför är det av största vikt att biblioteken också i fortsättningen skulle ha möjlighet att prenumerera på så många tidskrifter som möjligt. Det är givetvis också en stor förlust för såväl tidskrifterna som för läsarna på biblioteken runtom i landet, konstaterar Ida Söderlund.

Samtidigt har posten också höjt sina distributionsavgifter för tidningar och tidskrifter, vilket ytterligare tär på tidskrifternas knappa resurser.

Digitaliseringen en ödesfråga

De senaste åren har vi sett tidskrifter som Pajazzo komma och gå, Filmjournalen kastade in handduken för ett år sedan och Ny Tid har gått från veckotidning till månadsmagasin.

Studentbladet och Föreningen Brages kulturvetenskapliga tidskrift Laboratorium hör till de tidskrifter som blivit digitala.

Och efter några år som webbpublikation har Kontur från och med i år börjat utkomma i tryckt form.

Enligt Thomas Rosenberg har kulturtidskrifterna traditionellt haft mycket trogna prenumerantskaror:

- De sviktar säkert lite, men alla har tillsvidare klarat sig på något sätt. Vid sidan av fondstöd och statligt stöd är kulturtidskrifterna beroende av prenumeranter. Men väljer man att gå in för digitalisering kan det vara dödsstöten för en tidskrift.

Ida Söderlund konstaterar för sin del att man givetvis sparar in på distributionskostnaderna om man väljer att vara en tidskrift på webben, men för många tidskrifter är det viktigt att utkomma i pappersform:

- Det finns en beständighet i pappersformatet, och rent visuellt och estetiskt är det viktigt för många tidskrifter att utkomma i tryckt form.

Antalet kulturtidskrifter i Svenskfinland idag är rätt stort, och man kan ju undra om det finns plats för alla?

- Förvisso är Svenskfinland en rätt liten målgrupp eller marknad, men trots det finns det, eller borde finnas, utrymme för olika nischade tidskrifter. Det skulle vara oerhört trist om variationen på tidskrifter skulle krympa bara för att vi är så få finlandssvenskar, säger Ida Söderlund.

Nya skribenter ger nya läsare

Och så till frågan som alla inom mediebranschen ställer sig idag: hur ska man nå de unga?

Ida Söderlund är övertygad om att man kan nå nya, unga läsare genom att ta in nya skribenter som är intresserade av att skriva.

Av tradition har kulturtidskrifterna fungerat som en form av plantskola för unga skribenter som fått pröva sina vingar och slipa på hantverket.

- Många tidskrifter har bra nivå och hög kvalitet på sitt material. Det finns utrymme för unga skribenter som vill prova sig fram, samtidigt som de flesta tidskrifter också har en bas med äldre skribenter som skriver regelbundet.

Thomas Rosenberg säger sig vara galet optimistisk inför framtiden:

- Vi måste komma ihåg att det är lätt att ge ut en tidskrift idag. Det är varken tekniskt svårt eller särdeles dyrt – förutom distributionen som givetvis kostar en del. Det svåra är att nå ut.

- Många unga har fått nog av det digitala och söker sig till tidskriften – både som skribenter och som läsare. Jag är övertygad om att det kommer att uppstå nya tidskrifter som ges ut av små grupper med olika nischade koncept. En tidskrift är trots allt lite mer varaktig än flödet på en platta.

- Tidskrifterna är viktiga för att bredda samhälls- och kulturdiskussionen. De utgör en gemensam offentlighet på ett helt annat sätt än till exempel bloggar, slår Thomas Rosenberg fast.