Tomas Jansson: Festivalen som förvandlade Åbo
Ibland kan drömmar förverkligas, och ibland får drömmar oförutsägbara följder. För 30 år sedan var Åbo en död sommarstad, men stadsfestivalen Down By The Laituri förändrade allt. Tomas Jansson minns en glädjens karneval.
Finland 1988. Mauno Koivisto återväljs som president. De Gröna blir ett parti. Kyrkan får sina första kvinnliga präster. Sommaren är festivalernas förlovade tid, och rockfestivaler handlar om att rouda publiken ut i skogen eller till någon avlägsen landsort, så långt från en stadsmiljö som möjligt. Helsingfors hade visserligen försökt bryta trenden med sin Urbaani Festivaali, men den blev inte långvarig.
Åbo 1988. Här föds stadsfestivalen Down By The Laituri som får invånare att för ett veckoslut återerövra sin stad. Samtidigt lyckas DBTL förvandla både Åbos stadsbild och sommarliv. Men för att kunna förstå hur revolutionerande och unik festivalen egentligen var, behövs det ett tidshopp till 1980-talet, och en beskrivning av hur Åbo såg ut då.
Då Åbo sommartid var en död stad.
Det var en annan tid.
Åbobor som ville komma nära en strand åkte 15 kilometer till Nådendal, eller till skärgården. Åstranden brydde sig ingen om. Den var mörk och promenadovänlig, dominerad av bilar och alkoholister. Att man skulle flanera längs ån fanns liksom inte på kartan. Här fanns varken caféer eller restauranger – med undantag av klassikern Pinellan vid Domkyrkobron.
Det Åbo hade var en livskraftig universitetsmiljö med en stark rockklubbverksamhet, udda konstprojekt, en tvärkonstnärlig öppenhet. Och så hade man en å-miljö som bara väntade på att utnyttjas.
Alla pusselbitar fanns alltså där; ett sommarÅbo som skrek efter händelser, och ett existerande tvärkonstnärligt nätverk. Och framför allt fanns här en idéspruta som var tillräckligt vågad och fördomsfri; Jorma Teerijoki, en centralfigur inom Åbos rockarrangörskretsar.
Tillsammans med vänner och eldsjälar vågade man satsa på det omöjliga.
- Jorma var idésprutan och den som satte igång saker, men runt honom fanns sedan en stor grupp människor som jobbade med att idea vidare och förverkliga, alla utgående från vad man själv var bäst på, berättar Riikka Oksanen.
Det var hon som kläckte namnet, Down By The Laituri.
30 år senare är Åbo en helt annan stad. Den som idag flanerar längs å-strandens myller av restauranger och caféer, bland mängder av promenerande människor, kan omöjligtvis förstå hur miljön länge kunde vara så död. Nu har allt blommat upp – med undantag av festivalen, som idag inte har någonting alls med den ursprungliga idén att göra.
Men varför dog den så unika festivalidén? Och hur kom det sig att det var just i Åbo som en festival som DBTL kunde bli till något alldeles speciellt när Helsingfors lyckades så dåligt med sin Urbaani festivaali?
Det finns svar på de frågorna. Men först återvänder vi till 1988, och den allra första festivalen.
En festival som triggade det unika oväntade
Idén var att skapa händelser kring ån, ge utrymme för improviserade happenings, få stadens invånare att röra på sig, flanera, upptäcka själva.
Jag minns själv hur glad jag blev över festivalen. Känslan av att min stad äntligen vaknar till liv, att staden släpps fri och att vi invånare också lyckas ta vara på chansen. För ett veckoslut var det inte bilarna eller den såkallade Åbosjukan (som ledde till att många historiska byggnader revs) som regerade, istället var det som om stadens invånare för ett veckoslut återerövrade sin stad.
- DBTL var något så speciellt att festivalen snabbt lockade till sig människor och artister som ville vara med, berättar Riikka Oksanen.
Eller som festivalens 10års-jubileumsbok slog fast; ”Kärleken till festivalen födde den och höll den vid liv”.
Första festivalåret 1988 bjöd på ett 60-tal artister på 15 scener, 12 av dem låg vid den tidigare så folktomma å-stranden. Och det var som om festivalen hade öppnat en damm. Ingen visste vad man hade att vänta, inte ens arrangörerna, men kanske just därför bjöd festivalen direkt på en atmosfär som var alldeles speciell, så speciell att arrangörerna bestämde sig för att göra DBTL till en tradition.
- Till en början hade vi inga framtidsplaner, minns Riikka Oksanen. Vi levde och förverkligade i stunden. Men det första året blev så njutningsfullt och bra att vi bestämde oss för att fortsätta.
Ryktet spreds. Landets viktigaste artister kom till DBTL, blandat med obekanta men spännande utländska namn. Också publiken kom. 1995 hade festivalen redan 150.000 besökare.
”Den som söker han finner”
Det speciella med Down By The Laituri var att festivalen var först i Finland med att på riktigt utnyttja en stads geografi, och göra den till en central del av festivalbygget.
Som festivalbesökare var man tvungen att promenera omkring och söka upplevelser själv för att få ut det maximala, och så blev också publiken en central del av festivalen. Då saker och ting kunde hända oannonserat och spontant, räckte det inte med att bara sätta sig ner på en konsertplats. Det gällde också att röra på sig, vara nyfiken. Och här gällde faktiskt det bibliska uttrycket ”den som söker han finner”.
Det var möjligt eftersom festivalen undvek stängsel och stängda konsertplatser. Då det som hände utomhus var gratis och därför så lättåtkomligt, lyckades DBTL med att skapa en helt ny festivalkultur som levde på glädjen att upptäcka och bejaka det oväntade. Det gjorde ingenting om artisten var obekant, det att någonting plötsligt hände mitt i din stad, i parker och längs trottoarer, var redan det stort.
Då jag rapporterade om festivalen för lokaltidningen Åbo Underrättelser, försökte jag år efter år hitta de rätta stora orden för att beskriva stämningen.
Det jag kom fram till var begrepp som ”Det unikas festival” eller ”En glädjens karneval”. Eller hur glad man kunde bli ”bara av att gå hand i hand med festivalstämningen, glad över att känna att det går att släppa staden fri, hur glädjen tar ett strupgrepp om stadens mängder av flanerande människor”.
Det var ju speciellt. Ännu under det sena 80-talet flanerade man inte i Åbo, eftersom det inte fanns vettiga promenadstråk att flanera längs.
Unika galna spelningar blev DBTLs varumärke
- En ursprunglig idé var också att inga artister skulle komma till festivalen för att göra en normalspelning, berättar Riikka Oksanen. Det skulle vara något speciellt som utgångspunkt, och från det uppstod sedan alla helt unika idéer.
Det var fint att se hur miljön och den tillåtande atmosfären faktiskt kunde trigga artisterna, som började hitta på egna vansinniga omöjliga projekt just med tanke på DBTL.
En rockkonsert från bottnen av ett vattenfyllt simstadion? Omöjligt! Eller? 1995 genomförde Miljoonasade världens sannolikt första undervattenspelning, i Samppalinnabassängen.
En rockkonsert med bandet inlåst i en kleinbuss ombyggd till en fängelsecell? Vansinne! Och då måste det ju genomföras. Så döper Kumikameli/Eläkeläiset för ett veckoslut om sig till The Papillons, klär sig i Björnliga-fångdräkter, placerar högtalare på taket till kleinbussen, och kör runt i staden medan man spelar inne i bussen.
Hur låter en rockklubb en tidig söndag morgon? Omöjligt! Eller så inte. DBTL kallar klubben för Krapulaklubi, och slår upp dörrarna en söndag klockan 09.
Eller tre band som bestämmer sig för att tävla om vem som hinner med flest spelningar under festivalveckoslutet. Så uppträder de överallt, minst 15 minuter långa spelningar inför minst 20 personer är kravet, och så spelas det på dagisar, doktorsdisputationer, bröllop, var som helst i staden.
Tillsammans hinner de tre grupperna med över 100 spelningar, och till slut koras Kumikameli till segrare.
Eller konserter i Domkyrkan (gospelsoul som lockade till dans), eller på fängelsegårdar, i garage och parker, flytande på båtar eller körande i bilar, vid sidan av alla traditionella klubbar. Det var konstprojekt och klassisk musik, schlager och barnprogram och diktläsning. Så många magiska ögonblick, så ovanliga och osannolika och oväntade.
Också artisterna kände av något speciellt; ”På DBTL log publiken mer än någon annanstans”, konstaterade artisten/skådespelaren Mari Rantasila.
Men varför lyckades Åbo?
Jag söker upp Juha Roiha, involverad i Åbos rockklubbverksamhet i början av 1980-talet innan han flyttade till Helsingfors och blev journalist vid YLE. Han konstaterar att Åbos historia och traditioner spelade en avgörande roll.
- Åbo har alltid varit undergroundens förlovade stad, det var ingen slump att u-liike föddes just i Åbo. Studentmiljön var fri, Åbo var ett centrum för landets mellanöl-barkultur, fackföreningsrörelsen var radikal, här fanns ett tidigt bokcafé och en vegetarisk restaurang, det fanns miljöer för en alternativ rörelse, stadsaktivism och flera aktiva rockklubbar. Alla nätverk fanns där färdigt, det behövdes bara någon som satte bollen i rullning.
- Och då bollen en gång rullade kändes det som att allt var möjligt. Faktiskt riktigt allt, ju vansinnigare desto bättre.
Till och med finländsk 80-talspolis kunde se på det hela med öppna sinnen. ”Kanske litet för mycket öldrickande, men vi valde att följa en mild linje, så länge drickandet hålls inom rimliga gränser”, konstaterade en konstapel för mig efter första festivalåret. Och då måste man hålla i minnet att det på den tiden var strängt förbjudet att i Finland dricka alkohol på offentliga platser.
Utan DBTL, ingen europeisk kulturhuvudstad?
DBTL blev en symbol för Åbos nya sommarliv. Plötsligt blev Åbo en sommarstad. Restaurangbåtar, caféer, gallerier, å-stranden förvandlad till gågator – och snart längtade ingen längre till Nådendal.
Det hade kanske hänt i alla fall, sannolikt hade Åbo förändrats i alla fall. Men också Juha Roiha är övertygad om att det aldrig hade hänt så snabbt utan Down By The Laituri.
- DBTL öppnade ett lås. Och det behövdes något som fick det att hända på en gång, annars hade Åbo fått vänta långt in på 2000-talet innan man hade lyckats komma överens om att få till stånd det som nu gick så snabbt.
Själv tänker jag att det utan festivalens inverkan knappast hade funnits förutsättningar att 2011 göra Åbo till Europas kulturhuvudstad, och Juha Roiha protesterar inte; ”DBTLs betydelse är större än vi förstår”.
Men varför dog den ursprungliga idén? Är det så enkelt att det som är riktigt stort alltid brinner snabbt?
Rutin och ekonomi blev det ursprungliga DBTLs död
- Småningom blev allt rutin och upprepningar, säger Riikka Oksanen. 1996 eller så började stängsel byggas kring vissa händelser, och så dog den ursprungliga idén. Jorma och jag drog oss ur, ett par somrar hittade vi istället på egna saker inom ramen för festivalen.
Kanske litade man också för mycket och för länge på improvisationens kraft, och på att talkoandan skulle hålla för evigt?
- Man hade ju ingen koll på det ekonomiska, konstaterar Juha Roiha. Och så ville man ha allt av allt. Förr eller senare når man en punkt då det inte längre håller, en talkoanda kan ju inte heller hålla hur länge som helst. Och senast då idésprutan och verkställaren Jorma Teerijoki dog (1998) så dog också den ursprungliga festivalen. Idealismen övergick i realism, och då försvinner ofrånkomligen någonting.
Det ursprungliga DBTL gick i konkurs, nya aktörer tog över. Till slut såldes festivalnamnet till arrangörer som inte hade någon relation till den ursprungliga idén, och som har förvandlat festivalen till en högst ordinär nöjestillställning. I år arrangeras DBTL inte ens vid Åstranden, och händelsen annonseras bland annat med att den bjuder på landets bästa vip-område.
Tack till Reino Koivula för bilder från det första festivalåret, för 30 år sedan.