Lurviga kompisen Sheila besöker äldreboenden - "Ibland börjar de äldre gråta av lycka"
Alexandra Orrman har redan i två år varit medlem i föreningen Finlands lurviga kompisar med sina två hundar. Nu har det blivit katten Sheilas tur att sprida glädje bland åldringarna.
Sheila är en åtta år gammal katt av rasen devon rex. Trots att rasen ofta är rätt livlig och temperamentfull så är Sheila en lugn katt.
- Sheila har alltid varit ganska lugn och lat så jag tänkte att jag testar om hon också skulle kunna fungera som kompisdjur. Det visade sig att hon är bra på det, berättar Orrman.
Sheila övar ännu på att besöka åldringar. Helst skulle hon enligt Orrman springa runt lite och kolla läget innan hon hälsar på alla. Hon klarar ändå redan av att sitta lugnt i famnen och hälsa.
Orrman tycker om att besöka äldreboenden och hon blir själv glad då hon gör det.
- Det är roligt att se hur glada och rörda de äldre blir. Ibland börjar de till och med gråta av lycka då de till exempel tänker på något djur de har haft i barndomen, berättar Orrman.
Djur kan få människor att må bättre
Orrman är socionom och har gått en tillägsutbildning i socialpedagogisk hundverksamhet. Efter utbildningen blev hon intresserad av att använda sina djur även inom frivilligarbete.
Hon vill nu fortsätta utveckla sina kunskaper inom djurassisterad verksamhet.
- Jag tycker själv att djur och musik är sådant som man borde utnyttja mera för att få folk att öppna upp sig och utrycka sig. De är bra verktyg för att få människor att må bättre, tycker Orrman.
Inom firvilligarbetet tycker Orrman det finaste är då en åldring som inte längre reagerar på någonting vaknar upp och det börjar tindra i ögonen.
- Ibland börjar de till och med prata hela meningar till djuret, berättar hon.
Enligt Orrman händer det ofta att man inte förstår hur ovanligt det är att personen pratar förrän vårdpersonalen berättar att det inte brukar hända.
Även inom barnskyddet använder Orrman sig av sina djur
Orrman jobbar inom barnskyddet på dagarna och även där får hundarna ofta vara med.
- Jag har med mina hundar åtminstone en gång i veckan. Det är fint att se hur de kan hjälpa barn att öppna upp och prata om sina problem, tycker Orrman.
Om man är intresserad av att gå med i en förening för kompisdjur så tycker Orrman att man först ska tänka efter om ens djur skulle njuta av det. Alla djur lämpar sig inte som kompisdjur.
- Om man har ett djur som man tror skulle tycka om det så kan man anmäla sig till vår förening. Sedan går man på föreläsning och så testas djuret. Det får inte vara skyggt eller aggressivt, berättar Orrman
I föreningen Finlands lurviga kompisar önskas det att man besöker ett ålderdomshem eller dyligt en gång i månaden. Orrman gör själv besök ungefär en gång i veckan.
- Det känns inte som ett jobb utan snarare som en rolig hobby, säger hon.
Alla tycker inte om att få besök av djuren
Trots att de flesta blir mycket glada då de får besök av djuren så är alla inte så förtjusta i de lurviga kompisarna.
- Det finns såklart sådana som är rädda eller allergiska. Ofta vet vårdarna vem som vill besökas av ett djur eller så frågar vi personen i fråga. Kan personen inte svara så ser man ofta på kroppspråket om ett besök är önskat, säger Orrman.
Besöker de en sängliggande patient kan djuren få sitta i sängen.
- En kanin, katt eller en liten hund kan man få hålla i famnen även om man är sängbunden, säger Orrman.
- Vi får också hålla lite koll på att ingen gör djuret illa. Det händer att någon är lite för hårdhänt eller river i pälsen och då får vi helt enkelt ingripa.
Här kan du lyssna på intervjun med Sheilas ägare Alexandra Orrman:
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
