Mormorsväxter kan berätta historier ur det förflutna – änkan Agatha Parman fick en rabarber uppkallad efter sig

Löjtnantshjärta, stormhatt och akleja är blommor som många vill ha i sin trädgård. Det finns traditionella sorter som är svåra att få tag på eller som försvunnit helt. Men det behöver inte vara en dålig sak.

Kjell Wickman har i snart 35 år drivit en plantskola i Närpes. Det var hans far som grundade den 1950. Kjell har upplevt många förändringar i trädgårdsbranschen. Också trenderna bland trädgårdsentusiaster har avlöst varandra. De senaste åren har intresset för traditionella, så kallades mormorsväxter, ökat.

- Det kommer kunder varje dag som beskriver blommor som funnits i mormors eller farmors trädgård. De vill ha samma sorter, eller något som i alla fall är så nära vi kan komma, berättar Kjell Wickman.

Mormorsblommor och växter, är trogna sorter som funnits i gamla trädgårdar. Kjell nämner löjtnantshjärta som en vanligt förekommande, traditionell blomma. Också stormhatt, akleja, riddarsporre och krollilja är så kallade mormorsblommor.

Björk och rönn är traditionella träd som alltid varit populära i trädgårdar. Humle är också en populär mormorsväxt.

Bra att vissa sorter försvinner

Det finns växter som var allmänna för 50 eller 80 år sedan, men som inte längre säljs. Som till exempel korallkornell.

- Vi, och många andra plantskolor, har slutat sälja den eftersom den får ett virus som gör att den helt enkelt inte klarar sig.

Kjell konstaterar att det är ganska naturligt att sorter som inte klarar våra vintrar, eller angrips av skadeinsekter, dör ut.

- Om inte ens vi på plantskolorna får växter som är fria från sjukdomar eller klarar vintern, då är det kanske inte meningen att de ska finnas i någon större utsträckning heller.

Jättebalsamin är en art som kom till Finland som prydnadsväxt i slutet av 1800-talet. I dag är det en främmande art, som i förvildat tillstånd bör bekämpas. Samma sak gäller blomsterlupinen, som också den kom till Finland som prydnadsväxt på 1800-talet.

Pappa Jörgens egen buske

Plantskolans storsäljare är en buske med många år på nacken. Det var Kjell Wickmans pappa Jörgen som under sin praktik i Tavastehus i slutet av 1940-talet fick upp ögonen för den.

- Han berättade att de fick in ett parti blåtry österifrån och en av plantorna var extra tät, grön och fin. Pappa sa åt förmannen att de borde ta hand om plantan och se hur den utvecklas. Förmannen tyckte att min pappa skulle göra det själv.

Sagt och gjort, Kjells pappa tog med blåtryplantan hem till Närpes. Den växte och frodades och han började sälja enstaka buskar av den här sorten.

I mitten av 1960-talet kom försäljningen igång på allvar och under flera årtionden har den varit plantskolans storsäljare. Enligt Kjell är det den vanligaste buskplanteringen i hela Finland.

- Vid till exempel alla motorvägar växer blåtrybuskar som bär min pappas namn, Lonicera caerulea 'Jörgen'.

Agathas rabarber

I Margaretha "Teta" Reinlunds trädgård i Kristinestad finns också en alldeles egen, unik växt. Men det handlar inte om blåtry, utan om rabarber.

- Den här rabarbern har funnits här sedan jag var barn och det var familjen Parman som planterade den. Det var dom som byggde huset i mitten av 1800-talet och sedan också anlade trädgården.

Johan Gustav Parman reste på världshaven som kapten på olika fartyg. År 1871 omkom han och hela manskapet, på väg från Italien till Amerika. Hans fru och tre av barnen blev kvar i huset, där trädgården blev en viktig del i deras liv.

- De hade ingen annan försörjning än trädgården, där det odlades både grönsaker och blommor. Det finns äldre människor här i stan som berättat att de bland annat köpt morotsfrön av fröknarna Parman.

Då Margarethas föräldrar köpte huset i slutet av 1940-talet ville hennes pappa att trädgården skulle vara lättskött.

- Äppelträd och bärbuskar skulle det finnas, men annars blev det så småningom gräsmatta nästan överallt. Ganska många av de blommor och grönsaker som tidigare växte i åtminstone hälften av trädgården försvann.

Den klena rabarbern

Men rabarbersorten med de röda, tunna stjälkarna sparades. Margarethas mamma ville gärna ha en annan sorts rabarber.

- Jag minns att min mamma hela tiden sa att vår rabarber var så klen. Men den har ändå fått vara kvar under alla år, och det är jag glad för, säger Margaretha.

För någa år sedan hörde hon ett radioprogram, där Naturresursinstitutet Luke efterlyste gammaldags rabarber. Det handlade om rabarber med rödaktiga stjälkar.

Margaretha visste att rabarbern som växte i hennes trädgård var en gammal sort, planterad i slutet av 1800-talet. Hon skickade in prover av rabarbern. Analysen visade att det inte handlade om just den sort som Luke sökte, men att den var ändå unik.

- Det är en helt egen sort och jag gav den namnet Agatha efter frun i huset. Hennes man var en framgångsrik sjökapten som det har pratats mycket om. Men Agatha var "bara" hans fru och sedan änka. Jag ville helt enkelt att hennes namn skulle finnas bevarat någon annanstans än på gravstenen.

Mormorsväxter ger inte upp så lätt

I Margarethas trädgård finns ännu gräsmattan som hennes pappa anlade. Den samsas med äppelträd och vinbärsbuskar och en hel del blommor, både i rabatter och i gräsmattan.

- Akleja dyker upp här och var, i lite olika färgnyanser. Sen finns det prästkrage och en sorts gula bollar som jag inte vet namnet på, men de finns kvar från fröknarna Parmans tid.

De traditionella mormorsväxterna har växtkraft och ger inte upp så lätt. Margaretha försöker inte heller tämja sin trädgård. Det som dyker upp och blommar får blomma, också maskros.

I en pergola njuter hon av både förmiddagskaffe och sena middagar. Hon har bord och stolar här och var för att kunna njuta av trädgårdens olika rum. I ett äppelträd som hennes pappa planterade hänger flaskor som prydnad.

- Då mina föräldrar köpte huset bodde pigan som varit anställd av familjen Parman ännu kvar. Hon skötte trädgården och odlingarna så länge hon orkade och hon berättade många historier om hur det var på Parmans tid.

- Trädgården hade runda planteringar med gångar som snirklade sig mellan dem. Jag och min syster fick inte springa och leka där. Vi gick i sällskap av någon vuxen och jag minns att det var väldigt vackert och frodigt.

Då pigan dog togs planteringarna så småningom bort. Men att önska sig tillbaka till en svunnen tid är inget Margaretha gör. Hon njuter av trädgården som den är.

- På våren och försommaren är det mycket trädgårdsjobb. Men sen tar trädgården över och då låter jag den göra det.

Trädgården väcker intresse

Margaretha Reinlund var med i evenemanget Öppna portar som hölls i Kristinestad i mitten av juni.

- I tio år har vi ordnat Öppna portar. Det är roligt att människor vill besöka våra gårdar och trädgårdar.

Under årets evenemang tyckte Margaretha att det var många yngre människor som vandrade runt från gård till gård.

- Det är en speciell stämning i gamla trädgårdar. Och det är roligt att märka att också unga människor uppskattar det.