Förlöjligande, rädsla, frigörelse och seger – så har gaylivet i Helsingfors utvecklats sedan 1970-talet
Sommaren 2018. Helsingfors svämmar över i regnbågsflaggor, kärlek och välvilja. Då Peter Oljemark i medlet av 1970-talet som 22-åring insåg att han var homosexuell kunde han aldrig föreställa sig att hemstaden en dag skulle omfamna mångfalden.
Innan intervjun riktigt kommit igång lyckas redaktören trampa i klaveret: i introduktionen smyger sig ordet hbt-senior in i samtalet.
Det kallades sjukdom nummer 302.
- Senior! Jag är väl ingen senior heller, jag är faktiskt bara 65 år, avbryter Oljemark barskt, men med ett leende på läpparna.
Då Peter Oljemark föddes var han både sjuk och brottsling. Homosexualitet avkriminaliserades 1971 men klassades som en sjukdom ännu i tio år till.
- Det kallades sjukdom nummer 302. Det var ett fruktansvärt hysch-hysch kring det, homosexuella var väldigt stigmatiserade och diskriminerade, minns Oljemark.
Stanna hemma om du vill hålla handen
På 1970-talet fanns det just och just två tv-kanaler i Finland. Tanken på dejtingappar, prideparader och att samkönade par kunde gå öppet hand i hand var lika främmande som en resa till månen.
- Ville man träffa någon så fick man göra det hemma hos någon. Eller så kunde man ses på kafé, men då fick det ske mycket diskret, berättar Oljemark.
Några andningshål fanns det ändå.
- Vanhan kellari var ett populärt ställe och så ordnades det på lördagar något som kallades för Sirkan tanssit. Det fanns ju en viss spänning i det för att allt var så hemligt, men inte saknar jag den tiden.
Skandaler och diskriminering
1970-talets medielandskap dominerades ofta av skandaler om homosexuella. Tidningarna kunde skandera ut rubriker som "Han är en sådan!", där sådan syftade på homosexualitet.
- Det var okej att förlöjliga bögarna i pressen och komma med avslöjanden. De saker som lättvindigt skrevs då lände nog inte kvällspressen någon heder, berättar Peter Oljemark.
Förutom förlöjligande förekom även diskriminering, något som Oljemark upplever att han själv råkat ut för.
- År 1986 sökte jag tjänsten som chef för magistraten i Helsingfors. Jag var klart toppkandidaten, blev inte vald. Istället blev tjänsten otillsatt och ett år senare gjordes ett nytt sök och en annan kandidat, han som hade skött jobbet tillfälligt, fick tjänsten.
Senare fick Peter Oljemark, som istället blev häradsskrivare, veta hur det hela egentlgien hade utspelat sig.
- Han som fick jobbet berättade för mig att han från högsta ort hade uppmanats söka tjänsten, så att den inte skulle gå till mig. För som homosexuell kunde jag vara en säkerhetsrisk!
Från innergårdar till uteservering
Under 1970-talet förlöjligades homosexuella och under 1980-talet räddes man dem på grund av hiv, något som Peter Oljemark navigerade sig tryggt förbi.
- Visst var vi ju alla försiktigare under den tiden, men jag var i ett långvarigt förhållande från 1980, så det berörde inte mig.
Under tidigare decennier hade homosexuella fått hålla sig undan på krogar gömda på innergårdar, som till exempel Gay Gambrini på Stora Robertsgatan, den första gaykrogen i Helsingfors.
Men på 1990-talet kom friheten.
- Jag bodde på Eriksgatan då baren H2O öppnade, en krog som för första gången var på riktigt öppet gay, där folk stod utanför på uteserveringen och drack öl. Jag tyckte att det var fantastiskt och tänkte att nu har vi kommit ett stort steg framåt.
Han skrev formuläret för registrerat partnerskap
H2O öppnade sina dörrar 1992. Det skulle ändå dröja tio år till innan samkönade par fick en tillstymmelse av de samma rättigheter som heteropar besuttit sedan hedenhös.
Den 8 mars 2002 inträdde det första samkönade paret i Helsingfors registrerat partnerskap, inför häradsskrivare Peter Oljemark.
- Innan det här hade vi haft ett möte med alla magistraterna i landet och någon av kollegerna frågade lite försynt om hur man borde gå till väga vid själva ceremonin, att räcker det om de kommer fram till disken och skriver namnet på pappret, minns han.
En hbt-veteran minns: Sådant var gaylivet i Helsingfors på 1970-talet
Då tog Peter Oljemark sin chans och lämnade sitt avtryck i Finlands gayhistoria.
- Jag hoppade upp och berättade att i Helsingfors tänkte vi sköta det i vigselrummet där jag skulle läsa ur ett litet formulär jag skrivit, fråga kontrahenterna om de vill taga varandra samt ge dem möjligheten att utbyta ringar och en kyss. Lite som en borgerlig vigsel, minns han.
Efter mötet kom kollegerna och ryckte Oljemark i ärmen och undrade om de möjligtvis kunde få en kopia på formuläret han hade skrivit. Hans modell blev sedan gängse sätt att förrätta ett registrerat partnerskap.
- Det gick precis som jag hade planerat, skrockar Oljemark 16 år senare.
Så här tyckte finländarna till om homosexualitet år 1975.
