”Poesi kan man inte äta” - om den politiska diktens funktion och betydelse på 1960-talet
Går det att engagera folk och att sätta massorna i rörelse med poesi, eller är poesin bara en chimär, lek, lögn och förbannad dikt?
I essän “Qu'est-ce que la littérature?” (Vad är litteratur?) från år 1948 skriver den franske filosofen och författaren Jean-Paul Sartre om skillnaderna mellan poesi och prosa.
Enligt Sartre speglar poeten sig själv i språket – det poetiska språket blir ett slags spegel som endast reflekterar poetens eget språk. Detta innebär att det poetiska språket är otjänligt för politiska syften och samhälleligt engagemang.
Prosan däremot använder sig av språket och förmedlar betydelser ut i världen. Till skillnad från poeten riktar sig prosaförfattaren utåt genom en klar glasruta.
Enligt Sartre står prosaistens ord för handling där poeten blir en passiv betraktare.
I en dikt i samlingen Samhället vi dör i (1967) skriver Claes Andersson såhär:
Poesi kan man inte äta / Den är inte för mänskor i nöd / utan för dem vars brist / är av annan art / Poesin är ingen lögndetektor / utan själva lögnen / När städerna och byarna brinner / när risfälten brinner / tänder poeterna sina kandelabrar / och skriver: ”friheten brinner / i mitt hjärta” / Men brinnande hjärtan / luktar inte bränt / Brinnande byar däremot luktar / så som brinnande mänskor luktar
Enligt litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius är Jean-Paul Sartres uttalande om skillnaden mellan det poetiska språket och prosan intressant, och frågan om vad poesin kan användas till är något som både poeter och filosofer ofta funderar på.
- Man upplever att det finns en motsättning mellan det sociala engagemanget och det lyriska uttrycket som man kanske förknippar med en större inåtvändhet och något mer individuellt. Poesin associeras ofta med estetisk njutning, sublim upplevelse och skönhet. Och frågan är hur man ska lyckas förena dessa två, det politiska och det poetiska.
Anna Möller-Sibelius har nyss gett ut boken Dikt och ideologi där hon tar en närmare titt på Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons lyriska produktion under 1960- och 70-talen.
Frågor om förhållandet mellan det politiska och det poetiska, mellan det privata och det allmänna, mellan kollektivet och jaget, är något som engagerar poeterna vid den här tiden.
- Poeterna i min bok tar frågan på största allvar och de brottas med den på olika sätt. Det finns en hel del metapoesi om just detta. Författarna löser frågan på olika sätt, men lösningarna visar på konfliktens närvaro. Man kommer inte med några lättköpta lösningar och avfärdanden om hur det poetiska språket kan hjälpa oss att få ett bättre samhälle. Kanske blir det en kompromiss, men man får leva med den.
Såsom vi kunde se i Claes Andersson dikt här tidigare brottas poeterna med skam- och skuldkänslor, känslor av otillräcklighet och falskhet. Är orden bara floskler och eskapism, ett lätt sätt att slippa ta konkret ansvar?
Vad kan man åstadkomma med poesi annat än ord, kan man åstadkomma en förändring av ett samhälle, kan man engagera folk genom att skriva poesi?
Enligt Anna Möller-Sibelius är det frågor som det finns skäl att ställa:
- Ifall man kan påverka är det på lång sikt det måste ske. Någon skriver en dikt som engagerar, någon läser den och blir berörd och tänker att det ligger något i det, och vad händer sedan? Dikten kan få följder i hur läsaren tänker och vilka handlingar som följer, handlingarna finns i ett större sammanhang och i en struktur som kanske är trög. Kanske det följer något alldeles konkret gott av det hela. Men det är klart att man måste se det hela i ett längre perspektiv och ha stort tålamod.
- Det jag fokuserat på i den poesi jag valt att forska i är tankar och idéer, och inte på det som man i samtida svensk poesi talar om som den aktivistiska poesin där steget från ord till handling verkar vara påfallande kort. Visst finns det sådana element också i 1960- och 70-talspoesin, men jag upplever ändå att de poeter jag undersökt sätter fokus på hur vi tänker och vad det kan innebära i förlängningen.
Idyllen i den politiska herdediktningen
I boken Dikt och ideologi fokuserar Anna Möller-Sibelius på den poesi som trion Gösta Ågren, Lars Huldén och Claes Andersson skrev under 1960- och 70-talen.
Enligt Anna Möller-Sibelius är denna tidsperiod förvånansvärt lite utforskad i den finlandssvenska litteraturhistorien och det finns mycket att upptäcka.
Incitamentet till boken fick Anna Möller-Sibelius i samband med ett planerat projekt om finlandssvensk idylldiktning. Anna Möller-Sibelius uppgift hade varit att forska i idylldiktningen under 1960- och 70-talet, en tidsperiod som man inte på rak arm förknippar med just idyll:
- Projektet blev inte av, men jag fortsatte att forska i ämnet eftersom jag visste att det fanns en del intressanta saker att titta på, bland annat Lars Huldéns herdedikter.
För Anna Möller-Sibelius tedde det sig fascinerande att ta reda på vilken plats idyllen kunde ha i poesin i en så pass starkt politiserad tid och se vad poeterna gjorde med idyllen – för idyllen finns onekligen där som en tråd:
- Det finns en konflikt mellan det ideologiska uppdraget och det sociala engagemanget och idyllen, och i vidare bemärkelse den lyriska genren som har sina egna konventioner. Alla dessa element kan dra åt vitt skilda håll. Hur gjorde poeterna under den här tiden för att få det hela att gå ihop, eller gav de uttryck för att det inte gick ihop?
Arvet efter modernismen
I sin bok Mörkrets kärna (1965) låter författaren Marianne Alopaeus sin romankaraktär Mirjam ge utlopp för sin aversion mot den hyllade naturlyriken:
”(…) jag har fått så nog av drömmande silversjöar och besjälade björkar och symboltunga hallonbuskar -, för hur likgiltig är inte paradisets lustgård mot en enda människa! mot vilket som helst människoansikte: vackert, fult, svart, vitt, gott, ont. Ja ont!”
I mitten av 1960-talet pågick en debatt framför allt i Vasabladet där en del unga författare häftigt polemiserade mot etablerade författares litteratur-, konst- och samhällssyn.
Debatten kom att kallas för ”hallonbacksdebatten” med anspelning på en rad ur Edith Södergrans dikt ”Landet som icke är”.
En av de flitigaste debattörerna var Claes Andersson, som i ett inlägg som bl.a. publicerades i Vasabladet och Hufvudstadsbladet den 1 maj 1965 konstaterade att:
”vi efterlyser en litteratur som på ett meningsfullt sätt griper in i dagens samhälle. – modernismen är död, när blir begravningen? är det inte en finlandssvensk poet som ligger där i hallonbacken är han död? ja, stendöd.”
I Dikt och ideologi konstaterar Anna Möller-Sibelius att det under 1960-talet både fanns en vilja att föra det modernistiska arvet vidare och att skriva i opposition mot modernismen.
- Under sin tid var modernismen en avantgardistisk rörelse som gjorde mycket nytt och som framstod som radikal. Men när modernismen etablerat sig och efter ett antal decennier fått en synnerligen stark position och kommit att betraktas som guldåldern inom den finlandssvenska litteraturen uppstod också ett behov av att göra upp med den och då uppstod det en motsättning.
- Man tyckte att modernismen hade stagnerat, eller att det arv man fört vidare i alltför hög grad hade fastnat i det naturlyriska och det idylliska. Det var framför allt Rabbe Enckell som blev måltavla för den här kritiken.
Rabbe Enckell som i tidskriften Quosego år 1928 framhållit att den rena poesin och konsten bör ”glömma alla mänskliga intressen, eftersom den bäst tar dem tillvara när den söker sina egna intressen.”
Läsaren i fokus
Vilka meningsfulla ämnen var det som de unga författarna ville att den samtida litteraturen och lyriken skulle ta fasta på?
Enligt Anna Möller-Sibelius handlade det om allt från världspolitiska frågor som Vietnam-kriget, de postkoloniala frigörelseprocesserna i Afrika liksom socialpolitiska frågor på hemmaplan där det fanns ett stort engagemang för samhällets svaga och utstötta. Det här var ämnen som inte tidigare betraktats som tillräckligt estetiska för att platsa i poesin.
I den nya poesin var perspektivet ett kollektivt vi, inte ett ensamt jag.
Litterära impulser fick man från såväl finskt som svenskt håll, och man tog intryck av både den ryska futurismen och den amerikanska beatpoesin.
Den nya poesin krävde också ett nytt formspråk, och en populär metod var collagetekniken där man använde sig av dokumentära texter som nyhetsnotiser, reklamspråk eller texter ur faktaböcker för att åstadkomma någonting nytt.
- Nu kom läsaren i fokus på ett helt nytt sätt eftersom läsaren själv måste göra någonting med texthelheten vars mening inte alltid var alldeles lätt att tolka. Det låter svårt, men man kan allmänt säga att poeterna vid den här tiden var måna om att skriva en poesi som var kommunikativ och som tog läsaren i beaktande, konstaterar Anna Möller-Sibelius.
Tre tongivande poeter äntrar scenen
I Dikt och ideologi fokuserar Anna Möller-Sibelius på tre författare som debuterade i mitten av 1900-talet och som under decennierna som följde kom att bli tongivande – såväl inom den finlandssvenska litteraturen som på den kultur- och samhällspolitiska debattscenen.
Till sin litterära stil och karaktär är de tre författarna rätt olika, men de förenas av ett starkt socialt engagemang.
- Gösta Ågren tror på kollektivet och på att mänskligheten tillsammans kan verka för en hoppfull framtid. Samtidigt som Ågren betonar kollektivet kommer drivkraften till allt möjligt gott såsom fred och samverkan ur ett djupskikt hos den enskilda. Men detta djupskikt har en allmängiltighet som vi delar.
- Claes Andersson är för sin del den mest typiska representanten för 1960-talet och för vänsterpolitiken, men ändå på ett mycket nyanserat sätt. Andersson tar också upp det politiska engagemanget som ett motiv i sina dikter och han kan också kritiskt granska det.
- Lars Huldén är kanske den mest undanglidande av dessa tre och den som är svårast att kategorisera. Det är inte lätt att se var han står, men så som jag har läst honom finns också här ett etos, en etisk grundåskådning som är väldigt komplex.
- I sina dikter arbetar Huldén med en polyfon struktur. Han använder sig av många olika diktröster, många olika personer, som påstår vitt skilda saker som absolut inte går ihop. Som läsare kan man tycka att man hör Lars Huldéns egen röst mitt i allt. Det kan vara fallet, eller så inte. Men ifall det är hans egen röst har den ingen central position, utan den är en röst bland alla andra. Det är också ett ställningstagande för friheten att yttra sig och mot det auktoritativa och diktatoriska.
Med humorn som poetisk strategi
Av de tre poeterna är Gösta Ågren kanske den som är knepigast att ta till sig – i hans texter finns ett otal olika filosofiska, etiska och moraliska tanketrådar.
Anna Möller-Sibelius, som själv är född i början av 1970-talet, medger att det är en utmaning att läsa Gösta Ågrens poesi eftersom den präglas av väldligt mycket idéer:
- Jag har sett på mitt tolkningsuppdrag som att jag läser poesin med det avstånd som jag ohjälpligen har till den. Men jag tycker också att det kan vara en fördel att ha en viss distans. Jag tolkar dikterna och sätter in dem i ett sammanhang liksom ett idémässigt sammanhang. Jag försöker hitta paralleller och ibland kontrasterar jag också mot någonting för att göra det hela mer begripligt. Det betyder inte att det nödvändigtvis är det som författaren själv anser vara det väsentliga.
- Jag har inte heller varit intresserad av att spåra influenser, utan jag har sett mera brett på det hela. Gösta Ågrens tankevärld består till exempel av incitament från många olika håll. Här finns sådant som påminner om existentialismen med tankar kring ångest och funderingar över frihet. Annat går tillbaka på en mer romantisk idealistisk tradition som söker sig tillbaka till 1800-talet. Jag har försökt lägga ett slags pussel. En annan läsare kanske skulle ta fasta på andra traditioner att knyta an till.
Där Gösta Ågren kan sägas vara mer eftertänksam och allvarsam till sin framtoning kännetecknas Lars Huldéns texter ofta av en raljerande humor, han odlar med förkärlek parodier och pastischer.
- I Huldéns texter är humorn så pass framträdande att den blir en poetisk strategi som karakteriserar hans diktning. Huldén intar också narrens position i förhållande till samhället - en position som är lite utanför, men samtidigt mitt i. Från denna position kan han tillåta sig att säga sådant som inte kan eller får sägas, att ifrågasätta och visa på det löjliga i olika fenomen. Också Claes Andersson använder humorn som ett verksamt grepp i många av sina dikter.
Det österbottniska landskapet och väckelserörelsen
Där humorn förenar Claes Andersson och Lars Huldén finns det andra stråk som är centrala i Lars Huldéns och Gösta Ågrens författarskap, nämligen de starka banden till den österbottniska jorden och till väckelserörelsen.
När Anna Möller-Sibelius satte igång med sitt forskningsprojekt var det framför allt det vänsterpolitiska engagemanget som hon väntade sig att hitta. Men efterhand insåg hon att hon var tvungen att utvidga definitionen av ideologi till att också omfatta kristendomen:
- Religionen och kristendomen är ett synnerligen centralt tema hos Lars Huldén, och den finns också hos Gösta Ågren på ett mer allmänkulturellt plan. Det är intressant att se hur just kristendomen samverkar med andra frågor som man diskuterade under denna tid.
- Lars Huldén hanterar den kristna traditionen som en ritual, som ett språk, som en diskurs, som något vi använder i vårt språk snarare än som något djupt andligt. Den andliga dimensionen kanske finns där, men den är inte den mest intressanta i hans poesi.
- För Huldén blir det inte bara en uppgörelse med det kristna arvet, utan där finns också blasfemiska dikter om Jesus som kan verka anstötliga för den som är troende. Men om man ser till helheten är Huldén också själv stark förankrad i den här traditionen. Om det finns en uppgörelse finns det också ett återknytande till den. Det är också ett sätt att upprätthålla och att föra vidare den här traditionen. Jag ser det som att Huldén skriver för en sekulariserad publik, och därför är detta tema också lätt att ta till sig än i dag.
Politik på gräsrotsnivå
Av de tre författarna har Gösta Ågren och Claes Andersson varit partipolitiskt engagerade: Ågren var medlem av Finlands kommunistiska parti och Andersson har gjort en lång karriär först inom studentpolitiken och sedan inom rikspolitiken, bl.a. som riksdagsledamot och ordförande för Vänsterförbundet. Och inte minst som kulturminister under ett antal år på 1990-talet.
Enligt Anna Möller-Sibelius var Lars Huldén däremot alltid mån om att bevara sin frihet:
- I en intervju säger Huldén att han har sina åsikter, men att de inte passar in i något partipolitiskt program.
Alla tre skrev i tidskriften Progress, som gavs ut av föreningen ”Progress – finlandssvensk samling för kämpande humanism”, och Gösta Ågren och Claes Andersson medverkade i den kulturradikala tidskriften FBT.
Gösta Ågren var också den drivande kraften bakom etableringen av de alternativa förlagen Författarnas Andelslag och Skrivor.
Under 1970-talet var Ågren också en stark röst för hurrar-rörelsen som var ett slags regional etnisk nyväckelserörelse bland svenskspråkiga i Österbotten.
- Under den här tiden fanns det en dikotomi i Svenskfinlands kulturliv mellan södra Finland och Österbotten. Det var en tudelning som numera luckrats upp, och som i dag ter sig irrelevant. Men för femtio-sextio år sedan fanns det orsak att föra fram det österbottniska, och många av de politiska och poetiska debatterna fördes i Vasabladet av författare och kretsen kring dem.
Var finns kvinnorna?
Att Anna Möller-Sibelius valt att fokusera på tre manliga poeter handlar först och främst om att begränsa materialet:
- Min tanke var inte att skriva om tre herrar. Feminismen var så uppenbart viktig under 1970-talet, och jag hade gärna fått med den dimensionen också. Innan jag bestämt mig för hur urvalet skulle se ut figurerade ett flertal kvinnliga namn i mina anteckningar. Men det var framför allt en kvinnlig författare jag tänkte på, nämligen Eva Wichman som inte var feminist utan kommunist.
- Eva Wichman hade varit spännande att ha med i projektet. Hon debuterade som modernist och skrev högt uppskattade diktsamlingar på 1940-talet. Därefter gick hon in för att skriva aktivistisk politisk poesi. Den borgerliga kritikerkåren förstod sig inte alls på detta och mottagandet blev ganska oförstående.
- När de tre poeterna i min bok kom in på fältet gick hon redan ut. Vid det laget hade hon kommit till en sådan punkt att hon tyckte att det politiska och det poetiska inte gick att förena, vilket är intressant i sig. Hon hörde trots allt till en tidigare generation och var betydligt äldre än mina tre forskningsobjekt. Men hon är viktig som föregångare.
Ett arv att föra vidare?
Lars Huldén avled hösten 2016, men såväl Gösta Ågren som Claes Andersson är fortfarande aktiva som författare och båda två ger ut nya diktsamlingar i höst.
Också rent ämnesmässigt och tematiskt har Ågren och Andersson fortsatt att skriva samhällsengagerad poesi.
På vilket sätt har trion påverkat den finlandssvenska litteraturen och poesin? Finns det ett arv som kommande generationer kan förvalta?
- Det är en fråga som tål att tänkas på. Forskningen hittills har framför allt varit fokuserad på modernisterna och det modernistiska arvet. Det kan hända att impulser från just dessa tre poeters ungdomstid och sådant som de själva har fört vidare i sitt senare författarskap kommit att influera senare poesi. Det här tycker jag själva att är en intressant fråga att tänka på. Rimligtvis måste de ha satt sina spår, det är ju trots allt fråga om tre väldigt starka namn inom den finlandssvenska poesin.
Och på frågan om den politiska och samhällsengagerade poesin från 1960-och 70-talen håller för läsning än idag svarar Anna Möller-Sibelius att poesin inte enbart är intressant som ett litteraturhistoriskt och idéhistoriskt fenomen, utan att den till stora delar alltjämt är läsvärd, tankeväckande och rolig:
- Jag tänker att de tre författarnas poesi faktiskt kan säga oss något om hur vi lever, borde och kunde leva också i dag.
