Bokrecension: En stämningsfull roman med starkt driv
”Eftermiddagarna är värst. Eftermiddagen är som medelåldern, ett fruktansvärt ingenmansland mellan ungdomens tro på allt är möjligt och ålderdomens accepterande av att allt över.”
I Tomas Janssons andra roman Linda bjuds läsaren på en nostalgisk resa genom två decennier ackompanjerad av popmusik.
I fonden finns historiska händelser som murens fall och kriget i det forna Jugoslavien. Världen förändras rakt framför ögonen på en. Samtidigt är tiden flyktig, nuet hör till det förgångna redan innan man hinner blinka.
Linda är en lättläst och stämningsfull roman som är skön att vistas i. Det finns ett driv i texten från första sidan, läsaren sugs med i Janssons uttrycksfulla prosa och vågen bär ända till slutet då man sköljs upp på land, omskakad. Allt är över innan det hann börja.
Huvudpersonen Linda bär på en känsla av utanförskap. Hon trivs inte i sin nya hemstad Åbo, hon hatar skolan och sina klasskamrater och hon kommer inte överens med sin mamma.
Förhållandet till pappan och de gemensamma åkturerna i bilen är det enda som bringar henne tröst. Sen stiger punkiga Mia in genom dörren i klassrummet och inget är som förut. Duon hittar genast varandra, här en vänskap som håller genom åren.
Livet efter festen
Efter några studieår i Åbo flyttar Mia till Berlin där hon träffar själsfränden Robert. Berlin efter murens fall: vilt och vackert, magiskt. Ockuperade hus, utsuddade klassgränser, oändliga vinspäckade nätter i ruinerna av det som var.
Framtiden står öppen som dörrarna till paradiset. Allt är möjligt! Men sen blir det så ofta som det blir i livet och litteraturen: jobbiga avsked, outtalade känslor, missförstånd.
Det blir dags att lämna festen. Förr eller senare måste man ta ansvar för sig själv och sina beslut. Förr eller senare måste man bli vuxen.
Det finns de som inte klarar av det, det finns de som ger upp innan de ens hunnit komma igång, och sen finns det de som anpassar sig och lunkar vidare mot livets eftermiddag, den inte så sällan fruktade medelåldern.
Imponerande dialog
Jansson skriver medkännande. Hans litterära värld känns autentisk och otvungen. Protagonisterna sjuder av liv, blodet pulserar i deras vener. Huvudpersonerna är aktörer i sin omgivning. Både Linda och Mia bedriver akademiska studier. De har ideal och vill förändra världen genom sitt arbete och sin forskning.
Linda studerar sociologi med fokus på kvinnovetenskap. Hon skriver sin gradu om den manliga blicken. Dessa partier är mycket intressanta i mina ögon.
Hur annorlunda såg inte kvinnoforskningen ut på 90-talet jämfört med 2010-talet? Nu handlar det inte längre om kvinnligt och manligt. Nu är det queer, pan- och demisexualitet som gäller. Ingen talar kön längre - begrepp som homo- och bisexualitet hör till en svunnen värld.
Jansson är speciellt duktig på att skriva dialog. Dialogen är rapp och febrig och träffar en nerv. Författarens journalistiska bakgrund är synlig, det finns ett skönt flöde som bär läsaren från Helsingfors till Åbo, till Berlin och till New York, och tillbaka igen.
En vemodig roman om vänskap och kärlek
Ibland hade jag ändå önskat att författaren stannat upp en smula, verkligen vistats i scenerna istället för att smutta på dem för att sen rusa vidare. Dyka in i dem, bygga ut dem.
Jag hade gärna hört mer om Lindas förhållande till föräldrarna - varför förhållandet till mamman var så jobbigt och vad som egentligen hände med pappan. Varför flyttade han utomlands? Och vad hände mellan föräldrarna?
Linda är en vemodig roman om vänskap och kärlek, om hur ungdomens ideal långsamt blandas ut och övergår i någon form av accepterande. Det som var hör till det förgångna och nu är vi här.
Redo att ta an en radikalt förändrad värld med våra förhoppningsvis visa medelåldershjärnor, eller snarare: redo att överlåta världen till en ny, främmande generation.
Text: Kira Nalin
