Från Rubicon till Salutorget: Toppmöten som förändrade världen

Amerikanska presidenten Donald Trump kommer på måndag att inom en kort tid ha träffat både Kim Jong-un och Vladimir Putin. Stora möten mellan stora män, som på pappret är fiender med stora personligheter och följarskaror på kultnivå. Men hur placerar sig Trumps toppmöten i en historisk jämförelse?

Laura Kolbe, historieprofessor på universitetet i Helsingfors, säger att det är svårt att jämföra dagens toppmöten men ser nog att mönstret alltid är det samma.

- Om man nu tänker historiskt på sådana här möten så uppstår det varje gång ett mediaspektakel. Ända sedan de första koncilierna på 300-talet fram till Putin-Trump har de reflekterat sin tids krissituation. På det sättet uppstår alltid starka känslor, ofta på grund av kriser eller krig, säger Kolbe.

De ledare som sedan har en anknytning till dessa politiska eller militära händelser brukar vanligtvis vara ganska stora personligheter som väcker uppmärksamhet, menar Kolbe.

- Så ur diplomatins historia är det ingenting unikt men vår tid uppfattar de här stormaktsledarna som personliga på gott och ont och de väcker starka känslor, säger Kolbe.

Substanslösa möten

Kolbes kollega på Helsingfors universitet, professor Henrik Meinander, tycker ändå att det kan vara svårt att dra paralleller direkt mellan Trumps toppmöten och historiens dito.

- De går inte helt att jämföra med gamla stora möten som Napoleon och Alexander i Tilsit 1807, eller Molotov-Ribbentropp 1939, eller de allierades möten i Potsdam, Teheran och Jalta, för de var alla under dramatiska förhållanden, säger Meinander.

- Nu är det inte ett krig som pågår och att man på det sättet beslutar om vem man ska anfalla eller tvinga till fred eller något sådant, utan det är snarast ett möte av typ när Chrusjtjov träffade Eisenhower 1955 efter Stalins död.

Då var Chrusjtjov ny på toppen och ingen visste hurudan ledare han skulle bli, i företrädaren Stalins fotspår.

Meinander menar att sådana möten, då amerikanska presidenter har mött sovjetiska ledare, präglas av att de inte egentligen har någon substans. Det är lite samma situation då Trump möter Putin eller Kim.

- De arrangeras för att minska på det mediala kriget mellan stormakterna. Inte kan de nu på några timmar lösa krisen i Syrien eller Ukraina, det handlar mera om att få igång en dialog som sedan fortsätter under flera år, tror Meinander.

ESK 1975: Kekkonen står värd för världen

I den finländska mediehetsen inför måndagens toppmöte har många dragit paralleller till den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som också hölls i Helsingfors, 1975.

Det var enligt vissa kronan på president Kekkonens karriär, slutackordet i ESK-samarbetet som sedmera blev OSSE. Det var så klart andra tider, påpekar Kolbe; ledarna satt längre på sina poster, de hann lära känna varandra på ett helt annat sätt.

- Självklart om man tänker på Europas historia är säkerhetskonferensen en motsvarande angelägenhet, för staden Helsingfors och för Europa. Den utveckling kunde man se först sedan, den så kallade Helsingforsandan, som kom att påverka på ett mycket avgörande sätt, säger Laura Kolbe.

- Vi har ju de dramatiska bilderna, från Finlandiahuset med Schmidt, Honecker, Brezjnev, Ford, Bruno Kreisky och så vidare. Många hade upplevt kriget, de sitter för första gången vid samma bord, där var nog historien närvarande.

Meinander är inte lika beredd att i sin analys köpa att ESK i Helsingfors var av någon större betydelse.

- Orsaken varför Kekkonen fick en av de mindre birollerna var att man undertecknade slutakten, och där kom han att hålla ett tal där alla närvarande kunde konstatera att Finland är ett neutralt land.

- Andra har sett konferensen som starten på söndervittringen av öst, med slutaktens krav om mänskliga rättigheter och så vidare. Spelade det alls någon roll? Jag är själv kanske benägen att inte ge så mycket vikt åt just det här, säger Meinander.

Med Meinanders och Kolbes ord i tankarna har jag sammanställt en liten lista på historiska möten mellan stora personer genom åren. Jag påstår inte att den är komplett, men att den ger exempel på vad som varit.

Det första triumviratet, 60 f.v.t.

Om vi bortser från händelser med viss mytologisk bakgrund eller med osäkra källor känns det bra att börja med alliansen mellan Julius Caesar, Pompejus och Marcus Crassus.

Efter att Julius återvänt från sin tid i Spanien ville han bli konsul, det vill säga det högsta ämbetet i antikens Rom. Men senaten med Cato den yngre i spetsen ogillade tanken på den bryska Julius som konsul och försökte underminera hans kampanj.

Det förde Julius till Pompejus, republikens mäktigaste härförare, som var frustrerad på att hans segrar i Grekland och Mindre Asien inte belönats på det sätt han önskade. Efter att Pompejus lovat stöda Caesar i utbyte mot politiska beslut som gynnade honom, lyckades Julius med det omöjliga, att få Pompejus och Crassus att bli vänner.

De två hade varit ovänner sedan de var konsuler år 70 före vår tideräknings början, men nu kom dessa två - den mäktigaste militära ledaren och den rikaste mannen i Rom - tillsammans för att, med egna kor i diket så klart, stöda Roms mest ambitiösa karl. Ett sant möte av färgstarka personer.

Triumviratet slutade som bekant i en av perserna dödad Crassus och ett inbördeskrig mellan Julius och Pompejus.

Khanvalet i Mongoliet, 1206

Då Temudjin Borgjin valdes till mongolernas första storkhan på stamsamlingen, kurultai, år 1206 enligt vår tideräkning var det spektakulärt på så många olika sätt.

För det första kom han rakt från ett krig mot några stammar, till exempel najmanerna, som var med och valde honom till storkhan.

För det andra var det första gången det fanns en storkhan, utanför legenderna åtminstone. Enandet av de mongoliska stammarna hade varit omöjligt, men Temudjin lyckades - och blev därmed Djingis khan.

För det tredje innebar enandet av mongolerna ett fundamentalt maktbalansskifte i hela den gamla världen. De kommande åren erövrade Djingis och hans efterföljande, som Kublai khan, så gott som hela Centralasien, delar av Mellanöstern, största delen av vad vi i dag kallar Ryssland och det urgamla kinesiska kejsardömet.

Mongolerna hotade Europa, invaderade Indien och Korea och attackerade Japan.

Inte förrän det mongoliska hovet i Peking assimilerats in i den kinesiska kulturen, och interna stridigheter spjälkt upp imperiet i flera olika delar, avtog den mongoliska makten i Eurasien. Det skulle dröja flera århundraden innan det viktorianska Förenta Kungadömet tog över titeln som världens största imperium någonsin.

Freden i Tilsit, 1807

Vi fortsätter hoppa framåt i tiden, och åker till Vitryssland.

Napoleon Bonaparte är en av världshistoriens mest sprakande karaktärer. Lite mindre känt är att den ryske tsaren Alexander I också hade en märkvärdig persona.

Alexander ansågs av många samtida vara en mystisk man men också världsvan - ett ord som konservativa ryska krafter inte såg som positivt under tsartiden. W.A. Phillips skrev ett sekel senare att han var en vandrande gåta, med olika svar beroende på hans temperament.

Så då de träffades på en flotte mitt på floden Njemen i Vitryssland var det två gåtfulla och mäktiga män som stirrade varandra i vitögat. Napoleon hade nyss besegrat ryssarna i Friedland och de två stormakterna möttes i Tilsit (nuvarande Sovetsk), där de delade upp Europa mellan sig - ett möte som ekade i korridorerna då herrarna Ribbentropp och Molotov slöt sin pakt i Moskva 132 år senare.

Versaillesfreden 1919 och Münchenkongressen 1938

Ett år innan Sovjetunionen och Det tredje riket slöt den redan nämnda Molotov-Ribbentropp-pakten steg Neville Chamberlain ut ur planet från München och sade de bevingade och häcklade orden "Vi har fred i vår tid".

Tyskarna, fransmännen, britterna och italienarna möttes med allvarliga miner i den bayerska huvudstaden för att herr Hitler skulle lugnas ner. I en absurd vändning stoppades den respektlösa tyska politiken med att man respektfullt gav en del av Tjeckien till Tyskland, utan att rådfråga tjeckerna själva.

Att Europa dessutom brann redan följande år gör inte episoden mindre fascinerande, men ett toppmöte var det och ett med avgörande konsekvenser för Europa.

Det kopplar till Versaillesfreden 1919 eftersom Hitlers ilska stämde från den ödesdigra junidagen i Paris.

I Versailles samlades världens ledare, som redan nedmonterat Österrike-Ungern, och dömde Tyskland till skadestånd och skam. Vi vet hur den österrikiske tjänstemannasonen Hitler reagerade på det avtalet.

Jalta, 1945

Vi anländer till det så kallade efterkrigstida Europa. Segrarna i Andra världskriget samlade sig i februari 1945 på Krim, utanför badorten Jalta. Huvudpersoner: Winston Churchill, Josef Stalin och Franklin Delano Roosevelt.

"De tre stora" hade ordnat toppmöte en gång innan, i Teheran två år tidigare. Senare skulle de tre segrarna, med Truman i stället för Roosevelt, samlas också i Potsdam. Men det var i Jalta som detta triumvirat kom att förevigas tack vare de pompösa fotografierna.

En av sjukdom allt svagare Roosevelt tvingade tidens store retoriker Churchill att själv tampas med en Stalin på toppen av sin mordiska karriär. Det ska medges att Roosevelts inverkan på mötet har debatterats, och det är eventuellt angolsaxofilt att ge Churchill ensam äran (eller skammen) för vad Sovjet fick och inte fick göra efter Jalta.

Oavsett vet vi vad som hände sedan: Järnridån, Kalla Kriget och miljontals liv förstörda.

Nixon och Mao, 1972

Efter ett par år av ping pong-diplomati, där bordtennisspelare från USA och Kina spelade matcher mot varandra, var stigen äntligen upptrampad: President Richard Nixon, mitt under en Watergate-kris i full blom, skulle som första amerikansk president sedan ordförande Mao Zedongs kommunistiska revolution besöka Kina!

Visst hade eventuellt säkerhetsrådgivaren Kissingers heliga förhandlingar en aning större inverkan än bordtennisen men det ändrar inte på att det var startskottet för Kinas resa mot den ekonomiska topp de i dag sitter på.

Mötet mellan Mao och Nixon gick på alla sätt perfekt. Båda männen fick med sig vad de ville, och det kalla kriget blev lite varmare. Kort och gott något så sällsynt som en positiv händelse för såväl Mao som Nixon.

Efter kalla kriget

Efter säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975, Jimmy Carters och Brezjnevs träff i Wien 1979 och Gorbatjovs möten med amerikanerna mellan 1985 och 1991, avtog betydelsen av stora toppmöten ytterligare. Men det finns exempel på uppmärksammade möten.

Camp David-förhandlingarna mellan Yassir Arafat och Ehud Barak år 2000, som var en repris av förhandlingarna mellan Israel och Egypten drygt tjugo år tidigare, slutade till skillnad från mötet 1978 i ett misslyckande.

Precis alla Muammar Gaddafis statsbesök som Libyens statschef förtjänar ett omnämnande, eftersom han försökte bo i ett beduintält varje gång. Mest omtalat var hans besök till FN i New York 2009, då han slog upp sitt tält på affärsmannen Donald Trumps ägor i New Jersey.

Just det här veckoslutet känns det ändå som att president Donald Trumps toppmöten just i år, med Kim och Putin, är de häftigaste på många år. Kommentera gärna om du tycker jag har fel.