Bokaktuella Fredrik Asplund flyttade hemifrån redan som 12-åring – sedan blev han dansare, ståuppkomiker och internationell popstjärna

Skulle du låta ditt barn flytta hemifrån som 12-åring för att hen vill förverkliga sina drömmar?

Det var just det Fredrik Asplunds föräldrar gjorde när sonens drömmar blev för stora och han dessutom kom in på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Fortsättningen på livet har hittills varit minst lika osannolik.

Fredrik “Apollo” Asplund är aktuell med en bok om sitt liv och kan numera också tillägga författare efter epitet som dansare, ståuppkomiker, skådespelare, radio- och tv- redaktör och inte att förglömma – internationell popstjärna.

I boken Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus berättar Apollo den sanna historien om en man som varit med om mer än de flesta av oss skulle hinna med om vi så hade flera livstider på oss.

Längtan väcks av popkultur i TV och tidningar

Den lilla Fredrik växer upp i de värmländska skogarna där man tar hand om gården sin och helst gör som alla andra. Fredrik längtar alltid bort, han känner sig missanpassad och vill ha ett större sammanhang.

Små skymtar av popkultur som sparsamt visas på TV eller kanske i ett veckomagasin väcker en stark längtan. Han vill också lysa, han vill dansa!

Och så händer det osannolika. Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm tar in honom då han bara är tolv år gammal och föräldrarna varken vill eller kan stoppa den kraft som finns i den unga pojken.

Blev internationell popstjärna på 90-talet

Efter detta inträffar det ena mera osannolika efter det andra och Fredrik blir Apollo när han hittar sin sk. familj i klubbscenen i New York under 80- och 90-talet. På nittiotalet har Apollo under namnet House of Virginism tre ettor på den engelska danslistan.

Jag är helt enkelt bra på rutiner

― Fredrik Apollo Asplund

Nuförtiden beskriver Apollo sig som en dampeuforisk medelålders bög och man kan undra hur en människa med så mycket energi har ro att sitta stilla så pass länge som det krävs för att skriva en hel bok.

– För det första skall man inte strössla med diagnoser som man inte har, men jag menar det positivt, jag har så mycket energi i mig, men jag växte också upp med rutiner och dessutom fortsatte det på balettskolan. Jag är helt enkelt bra på rutiner.

Apollo erkänner att det ändå var mycket svårt att komma igång med bokskrivandet och just få tag på rutinerna.

Det var nog den värsta arbetsprocessen jag varit med om. Jag tänkte flera gånger att jag inte kan och att det inte kommer att gå.

Apollo hade dock bestämt sig för att skrivandet skulle lyckas och är inte heller den som ger upp i första taget.

Inte längre kameleont

Den största kampen i Apollos liv har varit att inte skämmas; känna sig ful eller fel. Men nu kring fyrtio upplever han att han inte mera behöver vara en kameleont.

– Tidigare förändrade jag mig alltid beroende på situationen. It was lika a big dragshow!

När jag som så ung började i en elitskola och umgicks med mycket privilegierade barn utan att själv ha det kulturella kapitalet ledde det till att jag hela tiden måste kämpa mot att skämmas eller bli avslöjad.

När Apollo var yngre ville han delvis vara som alla andra, men samtidigt var han också stolt över sitt ursprung. Det var en kamp.

– Idag kan jag gå in exempelvis på Norstedts förlag och känna att jag hör hemma här, men i trängda situationer kan den lilla tolvåringen i mig förstås dyka upp. Fast nu ser jag det också som en positiv sak, tolvåringen håller mig ödmjuk, säger Apollo som ger ut sin bok på just Norstedts.

Apollo berättar att han nu skall hålla semester, men att han redan tänker på nästa bok, dessutom vill han också skådespela igen och göra musik, gärna old school house-musik.