Jonas Jungar: Vi behöver berättelser om mänsklig godhet och hjältedåd - därför fick det thailändska grottdramat så stor uppmärksamhet

När euforin väl har lagt sig kommer det att ställas frågor om varför medierna satsade så enorma resurser på just de här tolv pojkarnas öden, samtidigt som flyktingbarn drunknar i Medelhavet och andra jämnåriga dör i översvämningar och katastrofer på annat håll. Men den här berättelsen har ett värde i sig, skriver Jonas Jungar.

Räddningsoperationen hade det mediala dramats alla tänkbara ingredienser: barn i nöd, ohyggligt klaustrofobiska förhållanden, en kapplöpning mot de annalkande monsunregnen, en teknisk-logistisk jätteutmaning.

Det skulle förvåna mig om det inte ganska snart dyker upp ett filmmanus.

Nyheten handlade visserligen först om tolv pojkar och deras tränare men kom ganska snabbt att handla om en gigantisk internationell räddningsinsats, där inte minst de frivilligas insats visade sig vara avgörande.

Det skulle förvåna mig om det inte ganska snart dyker upp ett filmmanus

En stor del av dykarna var ditresta grottdykningsentusiaster från alla håll som samlades med ett enda mål - att få fotbollslaget ut ur grottan och pojkarna återförenade med sina familjer. T.o.m. finländska dykare tog sig till platsen för att hjälpa till.

Tusentals vanliga thailändare fanns med i vad som kom att bli ett jätteläger utanför grottmynningen i Tham Luang.

Att medieuppmärksamheten skulle bli så enorm var givet. Att det handlade om barn gav det hela en känslomässig dimension som vilken som helst förälder kunde relatera till.

Barn instängda i en trång och mörk grotta med hot om stigande vattennivåer. Mer fasansfullt än så kan det knappast bli.

Att det handlade om barn gav det hela en stark känslomässig dimension som vilken som helst förälder kunde relatera till

En hel värld hoppades för pojkarnas skull, och medierna bjöd på en ändlös kavalkad av videor, grafik, kartor, vittnesmål och gripande personporträtt. Det har varit en närapå repris av det chilenska gruvdramat år 2010, då världen också höll andan och hejade på medan gruvarbetarna hissades upp genom ett borrhål.

Så vad lärde vi oss? Det finns en massa relevanta frågor att ställa kring varför medierna agerar som de gör i liknande fall.

Själva storyn var ju i sig enkel och lättbegriplig. Rent journalistiskt var det här i ärlighetens namn ingen stor utmaning. Berättelsen berättade liksom sig själv.

Och sålde också sig själv, får man väl tillägga. För kommersiella medier var dramat rena rama julafton. Men alla, också vi på Svenska Yle, hakade förstås på. Vi märkte att intresset var enormt. Efterfrågan föder utbud.

I en kolumn i Åbo Underrättelser påpekar journalisten Dan Lolax med rätta att det finns en massa andra mer komplicerade skeenden som saknar samma mediala genomslagskraft trots att det också handlar om fruktansvärda tragedier.

Vad allt hamnade i skuggan av det här?

Men även om en medial självrannsakan är på sin plats också den här gången, finns det ett självklart egenvärde i det som utspelat sig under de senaste veckorna.

Om det är något som har utmärkt det hela från första början är det nämligen medmänsklighet och osjälviskhet.

Människor från hela världen utsatte sig för fruktansvärda risker för att kunna rädda barn som de inte hade någon som helst relation till.

Människan visade sig från sin allra bästa sida inför en global öppen ridå

Det hördes inga högljudda frågor om vad något kostade eller vem som kantänka drog in politiska poäng på det hela.

Pojkarna i fotbollslaget skulle ut i det fria och hem till sina nära och kära. Det var det enda viktiga och alla hjälpte till där de kunde.

Det var en manifestation av godhet, viljestyrka och samarbete. Människan visade sig från sin allra bästa sida inför en global öppen ridå.

Vår värld behöver historier som den här.

I en tid som så ofta fylls av cynism och självupptagenhet är det hoppingivande att kunna bevittna genuin självuppoffring till förmån för andra.

Det var en manifestation av godhet och viljestyrka

Att mänskor vill varandra väl och visar det i praktisk handling.

Eller som Nick Vollmar, en tysk brandman som deltog i räddningsarbetet, konstaterade:

"Skulle vi globalt lyckas samarbeta på det sätt som vi gör här skulle vi kunna lösa nästan alla problem".