Gunnar Björling, den skuldmedvetna diktaren

Jag sitter på en parkbänk i Brunnsparken i Helsingfors tillsammans med Fredrik Hertzberg. Vi ser ut över det glittrande havet och Sveaborg som reser sig ur havet likt Japans högsta berg Fuji, så som Gunnar Björling skrev i en dikt.

Under merparten av sitt liv bodde Gunnar Björling här i Brunnsparken.

Som ung student hyrde han ett förmånligt rum på badhuset Ulrikasborg som fanns nere vid stranden, år 1915 flyttade han in i stenfoten i ett av de två hus som hans äldre bror Torsten ritat och låtit uppföra på Östra allén.

När huset han bodde i förstördes i ett bombanfall i februari 1944 blev han tvungen att tillfälligt bosätta sig hos assyriologen Knut Tallqvist vid Sandvikstorget.

Sommaren 1948 kunde Björling återvända till Brunnsparken för att bosätta sig i bastun i det nybyggda hus som Torsten låtit bygga på samma plats som det demolerade huset stod. Här bodde Björling till sin död 1960.

Med skuldmedvetenheten som drivkraft

I Gunnar Björlings dikter spelar platsen en viktig roll, men också olika sinnesintryck registreras noggrant, så som dofter, ljus och ljud. Naturen, träd och blommor är också centrala i hans diktning och betecknande för olika platser.

I en radiointervju har Bo Carpelan konstaterat att utsikten från fönstergluggen i Björlings bastukammare var Björlings landskap i ett nötskal: ett fantastiskt gränslöst, obegränsat, landskap med havshorisonten och en bit av Sveaborg.

Som glasrutas rymd och fönsterkarms just nu,
än står klipporna mot sjön,
men som i svepnings moln
före nya våren.
Vit och sval är höstens
död
på mina somrars vatten.

Brunnsparken, Långörens klippor och Sveaborg återkommer i ett flertal av Björlings dikter.

I början av 1900-talet deltog Gunnar Björling aktivt i motståndet mot förryskningen och som ung student engagerade han sig i den socialdemokratiska rörelsen.

När oroligheterna eskalerade under hösten 1917 blev Björling dock övertygad om att folket inte var redo för socialismen, och han gick över till den vita sidan.

Efter inbördeskrigets slut internerades ca 10 000 röda på fånglägret i Sveaborg. Gunnar Björling var fångvaktare och domare på lägret i maj 1918.

Enligt Karl Söderholm, justitieminister och far till Björlings vän och kollega Kerstin Söderholm, var han inte mild.

Fredrik Hertzberg har skrivit en biografi över Gunnar Björling, Mitt språk är ej i orden – Gunnar Björlings liv och verk, och jag frågar honom hur Björling förhöll sig till Sveaborg under resten av sitt liv – var det en böld som satt som ett dåligt samvete i hans kött?

- Vid den här tiden var Björling mycket upprörd över vad de röda gjort och alla våldsdåd. Men jag vet också att han samtidigt var upprörd över svälten och sjukdomarna som plågade fångarna. Han såg att de behandlades inhumant. Björling var plågad och sliten itu.

- Jag har själv funderat en hel del på i vilken mån han funderade på allt detta när han såg ut över Sveaborg. Här fanns säkert en källa till skuld, och Björling säger själv att hans dikter utgår från ett slags skuldmedvetande som inte enbart har att göra med Sveaborg.

- Skulden handlar också om upplevelser i barndomen, om uppfostran, året han gick i kadettskolan i Fredrikshamn, om det splittrade samhället, om religion, om brodern som dog ung i tuberkulos, om fadern som blev slagrörd, rullstolsbunden och miste talförmågan när Björling var nio år gammal. Björling kände nog att han inte lyckades infria faderns förhoppningar och han upplevde att han var en misslyckad person.

- Gunnar Björling såg hela tiden det dubbla i tillvaron. Man tenderar att överbetona den idylliska sidan av hans diktning men här finns både det mörka och det ljusa. Skuldmedvetandet var en central drivkraft för Björling.

Som sommarlinden
lika och från barnår
och någon leder nån
vid handen
viskar ord
och ingen hör

Trettio år med Björling

I över trettio år har Fredrik Hertzberg på olika sätt ägnat sig åt poeten Gunnar Björlings författarskap – han har skrivit sin pro gradu-avhandling om Björling, han skrev också sin licentiatavhandling och sin doktorsavhandling om Björling och dessutom har han översatt en del av Björlings dikter till engelska.

- I gymnasiet började jag läsa de finlandssvenska modernisterna. Först bekantade jag mig med Rabbe Enckell och blev förtjust i hans sätt att använda språket med ord och uttryck som ”vårens cistern”, ”flöjtblåsarlycka” och ”tonbrädet”. Edith Södergran fascinerades jag också av, liksom Elmer Diktonius och Henry Parland.

- Gunnar Björling var svårare att ta sig an, och jag insåg att han var den mest avancerade av dem i sin formuleringskonst. Efter några år märkte jag att hans dikter höll bättre och kändes fräschare än t.ex. många av Diktonius och Södergrans dikter som kändes utnötta och som hade stelnat till bevingade uttryck.

- Det var framför allt Björlings sena poesi som fångade mig. Han hade något att säga om livet. Olof Enckell har sagt att Björling var den enda han träffat som löst livsgåtan. Det låter lite anspråksfullt och patetiskt, men Björling löste nog något vad gäller moral.

Fredrik Hertzberg framhåller att Björlings syn på det sociala är av vikt för att förstå hans poesi:

- Han intresserade sig för hur vi beter oss mot varandra, och han förespråkade hjärtats betydelse, inte enbart intellektet. Han talade om god vilja och medmänsklighet. I sina bästa stunder – vilka är många - talar han för hela mänskligheten. Björling var en moraliskt sensitiv person, och i sina texter lägger han faktiskt fram en sorts lösning, en frälsning.

Skräck för att bli en tugga i var mun

När Gunnar Björlings 100-årsjubileum firades år 1987 förundrades man över att ingen forskade i Björlings författarskap. Strax därefter började bl.a. Horace Engdahl och Anders Olsson skriva om Björlings poesi.

Man efterlyste också en biografi över Gunnar Björling, men vid den tiden tänkte Fredrik Hertzberg inte på sig själv som någon biograf.

- Att skriva biografier var inget man gjorde inom den litteraturvetenskapliga forskningen, man skulle koncentrera sig på själva texten. Och det fanns ju mycket i Björlings texter som föreföll att kräva förklaringar eftersom han använde språket på ett så egensinnigt sätt.

När Edith Södergran dog i tuberkulos år 1923 fanns det inte mycket bevarat av hennes manuskript, anteckningar eller brev. Hon ville inte att ”likmaskarna”, dvs. litteraturforskarna och biograferna, skulle ha något att bita i efter hennes frånfälle. Hon ville att dikterna skulle tala för sig.

När Fredrik Hertzberg för fem år sedan satte igång med att skriva en första biografi över Gunnar Björling hade han tack och lov inte läst Björlings kommentarer i brev om att han hade ”en skräck för att bli en tugga i var mun” och att han inte önskade sitt liv skildrat i någon biografi eftersom han ansåg att han ”blamerat” sig alltför mycket.

Björling som eld och dynamit

Det har gått närmare sextio år sedan Gunnar Björling dog och det kan ju te sig förvånande att en biografi över profeten från Brunnsparken ser dagens ljus först nu – men enligt Fredrik Hertzberg har det sina förklaringar:

- Det handlar i hög grad om att Björling var homosexuell och att homosexualiteten var kriminaliserad i Finland till år 1971. Björlings homosexualitet var en öppen hemlighet, men man kunde inte tänka sig att skriva om den. När Bo Carpelan disputerade 1960 med en avhandling om Björlings lyrik uppmanade Olof Enckell honom att inte yppa ett ord om Björling som person.

- Enligt mig är homosexualiteten en huvudsak, och om man inte tar upp den förvränger man en persons handlingar och motiv. Hela livet framstår i felaktigt ljus.

Allt vad kärlek
och vad älskog
säg vad mås skriar
och juninatten tänker
allt vad kärlek
och vad älskog,
säg mig, säg
- dig!

Det finns också andra orsaker till att ingen tidigare gett sig i kast med att skriva en biografi över Björling, konstaterar Fredrik Hertzberg:

- Björling är svår att teckna, han sitter aldrig stilla. Han är en ytterst vital, dynamisk och levande människa. När han dog 1960 tyckte alla att det var ofattbart att han som var så levande och snabb som en vessla i tanken och i pratet kunde dö. Jag tänker mig Björling som en eld som behövde havet i Brunnsparken för att lugna ner sig.

- Björling strävade efter att utveckla alla sidor av sin personlighet, och han skrev en så öppen dikt. Han var generös och vänlig, men också kolerisk och eldfängd, han kunde väsa och fräsa, brusa upp och ondgöra sig över saker och ting. Han var som dynamit och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Fredrik Herztberg berättar att Christer Kihlman redogjort för en julmiddag där Björlings löständer flög över bordet när han brusade upp över någonting …

Godhjärtad och godtrogen

Gunnar Björling talade aldrig själv om sin homosexualitet, men den utgjorde en stark drivkraft i hans poesi.

I biografin lyfter Fredrik Hertzberg fram ett antal ynglingar och män som Björling svärmade för, bland dem Henry Parland och Arne Runeberg.

- Björling hade hög moral, men han hade ofta unga killar på besök hemma hos sig. Också äldre män fick tak över huvudet på Östra allén – män som var på dekis till exempel.

- En långvarig partner hade Björling i en man vid namn Guy Lagus som varit i främlingslegionen. Lagus var en tjuv som bl.a. stulit pälsar i krogtamburer och suttit på Kakola. Han flyttade in hos Björling och de hade en relation. Guy var gift och också hans fru och barn bodde tidvis hos Björling. Det blev en hel del bråk och det är väldigt tungt att läsa korrespondensen mellan Gunnar och Guy.

Fredrik Hertzberg framhåller att Björling var en i grunden väldigt generös person som samtidigt var godtrogen och lite naiv.

- Guy Lagus försökte på olika sätt lura till sig pengar av Björling. Han rakade bl.a. av sig håret på olika ställen och påstod att han drabbats av en svår sjukdom. Ralf Parland försökte få Björling att fatta att han blivit lurad.

Enligt Fredrik Hertzberg var Björling godhjärtad och alltid benägen att hjälpa andra. När han hade pengar gav han genast bort dem:

- Han var inspirerad av Leo Tolstojs anspråkslöshet, det var hela utgångspunkten för hans liv och verk.

I programmet ”Dokumenterat: Mitt språk är ej i orden – om Gunnar Björling, profeten i Brunnsparken” medverkar Fredrik Hertzberg, och i programmet ingår också arkivmaterial med Bo Carpelan, Solveig von Schoultz, Aina Enckell och Cid Erik Tallqvist. Gunnar Björling läser sina egna dikter.

"Mitt språk är ej i orden" - om Gunnar Björling, profeten i Brunnsparken

44:41