Trött på turistbroschyrernas solskenshistorier? – Ny turistvandring visar en mörkare sida med ouppklarade mord, spöken och vandrande lik i Åbo

Spöken och skräckhistorier fascinerar väl alltid, också i Åbo. Nu är det möjligt att få höra några av dem under stadsvandringar i staden.

Mörka historier finns det gott om i Åbo. Guiden Toni Enholm har samlat på sig av dem och bjuder på dem under somriga vandringar som för in i det mörkaste Åbo. Vissa av historierna har han hittat i gamla tidningar på Nationalarkivet, vissa berättelser har han fått höra berättas för sig.

Här berättar Enholm fem av sina favorithistorier. En del av dem är sanna, i några får åhöraren avgöra sanningshalten.

1. Död man vandrar

Året var 1925. Slaktaren J M Stolt hade firat kvällen med en ung dam vid namn Matilda på restaurang Börs vid Salutorget. De gav sig därifrån och gick längs Köpmansgatan mot torget.

Plötsligt rusar två svartklädda män ur en portgång vid hörnet av Köpmansgatan och Eriksgatan. Den ena av dem hugger en kniv rakt i hjärtat på Stolt som dör omedelbart. Matilda flyr från platsen.

Nästa morgon börjar polisen undersöka fallet.

Det märkliga är att kroppen inte hittas vid gathörnet där Matilda säger att mordet ägt rum, utan 200 meter längre bort vid Köpmansgatan 2. På gatan finns varken släpspår eller blod och ingen hade sett att kroppen flyttats.

Mordet är än i dag ouppklarat.

2. Spöket på orgelläktaren

Det berättas att kantorn i Åbo domkyrka samlade nothäften vid altaret efter kyrkokörens övning en kväll. Då hördes plötsligt smällen av en dörr på orgelläktaren och kantorn såg någon röra sig.

En figur gick på läktaren. Sedan klev den upp på läktarbarriären och kastade sig mot kyrkgolvet.

Vid det laget då figuren borde ha slagit ner i golvet var den borta.

Det antas att någon i tiderna hoppat ner från läktaren för att ta livet av sig och blivit kvar i kyrkan för att spöka.

3. Handen i biblioteket

En av de anställda på stadsbiblioteket i Åbo fick i uppgift att hämta en bok från arkivet i bibliotekets källare. Han försökte hitta boken, men utan att lyckas.

Han höll redan på att ge upp då en kvinnohand stack ut från en hylla framför honom. Handen höll i den boken som mannen letat. Han blev rädd och rusade upp ur källaren för att berätta vad han sett.

Kollegerna konstaterade att han mött den gamla gråa damen. Hon rör sig i biblioteket klädd i kläder från sent 1800-tal.

Antagligen är hon en tidigare bibliotekarie som av någon anledning aldrig lämnat biblioteket och fortfarande hjälper till då det behövs.

4. Vem skjuter först?

Efter inbördeskriget stiftades en lag som förbjöd grupper på mer än åtta personer att samlas på allmänna platser kvällstid. Civilklädda poliser gick runt bland folk för att spana och för att se att lagen följdes.

År 1919 mötte två civilklädda poliser varandra på Österbladska tomten. Ingendera visste att den andra också är polis.

Båda försökte få den andra att berätta vem den är och berätta varför den smyger omkring på den mörka tomten. Eftersom en polis inte fick avslöja sin identitet svarade ingendera på frågorna.

En av dem tog fram sitt vapen och sköt den andra polisen. Efter det plockade han fram legitimationen ur den dödes ficka och blev skrämd då han insåg att han skjutit en polis.

Han lämnade kroppen och rusade från platsen.

Under de följande tre veckorna var uppståndelsen stor för att en polis hade skjutits. Till slut fick skytten samvetskval och berättade vad som hänt för sin chef och att han inte kände till att den andre mannen var polis.

Han blev inte straffad eftersom han följt reglementet. Enligt det kunde polisen skjuta en person som vägrade avslöja sin identitet.

5. Äkta kärlek

Maken till en adelsfru var ute i krig. Frun gick regelbundet till domkyrkan för att be att mannen kommer tryggt hem. Mannen stupade, men kvinnan fortsatte att be.

Tre veckor senare dog även frun som nu blivit änka, antagligen i sin sorg.

Efter hennes död kunde kaplanerna i kyrkan se hur en kvinnofigur kom för att be på samma bänk där kvinnan alltid suttit. De försökte närma sig henne utan att hon reagerade. Antingen fortsatte hon att be eller så försvann hon.

Efter en månad hade de ägodelar som mannen haft med sig ute i fält flyttats till gränsen mellan Åbo och S:t Karins och senare begravdes de bredvid hans avlidna fru.

Efter det hade änkan inte längre någon orsak att be för sin man och hon syntes inte längre till i domkyrkan.

Artikeln baserar sig på Tympiikö aurinkoinen matkailuhypetys? Kääntöpuolella on mystinen murha ja aave urkuparvella – 5 synkkää tarinaa Turusta skriven av Paula Koskinen.