Då Jessica var yngre vågade hon inte börja skejta: "Det fanns inga kvinnliga förebilder i skejtparkerna"

Då Petrus Marttila och Jessica Lindström var små fanns det enligt dem nästan inga flickor i skejtparkerna. Idag ser läget ändå annorlunda ut. Både Marttila och Lindström vill uppmuntra fler att pröva på sporten.

Jessica Lindström började skejta för ett och ett halvt år sedan. Hon hade gärna börjat redan som yngre men då vågade hon inte eftersom det inte fanns några kvinnliga skejtare i parkerna.

- Jag har alltid tyckt att det ser roligt ut men jag vågade aldrig prova. Det var först då jag fick kompisar som skejtade som jag också vågade. Jag tyckte det var så roligt att jag har fortsatt sedan dess, berättar Lindström.

Lindström är med i föreningen Tyttörullalautailijat, en förening för flickor som skejtar.

- Jag gick med i föreningen för att jag vill uppmuntra flickor att skejta. I parkerna hejar jag alltid på alla och uppmuntrar till att våga pröva nya trick, säger Lindström.

På vintrarna ordnar föreningen flickturer i inomhusparken i Gårdsbacka. Nu på sommaren har de ordnat evenemang utomhus.

Ett av de evenemang som de ordnat i sommar ordnades tillsammans med Petrus Marttila. Det var i samband med evenemanget Helride som de tillsammans lärde ut skejtning till barn.

- Man har börjat se mycket mer tjejer som skejtar. Det beror säkert på att det nuförtiden finns många som uppmuntrar till det och många förebilder, tror Lindström.

- Min nioåriga lillasyster började också skejta nyligen. Jag är hennes förebild.

Enligt Lindström kan skejtande ibland ha sina risker. Hon tycker ändå inte man behöver vara så rädd, speciellt inte om man har skydd och hjälm.

- Jag var typ den klumpigaste personen någonsin innan jag började skejta. Man får mycket bättre motorik och reflexer då man skejtar. Jag faller ännu ofta men man lär sig falla på rätt sätt, säger Lindström.

Själv har Lindström fått sin axel ur led två gånger och skadat sina ledband.

- Det gör inte så mycket att man skadar sig. Sen fortsätter man bara då allt har läkt, säger hon skrattande.

Det bästa med att skejta är enligt Lindström gemenskapen mellan dem som skejtar och att sporten är så flexibel, man kan skejta när som helst.

- Man får hänga med sina kompisar varje dag och det är överlag jätte givande att hela tiden lära sig något nytt, säger hon.

Jessica strävar efter att skejta varje dag. Ibland blir det till och med åtta timmar om dagen. I medeltal gissar hon på att hon skejtar ungefär tre timmar om dagen.

- Nästan alla jag umgås med skejtar, nackdelen kanske är just den att man inte hinner hänga så mycket med sådana som inte gör det.

Enligt Jessica är skejtande inte en så dyr hobby.

- Det blir dyrt först då man börjar skejta mycket och delarna på brädan slits. Och nya skor måste man köpa ofta, de slits väldigt snabbt sönder, berättar hon.

Petrus Marttila kör runt i sin gröna skåpbil och lär människor skejta

I sex år har Petrus Marttila kört runt i en grön skåpbil, sin "skeittipaku", och lärt människor skejta.

Idén föddes då han tillsammans med ett par kompisar funderade på hur man skulle kunna göra skejtande mera lättillgängligt för sådana som vill prova på hobbyn.

- Idag är det en stor sport som till och med kommer att vara en gren i OS från och med 2020. Då vi började fanns det ändå ingen som lärde oss. Vi kollade på VHS-kasetter och lärde oss olika trick från dem, berättar Marttila.

- Så kom vi på att vi fyller en skåpbil med rullbrädor, hjälmar och vatten och åker ut och börjar lära folk, fortsätter han.

Idag åker Marttila också med sin bil och lär ut skejtande på privata evenmang och festivaler. Huvudsakligen är han ändå närvarande vid skejtparker och lånar ut utrustning och uppmuntrar människor.

Marttila berättar att det under de senaste åren blivit allt fler som vill lära sig skejta.

- Speciellt flickor som vill lära sig finns det fler av idag. För tio år sedan fanns det nästan inga tjejer i parkerna, åtminstone inga yngre flickor. Idag har vi ett fantastiskt gäng skejtande tjejer i Helsingfors.

Den nya generationens föräldrar har också enligt Marttila bättre koll på vad skejtning är. Han tror det kan vara därför som fler hämtar sina barn till parkerna då han är på plats och lär.

Marttila berättar att en del föräldrar inte själva skejtat då de var yngre men gärna skulle ha gjort det. Enligt honom händer det ofta att föräldrarna själv hoppar på en bräda och prövar lite.

"Då jag tar min bräda och går ut genom dörren är världen min"

Marttila berättar att det är många unga som är intresserade av att lära sig skejta men inte vet vart de ska vända sig. Precis som Jessica Lindström vill Marttila skapa en miljö där alla känner sig välkomna i parkerna.

- Många vågar inte komma till parkerna om det inte uttryckligen är ett evenemang som är ämnat för nybörjare, berättar han.

Själv tycker Marttila om sin roll som självutnämnd ambassadör för sporten.

- Jag blir stolt och glad då jag ser någon jag lär lyckas. Då påminns jag om hur mycket glädje det gett mig genom året. Känslan av att lyckas, som jag fått då jag skejtat, har varit extremt viktig för min självkänsla, säger Marttila.

Skeittande är enligt Marttila en bra hobby för att det är så lätt, man behöver bara en rullbräda.

- Jag behöver bara ta min bräda, gå ut genom dörren och så är världen min.