Filmrecension: Gotti – John Travolta i verklighetsbaserad maffiaskildring som fått både mafioson och kritiker att spy galla

Många kritiker gottar sig i elakheter när det gäller filmen om maffibossen John Gotti – men är den verkligen så dålig? Och gör inte John Travolta så gott han kan med tanke på materialet?

Jag måste medge att det börjar dåligt. Riktigt megajättedåligt. En ensam man blickar ut över ett upplyst Brooklyn Bridge innan han plötsligt tittar rakt in i kameran för att fyra av konstaterandet om att det vi ser framför oss är New York.

Hans stad.

Rollkaraktären ifråga heter John Gotti och spelas av John Travolta. Och just i detta första ögonblick lider man verkligen med sistnämnde John. Om hans entré i Saturday Night Fever (1977) kan beskrivas som ett intro med kultstatus så är det här ett skolexempel på hur man inte skall öppna en film.

Med en stel bildkonstruktion, en huvudperson som ser utklädd ut och en replik som formligen ekar av filmhistoriens samlade maffiajargong.

Men det gäller att inte ge upp – efter det katastrofala anslaget är det som om regissören Kevin Connolly kvicknat till och insett att det gäller att satsa på en känsla av ruffig vardag om inte den spännande verklighetsförankringen skall gå förlorad.

Och då blir det genast bättre. Mycket bättre. Frågan är hur långt det räcker?

John Gotti - vem?

John Gotti var en ökänd maffiaboss som gäckade polisen i ett par decennier innan han slutligen åkte fast 2002. Innan dess styrde han Gambinifamiljen med järnhand. Vid sin sida hade han genom hela karriären den egna familjen med äldste sonen John Gotti Jr i spetsen.

I filmen ligger fokus ganska långt på pappa Gottis klättring på karriärstegen och hur hans syn på lojalitet och sammanhållning kom att prägla det mesta.

Här handlar allt om att vara en man med stort M. Och riktiga män är modiga, lojala och starka. Vet vad de vill och väjer inte för någon. Förtjänar respekt.

”I det här huset klär man inte ut sig till snut på Halloween!” gastar Gotti till yngste sonen som gärna leker polis. Och även de övriga familjemedlemmarna vet att det finns regler man måste följa. Håller man sig bara till dem är pappa hur god och glad som helst.

Detsamma gäller den övriga familjen. Familjen med stort F.

Den problematiska hjältebilden

Det som i mina ögon fungerar bäst i det här filmbygget är själva miljöbeskrivningen. Den bleka färgskalan och atmosfären som bär med sig en fläkt av ljusskygg storstadsruffighet.

Likaså kan jag – i motsats till många andra recensenter – faktiskt leva med både John Travolta och hans hustru Kelly Preston i rollerna som paret Gotti. Förutsatt att man står ut med de något krampaktiga försöken att med hjälp av smink flytta åldern både framåt och bakåt på tidslinjen.

Men om man frånser miljön och paret Gotti är det inte mycket som fungerar.

Större delen av personporträtten är ytliga, retoriken bygger på en slentrianmässig ”fuck you all”-jargong och de ständiga kontinuitetshoppen till trots följer dramaturgin en förutsägbar båge. Här skjuter man hejvilt med större delen av maffiagenrens slitna arsenal.

Det som känns mest obekvämt är ändå själva motivet med filmen. För visst landar helheten i en tämligen ohämmad glorifiering av tillvaron som en ”made man”. En hyllning till en värld präglad av tydliga regler och en tid då män var män och kvinnorna visste sin plats.

Ingen ny comeback för Travolta

Den som går och ser Gotti i hopp om att den skall innebära en ny comeback för John Travolta blir med andra ord besviken. Filmen ger honom visserligen mycket utrymme, men inga förutsättningar att skapa något nytt på det sätt som Tarantinos Pulp Fiction (1994) gjorde.

John Travoltas John Gotti är bara ännu en maffiaboss i filmhistoriens stora hav av maffiabossar. Skissad enligt gammal modell. Och det duger inte längre. Inte efter årtionden av gudfäder och sopranosar.

Frågan är om det inte varit mycket mera tacksamt för alla parter om Travolta fått ge sig i kast med en fiktiv maffiahistoria istället. Då hade han kanske inte behövt ta i så att livstycket nästan spricker och kanske sluppit den före detta maffiamedlemmen John Alites mördande kritik i The New York Post.

Utan verkligheten som barlast hade Tarvolta haft en chans att istället spela med sin egen image.

Och då hade han kanske kunnat värma upp minnet av den italienskättade arbetarklassgrabben Tony Mareno från Saturday Night Fever. Lunkat fram genom ett ruffigt Brooklyn på ett trovärdigt sätt istället för att som nu lämna oss med bilden av en utklädd skådespelare som poserar vid ett upplyst Brooklyn Bridge.