Filmrecension: Hotel Artemis – så här cool har Jodie Foster inte varit sedan lammen tystnade
Hotel Artemis är ett ovanligt hotell. Och en ovanlig film. Med fascinerande karaktärer, galen story och hackigt genomförande. Stundvis suverän, däremellan mindre bra.
Må det genast vara sagt; Artemis är inte ett hotell man snubblar över när man googlar prisjämförelser inför nästa semesterresa.
Det är ett hotell som enbart tar emot kriminella gäster. Skurkar som varit smarta nog att ansöka om medlemskap och rika nog för att kunna betala årsavgiften.
Hit anländer man bara då man är svårt skadad och saknar andra utvägar. Ordningsreglerna är enkla; det är förbjudet att ha vapen på rummet. Och så får man inte ta livet av de andra hotellgästerna.
Det borde vara hur enkelt som helst. Kunde man ju tycka.
Snyggt bygge
Med sin långfilmsdebut visar manusförfattaren Drew Pearce att han inte bara har en förmåga att svarva ihop snygga intrigbyggen (Iron Man 3 och Mission Impossible: Rouge Nation) utan att han också har sinne för det visuella.
Som fond fungerar ett nattligt Los Angeles där våldsamma kravaller pågår. Mot detta mörker avtecknar sig det nedgångna hotellet med dess enorma neonskylt på ett effektivt sätt.
Ljuset är snyggt, skuggorna suggestiva och hotet överhängande.
Både utgångsläget och miljön är således fascinerande i sig, men glädjande nog är det karaktärerna som fått mest utrymme. Det är länge sedan en futuristisk thriller bjudit på så många karismatiska gestalter tolkade av skådespelare som inte är rädda för att ta ut svängarna.
Allt detta gör att ens intresse inte fastnar i sprickorna i spacklingen.
Färgstarkt persongalleri
I berättelsens centrum ståtar Jodie Foster som den åldrade Sköterskan som ser till att gästerna får rätt rum och rätt vård.
Hon är alkoholiserad och sjabbig till det yttre, men lika skarp i tanken som de skalpeller hon handskas med. Och vid sin sida har hon alltid Everest (Dave Bautista) – en muskelknutte som är lika lojal som han är lång.
Till hotellet anländer vi en onsdag år 2028 tillsammans med stamkunden Sherman (Sterling K. Brown) som just överlevt ett misslyckat bankrån.
Bland de andra gästerna finns en jobbig typ (Charlie Day) som oupphörligen mal på om sin egen förträfflighet och en fransyska (Sofia Boutella) vars blodröda klänning formligen ropar ”varning för fara”.
Otroligt bra, onödigt brutal
Styrkan i Pearces dystopi är det landskap han målar upp på flera plan. Staden som brinner och hotellet som en sluten liten värld mitt i detta inferno.
Ett hotell som stundvis framstår som ett sagans slott med alla sina lönngångar. Däremellan känns det som om man vandrade genom de fallfärdiga rummen i en skräckfilm bara för att landa i den moderna världens high tech-mardröm.
Så långt är allt gott och väl och man har verkligen inget emot att hänga med gästerna i lobbyn.
Ju närmare slutet vi kommer, desto klarare framgår det dessvärre att vi är på väg mot en actionspäckad våldsuppgörelse som kommer att ta udden av originaliteten.
Personligen hade jag gärna checkat ut innan den obligatoriska våldsbaletten tar vid. Den då nackar knäcks, lemmar bryts och vassa föremål tränger genom vävnader och muskler.
Inte för att jag nödvändigtvis vill se en thrillerdystopi helt renons på våld, utan för att det känns så onödigt att bygga upp en snygg helhet bara för att sedan slå den sönder och samman.
En helhet som kunde ha blivit en genomgående fräsch fläkt i en genre som av naturliga skäl alltid kämpar för att förnya sig.
Jodie Foster regerar
Efter att ha hyllat grundförutsättningen och skällt på det slutliga utförandet måste jag ändå säga att Hotel Artemis är en fest för den som saknat Jodie Foster.
En Jodie Foster som utstrålar integritet, karisma och styrka. En skådespelare som vid femtiofem års ålder vågar ta sig an en roll där hon skall föreställa betydligt äldre och som gör allt av varje rynka, varje grått hårstrå.
Och som lyckas få åskådaren övertygad om att denna utseendemässigt gråa mus är den tuffaste och mest älskvärda person man kan tänka sig.
En kvinna som erhåller alla stora skurkars respekt och lojalitet. För att hon förmår bibehålla sin mänsklighet även när omständigheterna är omänskliga.
