Planetens belastningsförmåga har redan överskridits - Professor i miljöpolitik: "Vi har kastat bort vår nådatid"

Ännu på 1990-talet trodde Janne Hukkinen, professor i miljöpolitik på Helsingfors, att världen kunde räddas utan större kriser. Nu är han inte lika säker längre.

Enligt honom kommer vi inte att klara oss utan en klar och tydlig plan. Varje årtionde har präglats av sin egen hotbild.

"Vilket årtionde skulle du helst ha befunnit dig i den här situationen om du fick välja så här i efterhand?"

Hukkinen tystnar en stund och skrattar.

1960-talet och bekämpningsmedlen

Miljömedvetenheten vaknade till liv på grund av luftföreningar och bekämpningsmedel.

På 1960-talet började man oroa sig över hur insektsgiftet DDT och andra bekämpningsmedel rör sig i näringskedjan. Man insåg att vägen från växterna till djuren slutar vid människan.

Det var biologen och författaren Rachel Carson som tacklade problemet i sin bok Tyst vår. Bokens titel beskriver hur fåglarnas kvittrande kommer att låta om vi inte gör något åt miljögifter.

Carsons bok ledde till att USA och flera europeiska länder förbjöd användningen av DDT.

Trycket ökade och ledde till USA:s president Richard Nixon bestämde sig för att grunda den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA 1970.

- Det var säkert inte en hjärtefråga för den gammalmodiga Nixon, men för honom var det ett politiskt smart beslut, säger Hukkinen.

Kort därefter stötte västvärlden för första gången på en global miljökris.

Oljekrisen blev en mardröm förverkligad

1973 rasade kriget i Mellanöstern och oljans produktion och pris blev ett verktyg för politiska påtryckningar.

Tidigare slösade man på oljan som om det inte fanns en morgondag och plötsligt stötte man på trubbel.

Oljekrisen skakade västvärlden. Till och med i Finland blev man tvungen att ta till nödåtgärder.

Trots vintern sänktes temperaturen i lägenheterna. Man övervägde till och med att kapa tv-sändningarna en gång i veckan för att spara på energin.

Alldeles innan oljekrisen nådde katastrofala nivåer publicerades rapporten "Limits to Growth". I den hade en grupp forskare räknat hur länge världens naturresurser kommer att räcka till.

Rapporten är fortfarande en av världens mest kända böcker som behandlar miljöskydd. Professor Hukkinen hyllar den fortfarande.

- Boken förutspådde till exempel att den traditionella oljeproduktionen skulle börja dala i början på 2000-talet. Just så gick det och nu har man lappat hålen i produktionen med naturgas och skifferolja.

Efter oljekrisen hade världen stött på en rejäl väckning. Med oljekrisen i färskt minne gick man vidare till 1980-talet. Där väntade ett exploderande kärnkraftverk.

Kärnkraftsdebatten vaknade till liv

På 1980-talet flammade kärnkraftsdebatten upp. Debatten hettade till rejält på grund av den så kallade Harrisburgolyckan i USA där kärnkraftverket Three Mile Islands ena reaktor havererade år 1979.

Sju år senare skrev den tyska sociologen Ulrich Beck boken Risksamhället. Boken kunde gott ha fallit i glömska på bibliotekshyllan men samma år skakades världen av en ny kärnkraftsolycka, nämligen Tjernobylkatastrofen.

Olyckan gjorde Becks bok till en klassiker.

Poängen med Risksamhället är att jakten på vinster och omfattande teknologiska system kastar samhället i en position där ingen kontrollerar helheten, inte ens beslutsfattarna.

Den stora ironin med ett sånt här risksamhälle är att en strävan efter trygghet genom teknologi och ekonomisk tillväxt leder till uppkomsten av okontrollerbara risker som förverkligas utan förvarning.

Tjernobylolyckan var ett perfekt exempel på en sån här okontrollerbar risk. Olyckan inträffade natten till lördagen den 26 april 1986 i nuvarande Ukraina.

Reaktorexplosionen ledde till att ett moln av radioaktiva partiklar spreds över stora delar av Europa utan att respektera nationernas gränser eller myndigheternas säkerhetsbestämmelser.

Olyckan gav upphov till en hel generationen som uppfostrades av föräldrar som sett risksamhället bli verklighet.

Motviljan till kärnkraft levde länge i den europeiska politiken. Men i Finland bleknade minnet av Tjernobyl sakta men säkert.

Inte ens kärnkraftsolyckan Fukushima 2011 lyckades ändra på den finska politikens riktning.

- I det här fallet är Finland ett unikt undantag. Andra vill bli av med kärnkraften medan vi vill ha mer, säger Hukkinen.

Drömmen uppstår

Efter Tjernobylolyckan var världen redo att ändra på sin miljöpolitik. 1987 presenterade FN-kommissionen, ledd av Gro Harlem Brundtland, en rapport som lanserade begreppet "hållbar utveckling".

Det var ett sällsamt samarbete mellan miljöskyddet, politiken och kapitalismen.

Till den hållbara utvecklingen hörde en växande ekonomi men tillväxten skulle förverkligas på ett sätt som inte förstör för framtida generationer.

För första gången var miljön, det sociala välmåendet och välfärden jämställda. Det rådde ingen brist på problem som måste lösas: befolkningstillväxten, näringslivet, naturens mångfald, energiproduktionen, industrialiseringen och urbaniseringen.

På 1990-talet var tron på den hållbara utvecklingen stark. FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio 1992 ledde till att medlemsländerna band sig till att kämpa för den hållbara utvecklingen.

Samarbetet drevs också av rädslan för klimatförändringen som börjat ta form. Den internationella överenskommelsen, Kyotoprotokollet (1997), ledde till att industriländer bestämde sig för att minska på sina växthusgasutsläpp.

Drömmen går i kras

Vi återvänder till frågan som ställdes i artikelns början. Om Hukkinen fick välja, inom vilket årtionde skulle han helst försöka rädda världen?

Ännu på 1990-talet trodde Hukkinen att världen gick att rädda utan större kriser och problem.

Många forskningar pekade på att teknologin som kan stoppa klimatförändringen fanns till hands. Arbetet skulle bara ha krävt ett par procent av bruttonationalprodukten.

- Klimatuppvärmningen var ett enormt problem men man tänkte ändå att allt är lugnt, vi har tre årtionden på oss att göra något åt saken, säger Hukkinen.

Så gick det givetvis inte. Den politiska verkligheten fungerade inte så.

Det var först långt inne på 2000-talet som betydande industriländer tog tag i klimatförändringen och försökte förhindra den. Ratificeringen av Kyotoprotokollet dröjde.

Paketet färdigslipades i Paris 2015. 2017 backade USA ur avtalet under den nyvalda presidenten Donald Trumps ledning.

- När klimatets framtid ställs mot någon annan vinning finns det alltid en kortsiktig orsak att inte tackla problem på lång sikt. Vi har kastat bort vår nådatid, säger Hukkinen.

Planeten erbjuder inga kompromisser

När 2010-talet rycker mot sitt slut hävdar många kritiska röster att man bara inom den hållbara utvecklingen brytt sig om den ekonomiska aspekten.

Den dystra bilden mörknar ytterligare av dagens världspolitik där stormaktsledarna struntar i klimatet om det inte gynnar dem på kort sikt.

Nu talas det om att förbrukningen av naturresurser och miljöns bristningsgräns redan har överskridits för en tid sedan. I framtiden finns en oundviklig kris och utmaningen är att anpassa sig till den.

Kriserna är redan här. Hukkinen kallar dem för "bedrövliga kriser". I dessa kriser kolliderar politik och ekonomi på ett så komplicerat sätt att vi missar att de också är miljökriser.

Som exempel använder Hukkinen den globala uppvärmningen och dess koppling till flyktingkrisen.

Klimatförändringen är förknippad med den kroniska torkan i Nordafrika. Där förflyttar sig folket från landsbygden till städerna på jakt efter ett bättre liv. Den politiska och ekonomiska situationen i städerna leder inte till ett bättre liv. Slutresultatet är flyktingkrisen.

Dags att göra upp en krisplan

Planetens belastningsförmåga har redan överskridits. Det här trotsar läran om hållbar utveckling. Enligt Hukkinen skulle det vara dags för en uppdatering. I stället för att fokusera på att lösa problemen på lång sikt borde man satsa på hur vi ska klara oss i nuet.

- Vi måste acceptera att något helt oväntat kan hända när som helst. De bedrövliga kriserna är svåra att förutspå och så pass mångfacetterade att det inte finns någon myndighet som tydligt ansvar för att förhindra dem, säger Hukkinen.

Olika lokala störningar i miljön är tecken på den annalkande krisen. På vissa ställen förekommer översvämningar, på andra brinner en skog som torkat i värmeböljan och i havet simmar man i en sörja av plast och blågröna alger.

Det finns bara dåliga alternativ för att lösa de allt mer bedrövliga kriserna.

- I Finland står vi inför ett dilemma: ska vi använda skogen till att producera cellulosa eller ska vi begränsa utsläppen och låta skogarna vara trots att ekonomin kan ta skada, funderar Hukkinen.

Tre dåliga alternativ

Staterna har tre sätt att närma sig de här kriserna. Endast två används för tillfället, uppger Hukkinen.

Vissa gör ingenting. De fortsätter som förut tills kollapsen sker. Många anser att det här är exakt vad USA:s president Donald Trump gör.

Ett annat sätt är att erkänna hur ohållbar situationen är men att sedan försöka åtgärda problemen med finjusteringar och bristande förändringar. Det här är Finlands förhållningssätt med sina anskaffningar inom bioekonomin.

Det tredje och sista tillvägagångssättet är inte i bruk. Det är att erkänna att snart smäller det - hårt. Man borde snabbt fokusera på hur man ska överleva krisen.

- Vi har övergått till en verklighet där förändringarna är allt större och snabbare. Spelet är inte förlorat men utan en klar bild hur vi ska överleva, kommer vi att misslyckas, säger Hukkinen.

Det mest optimistiska han kan säga är att människosläktet är i en svår situation.

Artikeln är baserad på Yle Uutisets artikel ""Viheliäiset kriisit" ovat täällä – tuhoisten maastopalojen ja hukkuvien pakolaisten taustalla on sama syy: planeetan rajat on ylitetty", skriven av Harri Palmolahti.