Kasper om att förlora en förälder i ung ålder: "Jag var ensam i sorgen"

Om sorgen efter en pappa

- Bland mina kompisar var det ingen som förlorat en förälder så jag tror inte riktigt att de förstod vad jag gick igenom.

Här berättar Kasper om hur det är att förlora en förälder som så ung och hur han hittat styrkan att leva vidare också efter att det ofattbara hände.

Juni 2015

Klockan visar närmare elva på kvällen när telefonens ringsignal bryter tystnaden hemma hos Kasper Dalkarl i Jakobstad.

Utanför fönstret har den varma junidagen sakta förvandlats till idyllisk österbottnisk sommarkväll.

Kasper är ensam i lägenheten. Han fattar telefonen med en molande oroskänsla i magen, på skärmen står det “Mamma”. Samtalet är inte särskilt långt men efter det är ingenting sig längre likt.

För det besked som mamma Åsa ringer för att delge sin son vill ingen mor någonsin behöva ge sitt barn. “Nu har allt gått på tok. Pappa är död.”

Juli 2018

Kasper sitter vid köksbordet i sin mammas lägenhet i Esbo. Helgen ska tillbringas i södra Finland eftersom en musikvideoinspelning står på agendan.

Han anlände sent igår kväll. Resan ner från Vasa - som är Kaspers hemstad sedan ett år tillbaka - tycks alltid ta längre tid än man tror.

- Kaffe? frågar han.

Bryggaren knäpps på, men när samtalet är över en timme senare står den mörka drycken fortfarande kvar i pannan. Orörd.

Ibland finns det annat som kommer emellan. Som samtal om liv, död och att orka vidare när det ofattbara händer.

Beskedet

Kasper är Oles och Åsas enda gemensamma barn och när han föddes 1991 flyttade den lilla familjen till Esbo.

Båda föräldrarna jobbade med musik och arbetsdagarna höll ofta på sent in på kvällarna. Kasper fick hänga med bakom kulisserna på såväl Svenska Teatern som Musikinstitutet i Esbo.

- Min pappa var en riktig gammaldags akademiker. Hans titel var diplomflöjtist, utbildad vid Sibelius-Akademin. Han var inte den som gjorde så mycket väsen av sig men han älskade musik på ett djupare plan än de flesta.

Ofta kunde Kasper hitta honom nedsjunken i fåtöljen hemma där han satt och lyssnade på musik till långt in på nätterna.

Förutom musik så älskade Ole också sommarstugan i Vörå. Där tillbringade han helst så mycket tid som möjligt, från tidig vår till sen höst.

År 2015 var han nybliven pensionär och hade siktet inställt på en lång sommar i Vörå. Så blev det inte.

- Jag var i Jakobstad den dagen han dog. Tror att jag mest satt hemma och kollade tv-serier för mitt sommarjobb som fotograf hade inte börjat ännu. Jag hade pratat med pappa i telefon kvällen innan och berättat om bandövningen och att jag skulle komma till Vörå och hälsa på. Det var inget långt samtal.

De brukade alltid ringas, speciellt när de inte var tillsammans.

― Kasper Dalkarl

Eftersom Ole var en person som tyckte mycket om att bada bastu var det ingen som reagerade då han inte svarade i telefon när Kaspers mamma Åsa försökte ringa vid 17-tiden den 26 juni 2015.

- De brukade alltid ringas, speciellt när de inte var tillsammans. Men pappa kunde sitta i bastun i säkert fyra timmar så det var inget konstigt.

Lite senare under kvällen ringer Åsa i stället Kasper och berättar att hon inte får tag på hans pappa. Åsa själv befinner sig då på ett musikläger i Pargas. Kasper uppmanar sin mamma att ringa sina systrar.

- Redan då kände jag på mig att något hade hänt. Det är lustigt det där hur man kan veta …

Två av Kaspers mostrar är hos hans mormor i Vörå.

- Så de åkte till sommarstugan och hittade pappa där. Han hade suttit ute i trädgården och njutit av den fina sommardagen. Han var klädd i kavaj för han hade just varit till butiken. Pappa var som sagt en klassisk akademiker så det var kavaj som gällde när han vistades bland folk.

När Kasper får beskedet om vad som hänt blir tillvaron suddig.

- Min första tanke var, hur är det här ens möjligt? Han var ju inte sjuk!

En fysisk sorg

Samma kväll blir Kasper upphämtad av sin moster och tillsammans åker de till hans mormor. Åsa sätter sig på morgontåget från södra Finland och de möts upp på Tervajoki station.

De första dagarna som passerar går i chockens tecken.

- Jag sov hos mommo och det var jätteunderligt när jag vaknade på morgonen och insåg varför jag var där, för att pappa var död.

En känsla av absurditet blandat med ofattbar trötthet fyller honom.

- Sorg är något som påverkar alla olika men jag kände hela tiden en stor tyngd i kroppen. Jag var jättetrött och utmattad. Samtidigt var det mycket som måste förberedas, en massa praktiskt som ska ordnas när någon har dött.

Sorg är något som påverkar alla olika men jag kände hela tiden en stor tyngd i kroppen.

― Kasper Dalkarl

Kasper och Åsa flyttar ut till sommarstugan tillsammans.

- Vissa kanske hade upplevt att de inte kunde vara där eftersom det var på den platsen han dog, men vi insåg ganska snabbt att vi inte hade några negativa känslor inför stugan. Tvärtom, det var ju den platsen pappa älskade allra mest.

En generationsfråga

De första månaderna tar de sig igenom med stort stöd av varandra.

- Min och mammas relation blev nog mycket närmare än vad den hade varit tidigare. Vi har alltid varit nära men det blev på ett annat sätt när pappa inte var där mera. Jag kände ett ansvar att finnas där för henne och det är inget som jag har sett som en börda.

Min och mammas relation blev nog mycket närmare än vad den hade varit tidigare.

― Kasper Dalkarl

Samtidigt kunde Kasper känna sig ensam i sorgen.

- Jag tror att det är en generationsfråga. Bland mina kompisar var det ingen som förlorat en förälder så jag tror inte riktigt att de förstod vad jag gick igenom.

Dagarna och månaderna efter att Ole dött gick Åsas telefon varm och blombuden avlöste varandra.

- Alla hennes vänner beklagade, ville prata och fråga hur hon mådde. I mitt fall var det mer att jag berättade om pappas död på sociala medier och så hörde folk av sig där. Men 500 ledsna emojis känns inte lika betydelsefullt som då någon faktiskt ringer och pratar med en. Jag kan uppleva att personer i min ålder är ganska obekanta med döden.

500 ledsna emojis känns inte lika betydelsefullt som då någon faktiskt ringer och pratar med en.

― Kasper Dalkarl

Samtidigt har Kasper en förståelse för att det är så.

- I min generation tänker folk nog att man förlorar sina föräldrar när man själv är i medelåldern. Det ska helt enkelt inte hända när man är 20-någonting.

- Förr var det kanske annorlunda när man dog hemma, idag är döden främmande. En av mina kompisar sa typ tre månader efter att det hänt: “Förlåt att jag inte ringde men jag visste inte vad jag skulle säga”.

Det är ändå inget som Kasper är ledsen över så här i efterhand.

- Jag anklagar ingen, men jag har kunnat konstatera att jag var väldigt ensam i sorgen.

Sorgen förändras

Det första halvåret är Kasper väldigt trött och sover oroligt. Han går till en psykolog, men mer för att det “hör till” än för att han känner att han behöver det. Det blir bara ett besök.

- Småningom gick jag tillbaka till arbetet och på något vis var det kanske det bästa för mig. Att gå tillbaka till vardagen och ha något att fokusera på.

Fotoutbildningen och jobbet som fotograf blir viktiga livlinor och genom det kreativa arbetet hittar Kasper också ett uttrycksmedel för sorgen.

Foto från Kaspers bildserie "Sorrow". Modell på bilden är Dick Blommendahl.

- I fotandet har jag hittat det jag är bra på och jag vill hela tiden bli bättre. Jag ser fram emot att gå så långt jag kan i en professionell bemärkelse.

Idag har det gått drygt tre år sedan Ole dog. Sorgen finns kvar, men den ser annorlunda ut nu.

- Klart det kommer nätter när jag drömmer om honom eller dagar när jag tänker på att han inte finns mer och känner mig nedstämd. Men det är inte något som tar över allt annat, mera, så som det var i början.

Idag finns det också många saker att glädjas över, till exempel väntar Kasper på att få flytta ihop med sin flickvän så fort hon flyttar hem efter jobb utomlands.

- I år när det var årsdagen för hans död så tänkte jag inte ens på det, jag var i Sverige och firade midsommar med min flickvän och mina kompisar. Men just den natten drömde jag om honom, och morsan hade samma sak. Så han finns nog med där på ett positivt vis. Åtminstone i alla de goda minnena.